Den ökande mängden snabba fotojobb där man har fem minuter på sig att lösa ett illustrationsproblem riskerar att underminera den berättande bildjournalistiken. Det är svårt att få en verklig närvaro när man tvingas konstruera sina bilder på några få minuter medan reportern packar ner block och penna.

Dagens Nyheters flerfaldigt prisbelönte fotograf Paul Hansen pratade om problemet på gräv 2010.

–    Fotosoffan sitter i väggarna, säger han.

Han syftar på när någon kommer upp på redaktionen för att intervjuas. Och när samtalet med reportern är över får personen sätta sig i en soffa för några snabba porträttbilder.

Men bara för att jobben går snabbt behöver det inte med automatik betyda att de blir dåliga anser han.

– Det finns en rolig utmaning i det också.

Paul Hansen har också möjlighet att göra andra jobb. Bland annat berättade han om sina erfarenheter från jordbävningskatastrofens Haiti där han varit två gånger.

Ett mycket uppmärksammat jobb därifrån berättar om när en 15-årig flicka sköts till döds av poliser eller säkerhetsvakter. Han kom till platsen bara några minuter efter de dödande skotten avlossades. Bilderna på den unga flickan och hennes familjs nakna sorg var mycket starka.

–    Jag är glad över att Gunilla (Herlitz, DN:s publisher) bestämde sig för att köra dem. Men jag har inte velat titta i tidningen för att se hur det blev.

–    För har man överlevt en jordbävning för att sedan dödas av ett besinningslöst våld är det en historia som måste berättas.

Dagen efter hittade Paul Hansen en annan ung kvinna som också skjutits i huvudet. Han fotograferade även henne men de bilderna kom inte i tryck.

–    De gick inte att publicera för jag fick aldrig namnet. Det blev ingen historia.

Paul Hansen har nyligen återvänt från sin andra resa till Haiti. Där träffade han bland annat den 15-åriga flickans familj igen.

– Då kunde de berätta igen. Men på ett lugnare och djupare sätt.