Ett år har gått sedan Apple lanserade iPad och designbyrån Berg visade konceptet Mag+. Förväntningarna från läsarna har under hösten varit höga och förlagen har också pekat med hela handen mot ett fräschare, utökat och sökbart innehåll med mer features, bildspel, rörlig grafik, video, ljud och integration med sociala medier. En stor del av det som utlovats finns dock inte med i de första versionerna som kan laddas hem från Apple App Store, vilket rönt stark kritik. Prissättningen ligger däremot oftast på samma nivå som - eller högre än - pappersversionen.
Välja plattform är centralt
Tidningshusens projekt är en kapplöpning mot tiden. Räckvidden är inledningsvis minimal, samtidigt som både utveckling och redaktionell verksamhet medför verkliga kostnader. Både Schibsted och Bonnier har lagt stora resurser på att välja plattform. Idag finns en handfull möjligheter – Adobe, Woodwing, eller Netpublicator. För det fåtal som fortfarande jobbar med Quark Express finns ytterligare ett alternativ, men annars återstår egentligen bara egen utveckling i samarbete med konsulter och leverantören till publiceringssystemet.
PDF eller inte
Den snabbaste vägen att paketera om innehållet till iPad är PDF:en. De PDF-baserade apparna kan sägas fylla två funktioner. Dels som grund för en fullfjädrad app, dels som ett enkelt arkiv, något som också visat sig vara efterfrågat i feedback från läsarna. Papperstidningsläsare som vill leta upp en gammal artikel ser fördelarna med en PDF-utgåva. Formatet gör att de känner igen sig och snabbt kan hitta det som intresserar dem, däremot är läsarupplevelsen generellt låg, med ständigt zoomande och klickande. Centralt för alla typer av arkiv är en stabil sökfunktion, något som idag lyser med sin frånvaro i de flesta svenska iPad-tidningar, PDF eller inte.
Oengagerande annonser
Trots Apples löften om smartare annonser, har tidningshusen i princip helt valt att utelämna interaktion så här långt. Reklamen är statisk eller på sin höjd animerade banners. Det finns inga intelligenta spel eller utökat innehåll knutet till tidningens tema. Anledningarna till detta är flera: dels eftersom förlagen inte vill släppa kontrollen till annonsnätverk som iAd, Admob eller Widespace, dels har marknaden inte hunnit ställa om till produktion av interaktiv iPad-reklam. Här finns ett stort hål att fylla för nytänkande produktions- och mediebyråer - det är långt kvar innan reklamen upplevs som mer engagerande än störande.
Anpassningarna lyser med sin frånvaro
Det brukar ofta talas om att mobilen och pekdatorn skulle stå för den verkliga persondatorrevolutionen, med ett personligt innehåll och användande. Inte någon svensk tidning har så här långt tagit fasta på det och det saknas i det närmaste helt möjligheter att anpassa både innehåll och startsidor. DN+ visar en splash-screen vid varje återgång från multitasking-läget och chefredaktören välkomnar även befintliga prenumeranter till "en helt ny sorts tidning" med erbjudande om att pröva tidningen gratis i två veckor. Men vädret visas inte baserat på preferens eller historik och den som bara vill läsa kultursidorna måste också ladda ner sporten.
Ärvd estetik
Vad gäller utseende på apparna kan man oavsett egna preferenser konstatera att estetiken från pappret hängt med in i den digitala världen. Sportbladet har gräll grafik och levererar texten på rosa sidor liksom DI+, medan morgontidningarna har en renare layout med färre klickbara objekt. Frågan är om det är riktigt och relevant i en heldigital, fragmenterad värld. Det finns inga större garantier att läsarna förblir desamma som för pappret. Som exempel är hela 40 procent av de 26 000 som laddat ner DN+ helt nya läsare. Och nya läsare kan kräva en ny estetik.
App eller papp
Även om vissa gör bättre ifrån sig än andra, kvarstår det faktum att tidningarnas pappersprodukter står sig mycket bra mot iPad-versionerna. Önskelistan med funktioner som ska läggas till i efterhand är lång, och det är tydligt att förlagen testar sig fram. Enkelt uttryckt betyder det att tidningshusen är bäst på att göra traditionella tidningar, vilket lämnar ett stort handlingsutrymme åt nya aktörer med helt digitala produkter. Att ställa om produktionen till en digital produkt är svårare för aktörer med investeringar i en traditionell produktionsprocess och distribution.
Webben lockar än
Men det handlar inte bara om pappret. Det handlar också om hur tidningsapparna står sig mot tidningswebbarna. Apparna har nackdelen att de måste laddas ner, vilket kräver ett helt annat engagemang av användaren än en webbsida. Det är också fastslaget att den mobila webben är större och växer betydligt snabbare än appmarknaden.
New York Times har visat att det går att skapa en bra upplevelse på pekdatorer med specialsnickrad HTML5 och så kallad lokal lagring av data (local storage). På kort sikt kan den vanliga webben ha fler fördelar, medan iPad-versionerna på lite längre sikt har all möjlighet att erbjuda en bättre läsarupplevelse. Men på riktigt lång sikt har HTML5 en spännande framtid som plattform.
De stora frågorna återstår
I förlängningen är frågan om tidningen som institution kommer att förbli den gemensamma samhälleliga referensram som den har varit fram till idag. Just nu ligger utmaningen för tidningarna att börja ta betalt för en digital produkt, men på sikt handlar det om att behålla sina trogna läsare och annonsörer. Vad är det man egentligen ska ta betalt för? Sabbar förlagen rent av sin egen marknad genom att ha så bråttom? Ytterst handlar det om den traditionella journalistens mandat som bevakare av sin samtid.
I morgon: De svenska dagspressapparna och de största app-tabbarna.
Roman Pixell
Affärsutvecklare inriktad på sociala medier och den mobila marknaden. Frilansskribent som medverkat ibland annat Macworld, Mobil, Mobil:Business och Macnytt. Ägare till Pixell Productions som jobbar med konceptuell design för digital kommunikation och marknadsföring.
På Twitter: @d0pp13r
