Bristen på egna riktigt bra idéer gör att medieföretagen väljer att samarbeta kring läsplattor. Det menar medieekonomen Stefan Melesko som tittat på vad läsplattorna kan innebära för tidningsbranschen.

Egentligen vill alla företag ha monopol. Det ger säkerhet och en lugn tillvaro. Och om man nu skulle ha konkurrenter, så måste alla krafter sättas in för att kontrollera eventuella hot.

Branschöverenskommelser och branschpraxis är kända metoder för att åstadkomma detta. Här kan även branschföreningar spela en roll i sammanhanget. Mot den bakgrunden kan man verkligen fråga sig inom vilka områden som företag inom samma bransch skall konkurrera.

För tidningar och tidskrifter gällde att man först konkurrerade på alla områden: innehåll, formgivning, starka pennor, produktutveckling, pris, utgivningsfrekvens, annonser, marknadsföring, tryck, distribution m.m. Sedan började dimension efter dimension elimineras. Tryck, distribution, annonser (genom annonspaket) försvann som konkurrensvariabler. Till slut återstår i stort bara det som är förknippat på något sätt med innehållet. Men nu skall tydligen också produktutvecklingen av innehållet uniformeras.

Det senaste är att Bonnier, Egmont och Aller går ihop i ett gemensamt utvecklingsprojekt för läsplattor. Gemensamt, bra eller dåligt? För mig är det mycket märkligt, eftersom innehåll, läsarinteraktivitet, utformning med mera är något som i hög grad skall vara konkurrensfaktorer.

Ursäkterna för samarbete inom det område som borde vara konkurrensunikt för förlagen är för det första delade kostnader. För det andra måste man ha enhetliga normer för hur läsplattor skall användas. Men min förklaring är faktiskt en helt annan: Ingen tror sig själv ha någon lysande idé som skulle kunna ge konkurrensfördelar. I stället fruktar man att konkurrenterna kan komma på något, så då är det bättre med samarbete. Det ger kontroll! Precis som i alla gamla överenskommelser. Men vad gäller egentligen för läsplattan?

Nu ser vi Apples aktiekurs rusa och företagets totala börsvärde har till och med vid tillfällen passerat Microsofts. iPad har precis som iPhone blivit en försäljningssuccé.  Folk köar för att komma över iPadden och sover på gatan som om de väntade på biljetter till någon rockkonsert. Vi ser nu flera medieföretag - utöver de ovan nämnda - som vill utveckla läsplattor och mobila tjänster, som en utväg ur pappersmediernas dilemman eller problem. Och mediehusen verkar faktiskt stå i kö för att testa/ använda läsplattor. I USA ser vi Time Warner och Wall Street Journal och kanske också New York Times arbeta med applikationer. Till och med i Frankrike arbetar Le Monde för att göra sin betalversion på nätet tillgänglig i en iPad version. Och Le Figaro går samma väg.

Vilka problem är det då tidningarna i första hand tänker lösa med hjälp av läsplattorna?

•  Den tydligt nedåtgående upplageutvecklingen. Den registrerade årliga nedgången är inte direkt stor, men antalet prenumeranter minskar.

• En modernisering av innehåll och presentationsteknik av tidningarna som också påverkar läsprocessen, kanske mot en större grad av interaktivitet. Det skulle enligt antagandena attrahera de unga.

• Gratisläsningen på nätet som idag inte ger några läsarintäkter och snudd på försumbara annonsintäkter, trots alla försök. Här kunde kanske läsplattorna bygga väggar mellan den förädlade informationen som läsaren är beredd att betala för och den lättillgängliga som finns på många ställen.

• Behovet av en långsiktig förbättring av lönsamheten för de traditionella tidningsföretagen skulle kunna tillgodoses på två sätt genom läsplattan. För det första finns möjligheten att kapa kostnader genom övergången till plattan och för det andra skulle den lägre kostnadsbasen ge möjligheter till en lägre prisnivå.

Och lönsamhetsaspekten? Bortsett från alla synpunkter på innehållsutveckling och interaktivitet – ger läsplattan frälsningsmöjligheter av ekonomiska skäl?

Enligt Apples hemsida kostar en iPad med 3G från drygt 600 till drygt 800 dollar. Ur ett konsumentperspektiv svarar det mot minst en två-årsprenumeration på en sex-dagarstidning. För tidningen/tidskriften utgör papper och distribution cirka 25 procent av den totala kostnadsmassan, kanske 1250 kronor per år och exemplar eller ungefär 200 dollar.

Skall tidningarna skänka bort läsplattor om läsaren binder sig för en treårs-prenumeration? Eller är det rimligare att låta konsumenten själv köpa sin läsplatta? Den kan ju användas till så mycket mer än att läsa en konverterad dagstidning/tidskrift och i stället ge dem en stor rabatt på prenumerationen. Det är tiotusen kronorsfrågan för förlagen (fast lägg till ett stort antal nollor).