Gamle folksångaren Pete Seeger (inte någon av mina favoriter dock) sjöng för länge sedan ”when will they ever learn?”. Hade han redan då Bonnier/Bold och deras aktuella vilja att investera 700 miljoner i egna nya tryckpressar i tankarna. På samma tema om bristen på inlärning skrev jag själv senare närmare bestämt 2004 en ingress i en artikel i Journal of Media Economics:

”Den svenska dagspressindustrin har hörsammat en konventionell sanning: äg och kontrollera dina egna anläggningar. Helt baserat på strategin för ett vertikalt integrerat företag. Det förhållningssättet har setts som ett effektivt sätt att skapa inträdesbarriärer och bevara monopol. Ideologin har fått sitt starkaste stöd i beslutsprocesserna vid investeringar. Och resultatet har varit ständigt växande överskottskapacitet och minskande lönsamhet – när man istället borde överväga gemensamma lösningar med andra dagstidningar.”
 
När sedan Schibsted vågade fatta beslutet att avveckla Tidningstryckarna trodde jag att denna min beskrivning av strategival för svenska dagstidningar kunde förpassas till historien. Kanske för de flesta men uppenbarligen inte för Bonnier/Bold. Nu skall det som sagts investeras 700 miljoner i ett redan överdimensionerat tryckeri. Och varför? Oförklarligt inte minst om man begrundar följande text från Bolds hemsida
 
”DNEX Tryckeriet i Kista har enorm kapacitet. Här finns några av landets bästa tryckpressar som klarar av att trycka mycket färg och stora format.”
 
”Bold Printing Group:s tre tryckerier har toppmodern utrustning så att koncernen kan leverera högkvalitativa produkter till rätt pris.”
 
Så varför behövs det då 700 miljoner ytterligare? Lite oklart inte minst om tryckeriernas ekonomi studeras. Motiverar årsredovisningarna dessa stora satsningar? Hos DNEX och Sydsvenskan tryck var maskinerna (framför allt pressarna) bokförda till knappt 430 miljoner med avskrivningar på cirka 73 miljoner i årsredovisningen för 2008. Gör vi en framskrivning för 2009 så blir värdet ungefär 350-360 miljoner på pressarna. En betydande andel av tillgångsmassan i de två tryckerierna - åtminstone 20 procent! Så vilka alternativ finns då egentligen för Bold. Antingen gör man en ”Schibsted” och låter Bonniers tidningar bli en tryckerikund någon annanstans och tar en förlust på bortskrivningen av 350-260 miljoner, vilket man sannolikt inte vågar eller kan. Alternativet som då finns är att öka den årliga kostnadsmassan genom avskrivningar på den nya investeringen med ytterligare 35-40 miljoner. Finns verkligen denna rationaliseringspotential i bemanningen om man vill kompensera kostnadsökningen. Eller skall priserna höjas för kunderna? Eller behöver trots allt inte de gamla maskinerna utnyttjas. I så fall krävs det mod som Schibsted visade när företaget tog alla nedskrivningseffekter och hål i balansräkningen för att få en långsiktigt hållbar lösning.
 
Samtidigt finns ledig kapacitet i branschen och den byggs uppenbarligen ut. Så mitt råd blir således för agerandet på längre sikt: Gör som Schibsteds gjorde och avveckla de egna anläggningarna och köp trycket externt!