...så beskriver vännen Hedvig Bjørgum i Norge den före detta Oslo-korrespondenten som är P1s nya chef. Hanna Stjärne har kallats ett logiskt val. Andra ord som berättar om henne är nyfiken, eftertänksam och moralisk.

Porträttet skrevs 2002.

Det räckte inte med bara ett enda samtal för att Hanna Stjärne skulle låta sig övertygas om att just hon  är rätt person att axla programchefskapet för P1. Kerstin Brunnberg, programdirektören, var mycket bestämd i sitt val. Hanna Stjärne var mer kontemplerande. Skulle hon kunna ge något i den rollen? Och skulle den ge henne något?

Programdirektörens övertygelse kom sig av att hon i Ekots nuvarande inrikeschef hade sett en person med såväl självförtroende som självinsikt, en skicklig journalist som kan formulera sig och göra skarpa analyser och, resonerade hon, därför också skulle vara rätt person att utveckla verksamheten.

– När hon sedan ställde de rätta frågorna blev jag ännu mer övertygad om och fullständigt trygg i att jag valt rätt, säger Kerstin Brunnberg

Hon berättar att en av de något äldre medarbetarna i korridorerna vid Oxenstiernsgatan undsluppit sig att detta att gå från inrikeschef till programchef var ett för företaget anmärkningsvärt snabbt avancemang för en oprövad medarbetare. Kommentaren avfärdas med såväl sälta som skärpa. “Visst krävs det erfaremhet men någongång måste man ju också börja”, som Kerstin Brunnberg säger.

Hanna Stjärne är otvivelaktigt kvinna och – för en person som på nyåret ska axla en tyngre chefsroll – ganska ung. Men som hon har hunnit med!

Som 21-åring hade hon gått ut Journalisthögskolan, som utbildningen hette på den tiden.

Hanna Stjärne visste redan då att det var med radio hon ville jobba, så det är vad det har blivit alltsedan praktiken och de tolv åren därefter, på lokala radiostationer i både norra och södra änden av Sverige, på Ekot som allmän- och politisk reporter och som utlandskorre. Tre år i Oslo och ett vikariat i Bryssel  står på den listan.

Tillsammans med regissören och gamle vännen Lars Mullback har hon också gjort tv. En film om frikyrkorörelsen, uppväxtplats för dem båda.

Skulle hon dra ut i världen igen och fick välja sitt bevakningsområde alldeles fritt skulle det kunna  bli Syd- och Östafrika. Hon har rest en del privat i den delen av kontinenten och känner sig lockad att återvända även professionellt. För även om hon den närmaste tiden kommer att ha helt andra saker för händer så verkar hon rätt övertygad om att hon  någon gång kommer att återvända till att vara reporter.

Eftersom hon är beredd att ständigt omvärdera har hon kommit fram till att hon nu känner sig redo att lämna Ekot och för en period framöver göra något nytt.

– Om nu någon annan tror på mig, så varför skulle inte också jag göra det?
Hon har gjort ett modigt val, men eftersom det gäller Hanna också ett logiskt val, säger en kollega som känner henne.

Och väl genomtänkt är det, som sagt.

Hanna Stjärne gör ingenting oöverlagt, kan hennes omgivning intyga. Hon tänker mycket, länge och ingående över vad som är det rätta – i förhållande till henne själv och i förhållande till andra. I det liknas hon vid en gammal människa. Men där bakom finns en unga människas stormande nyfikenhet.
I grunden  handlar det om moral, förklarar en av hennes gamla vänner; Hanna är en mycket moralisk person, som för ett ständigt pågående samtal om livets olika aspekter, såväl de stora som de något mindre.

Hon är strävsam med sig själv, som sammanfattningen lyder.

Som korrespondent skaffade sig Hanna Stjärne kunskap om olika redaktioner, såg dem från insidan så att säga. Den kunskapen och de erfarenheterna kommer hon att ha användning för i sitt nya jobb när hon ska programutveckla och ha ansvar för P 1; programmen och pengarna men inte personalen kommer att ligga på hennes bord. Som chef kommer hon att ha chansen att rätta till det hon som reporter och korre gått och retat sig på, säger hon med ett litet leende.

