I brevet skriver journalisterna att Politiken inte har något att be om ursäkt för. De menar att avtalet ger intryck av att tidningen ångrar sin journalistik. De är rädda för att den redaktionella friheten för tidningens journalister nu har begränsats.
"Överenskommelsen ger intryck av att Politiken inte på eget initiativ ber om ursäkt, utan att man gör det därför att tidningen är under press från muslimska organisationer", skriver journalisterna och fortsätter:
"I förlängningen av detta är det vår uppfattning att i denna fråga är så viktiga principer på spel, att det hade varit att föredra en prövning i domstol framför denna så kallade förlikning".
De 38 journalisterna framhåller också att de är anhängare av dialog, men att journalister inte är en del av den diplomatiska kåren. De erkänner att medierna är förpliktade att handla ansvarigt, men säger samtidigt att dagens moderna tidningar varje dag innehåller artiklar som kan upplevas kränkande av enskilda personer eller hela grupper.
Chefredaktör Töger Seidenfaden svarar journalisterna i samma tidning och menar att de vore märkligt om det inte fanns delade meningar om ursäkten bland tidningens 200 redaktionella medarbetare. Seidenfaden understryker att förlikningen inte ska betraktas som en ”ursäkt för vår journalistik”.
Den redaktionella friheten påverkas inte genom avtalet, skriver chefredaktören, som menar att överenskommelsen inte har ingåtts för att undvika en dyrbar rättslig behandling.
– Vi har ingått avtalet därför att vi får en massa i gengäld, i form av muslimsk vilja till att avlägsna spänningar och stödja försoning, och därför att det ger oss möjlighet till att praktisera den dialog, som Politiken hela tiden har argumenterat för har varit den stora bristvaran i Muhammedkrisen, skriver Töger Seidenfaden i sitt svar till journalisterna.
