Tomas Tranströmer skrev en gång en numera smått klassisk dikt om två sanningar som närmar sig varann, en inifrån och en utifrån, och när de möts har ”man en chans att få se sig själv.” Den dikten går i dessa dagar av medial uppmärksamhet kring hovet att travestera:

Två lögner närmar sig varann.
En kommer inifrån, en kommer utifrån
och där de möts finns risken
att vi utplånar oss själva.

Den ena lögnen kommer inifrån medierna själva. Att kvällstidningarna och TV4 satsar stort på ”bevakning” av bröllopet är knappast förvånande. Men när även SvT inrättar en särskild bröllopsredaktion, med veckotidningsredaktören Ebba von Sydow som glamorös programledare, har der onekligen hänt något. Också de stora borgerliga morgontidningarna, som ibland otroligt nog kallas ett slags Public Servicepress, hakar på med reportage om kortegevägen. Visst finns det ett allmänintresse när det gäller bevakning av bröllopet, men då ska givetvis tonvikten ligga på bevakning: allsidig och kritisk belysning.

Men det kommer verkligen en lögn inifrån medierna själva. Det är en fråga om ett slags fortgående förfalskning, urholkning eller glidning i synen på det journalistiska uppdraget. I själva verket har den pågått länge där uppmärksamheten kring bröllopet egentligen bara är en logisk slutpunkt. Den politiska bevakningen har under lång tid fixerat sig mer vid person än sak och ideologi. Förtroendemätningarna haglar. Det är Sahlin versus Reinfeldt. Ska vi lita på dem som personer? Sådana frågor ställs oavbrutet på nyhetssidorna i såväl Aktuellt som Dagens Nyheter. Politiken melodramatiseras och individualiseras. En fantastisk höjdpunkt nåddes under bevakningen av de amerikanska primär- och presidentvalen under 2009. I efterhand framstår mobiliseringen från svenska media som då ägde rum, närapå som en generalrepetition inför det stundande bröllopet.

Den fullständigt överdimensionerade bevakningen av det stora mingelparty - inte olikt ett gigantiskt kändisparty - som kallas för Almedalsveckan är ju egentligen en motsvarighet till bröllopsjournalistiken.

Detta är lögnen, eller självbedrägeriet, som härrör inifrån medierna själva: Nyhetschefer och journalister prioriterar kändisdramatik (fast man aldrig skulle använda det uttrycket) framför allmängiltiga samhällsfrågor. Den utvecklingen har drivits fram av tusen orsaker. En är den allt mer knivskarpa konkurrensen om tittare och läsare. En annan är den allmänna ideologiska utarmningen på redaktionerna, där frågor om arbetslöshet och liknande lätt utdefinieras som tråkiga. Jag glömmer inte det fyrtioårsjubileum som Aktuellt sände förra året: Ett nyhetsankare från sjuttiotalet, Pia Brandelius, berättade om den tidens intresse för till exempel avtalsfrågor, strejker och konflikter - varvid sittande nyhetsankare, Anna Hedenmo, spontant utbrast: Men var inte det jättetråkigt?!

Sedan finns den andra lögnen, hovets egen. Vad är idag hovet? Bärare av ”svensk tradition”? Knappast. Kungen tycks till och med ha blivit amerikan, när han insisterar på att på att ”lämna över” sin dotter till den blivande maken (eller är det månne en liten markering av att den högsta kasten inte villkorslöst lämnar över en prinsessa till en vanlig man från Ockelbo?).

Hur som helst: Hovet är på många sätt ett litet, men krisande statligt företag som kämpar hårt för att få ut sin marknadsföring. I den nya affärsplanen ingår, medvetet eller omedvetet, att det inte räcker med blått blod och funktionen som formellt statsöverhuvud. Nu måste man ha medierna med sig. Enligt SOM-undersökningar tycks stödet för monarkin långsamt försvagas. Kungahusen runtom i Europa är sakta men säkert på väg att omstöpas till kändishus. De lever sina osäkra liv på medial uppmärksamhet. Och de lever farligt. ”Bevakningen” kan kantra över i skandaler som långsiktigt sänker tilltron till institutionen. Hovets största affärsmässiga PR-framgång på länge är just att de fått seriösa SVT med på tåget.

Två lögner är på väg att möta varandra och det som utplånas när de strålar samman - som materia och antimateria! - är vi själva och det journalistiska uppdrag vi tror oss ha. Vi som jobbar inom medierna, och även dem av oss som är republikaner, bör rikta en skarp blick mot oss själva: har vi inte redan ställt om mycket av den vanliga mediebevakningen kring politik och samhälle i just den riktning som pekar mot den nu exploderande kungajournalistiken?