Det låter som ett guldläge.

Vart utvecklingsarbetet leder är hon ännu inte beredd att säga något om,  bara att kanalen även i fortsättningen ska vara bred. Ännu har hon inte hunnit tala med alla dem som hon bör tala med. Hon måste lyssna klart och sedan analysera. Först därefter kan hon läggs sina beställningar hos de olika redaktionerna.

Hon kommer också att ha ett delat ansvar för P2, kanalen där invandrar- och minoritetsspråk sambor med den seriösa musiken.

P1 ska vara en kanal som ger människan underlag för att ”spänna sin tanke”, så att hon får något att fundera på, säger Hanna Stjärne. Där ska finnas mycket känsla, men också analys, kommentarer, bakgrunder och sammanhang.

Det låter lite grann som den cocktail som Hanna Stjärne själv kunde  blanda till och bjuda lyssnarna på när hon var reporter och korre i Oslo.

Därifrån skickade hon sina rapporter till allehanda program, till dem som sänder nyheter och sport och dem som sysslar med livsåskådningsfrågor, liksom till Freja, Meny och Kulturnytt… Jo, det var bredd på uttrycken, konstaterar hon med en gillande nick och snor ihop sitt långa hår till en lös knut i nacken.

Tre inramade plakat på väggen i tjänsterummet visar att det hon gjort genom året rönt stor uppskattning. Stora Ekopriset har hon fått två gånger, senast 1999 och då just för sin bevakning av Norge. Det första fick hon 1996 för sin politiska rapportering. För sin utrikesbevakning i största allmänhet har hon fått Marcus Ölanderpriset.

Det är mer synbar ära och uppskattning än vad som normalt tillfaller en journalist under ett helt yrkesliv, tänker jag och minns hennes inslag framför allt från perioden i Oslo.

Det är i första hand inte vad de handlade om som dröjt i minnet utan formen, sättet att buda berättelsen över Kölen. För berättelser var det många gånger. Små talade noveller. Tonsäkra.

Det handlar om att jobba med formen. Och om att hitta radiobilder, förklarar hon. Det är extra viktigt eftersom Norge är så perifert i Sverige och det är få gånger som själva nyheten är av den kalibern att den kan toppa en sändning.

Hon ger ett exempel. När Carl I Hagens fremskrittsparti i ett val tog ifrån høyre platsen som Norges näst största parti beskrev Hanna Stjärne den följande maktkampen med en berättelse om den så kallade Kejsarkorridoren i Stortinget. Av hävd residerar där det näst största riksdagspartiet och dit ville Carl I Hagen flytta, men høyre vägrade att packa ihop sina pinaler och bereda plats. Med en skildring av detta, ljudillustrerad med knarrande steg över korridorens magnifika ekparkett, gjorde hon de aktuella läget i norsk inrikespolitik begripligt för en svensk publik, som utifrån reporterns detaljer fick skapa sina egna bilder.

Annars är det vid folks köksbord som Hanna Stjärne helst har slagit sig ned för att lyssna. Det ska vara enkelt och nära om folk ska våga öppna sig. Efter ett tag märker de inte mikrofonen, säger hon. Så var det hemma i Slavas pojkrum i Nordnorge, där en berättelse om utanförskap och misstro växte fram. Eller i inslaget om norska hjältar, där mötet med den egensinnige och lågmälde mannen som samlar på skidmil fick vara hjälteinslagets kött och blod.

Sitt bästa jobb hittills tycker hon alltjämt att hon gjorde som ung Ekoreporter.
Då visade hon och en kollega att det pågick en, som hon säger, systematisk inskolning i fusk med medlemssiffrorna i de politiska ungdomsförbunden i akt och mening att tillskansa sig bidrag. Det gick att berätta en kontroversiell historia och att slå hål på en bild, konstaterar hon.

Är det inte lätt att dra iväg i framgångsvinden, att låta sig berusas av sin reportermakt?

Svaret kommer med eftertänksamhet. Blicken vandrar över taket.

Som reporter får man akta sig, säger hon. Tänka på konsekvenserna och hur man hanterar människor. Ett bra sätt att behålla balansen är att berätta hur man har tänkt och hur man gått till väga i ett jobb.