Axel Andén: Vad är kvar för redaktören?

När Pathfinder landade på mars 4 juli 1997 följde jag det på irc, en tidig chat. Där skapade vi en kanal enbart för marslandningen där vi utbytte länkar och diskuterade händelseförloppet. Vi var alla långt från mars och ingen var väl direkt berörd av det hela, men jag minns känslan av upprymdhet, av att vara med precis när det hände. Då var källorna Nasa, Aftonbladet och amerikanska tidningar, och det som främst band ihop oss var ett intresse för datorer och internet. Dagen efter upplöstes kanalen och vi försvann tillbaka till våra respektive hemkanaler (i mitt fall #pite och #lulea) Jag kom att tänka på den där natten när jag följde bevakningen av jordskalvet i Skåne i december 2008. Det var samma upprymda samtal, men den här gången av direkt berörda människor på mikrobloggarna Jaiku och Twitter och i Skånetidningarnas kommentarer. Deltagarna skapade berättelsen själva, och den här gången var etablerade medier bara en bikälla till användarnas vittnesmål och de seismologiska instituten. Samtidigt som jag skriver den här texten är det fullt krig på Gaza-remsan. På tv:n i bakgrunden står en svensk reporter och rapporterar från Jerusalem, en annan från gränsen till Gaza, dit inga journalister släpps in. På Twitter följer jag människor som skriver direkt från Gaza och nya uppdateringar kommer nästan varje minut. Precis när jag skriver det här stycket läser jag att israeliska armén attackerat en av twittrarnas hem. "she is fine and good health, pray for her", skriver en twittrare i Jordanien som precis fått ett sms från henne. Om nyhetsjournalistik handlar om att vara snabb, korrekt och engagerande finns det ingen anledning att följa de svenska mediernas Gaza-bevakning. På Twitter finns både privatpersoner som rapporterar vad som händer på gatan, i luften och i deras egna hem och officiella användare som Al Jazeera som är det enda internationella medieföretaget på plats. På sajten gazatalk samlas twittrare, bloggar, filmer, bilder och analyser av experter som Chris Hedges och Robert Fisk. Även den israeliska sidan har skapat twitterkanaler, bland annat #QassamCount som rapporterar var Hamas raketer landar. Det har också skapats en fejkad Al Jazeera kanal på Twitter med desinformation, men upprepade varningar från andra twittrare gör att få blir lurade. Ett nytt socialt mediesystem håller på att skapas och för första gången är det helt oberoende av de traditionella medierna. Det har länge talats om användargenererat material, som adderas till medieföretagens rapportering. Det som kommer nu är en slags deltagarjournalistik där medieföretagen är deltagare som alla andra och där varje grupp skapar sin egen kontext runt varje nyhetshändelse. Byggstenarna är texter, bilder, ljud, och rörlig video som skapats av både betalda journalister och oavlönade aktörer. Det har talats mycket om att reportern är hotad av de sociala medierna, medan redaktören alltid kommer att behövas för att sålla i det massiva flödet. Kanske är det i själva verket den profilerade reportern eller analytikern som är minst hotad, medan redaktören kan ersättas av personliga nätverk som Facebook och Twitter, aggregerande adhoc-sajter som Gazatalk, nätverk av bloggar som i FRA-frågan och nyhetsportaler som Digg, Knuff och Twingly där användare och bloggare rankar materialet. Det är hög tid för medieföretagen att börja fundera på hur de ska röra sig i det nya landskapet. Journalister som bygger relationer i de sociala miljöerna kan bli de fyrtorn som samtalen kretsar runt. Att hitta nya idéer och goda exempel och få igång fler diskussioner om detta ser jag som några av Medievärldens stora utmaningar för 2009. Fem obesvarade frågor:

Mina tankar om några viktiga frågor som kommer att bli aktuella under 2009. Hur tjänar man pengar på deltagandejournalistiken? Inom datorindustrin har den fria mjukvarurörelsen länge varit en stark kraft i produktutvecklingen och några av de mest använda produkterna (som Apache, Linux och Firefox) har byggts av oavlönade entusiaster. Datorföretagen har anpassat sig till den nya verkligheten genom att samarbeta med och komplettera de nya aktörerna. IBM tjänade 16 miljarder dollar på fri och öppen mjukvara 2005. Ett mediaexempel är sydkoreanska Ohmynews som engagerar 30 000 oavlönade skribenter som rapporterar från 65 länder och har en miljoner läsare på pappret. I Sverige har Bonnier startat debattsajten Newsmill som bygger på så kallad crowd sourcing. För att klara av det krävs lyhördhet och respekt för de oavlönade deltagarna, eftersom de kan "säga upp sig" när som helst. Det krävs också att man släpper kontrollen och därmed tar risken att deltagarna en dag upptäcker att de klarar sig helt utan det kommersiella företaget. Mjukvaruföretagen använder bland annat GPL-licenser (General Public License) för att inte skrämma bort de fria programmerarna. Inom media- och kultursektorn finns en liknande licens som heter CC (Creative Commons). Vad händer med kvalitén? Kvalitet är till att börja med omöjligt att definiera. Den absoluta konstnärliga kvalitén försvann med dadaisterna och den språkliga kvalitén i journalistiken försvann med 90-talets kvällstidningskolumnister. Vissa tycker att Linda Skugge är det värsta som hänt och vissa ser henne som en frälsare. Upplevelsen är subjektiv, och varje användare kommer att bygga en relation till personer den gillar, i det nya landskapet precis som i det gamla. Den faktamässiga kvalitén säkras med kvantitet, det vill säga en stor mängd användare som kan upptäcka och korrigera felen. Wikipedia är ett ofta använt exempel på hur det kan fungera. Vad händer med etiken? När webben blir social blir den också mer ansvarstagande eftersom den bygger mer på relationer. Anonyma artikelkommentatorer spyr ofta ur sig galla, medan sociala mikrobloggsanvändare funderar både en och två gånger innan de uttrycker sig starkt eller grovt eftersom alla i deras nätverk läser vad de skriver. På Jaiku är det nästan lite väl försiktigt, och många undviker att diskutera exempelvis politik. När sådana diskussioner väl kommer (klimathotet har diskuterats) är det med stor respekt för meningsmotståndare eftersom alla i en diskussion har relationer till andra deltagare. Vilka deltar? Mikrobloggarna är ingen mångfaldsparad, men det är fortfarande främst early adopters som använder dem. På communities som Facebook och Lunarstorm ser bilden annorlunda ut, bland unga i Sverige är sociala medier inget som en privilegierad grupp sysslar med. Grundskolan borde uppmuntra och utbilda eleverna i sociala medier och inte förbjuda Lunarstorm i datorsalarna. Ur ett demokratiperspektiv är det en revolution att varje liten människa kan nå ut med sin röst och hitta någon som vill lyssna. Vem ska ha journalistiska privilegier? Svaret måste nog i slutänden bli alla som arbetar journalistiskt. Alternativet är att endast de som är anställda av ett medieföretag, eller som har en viss utbildning eller certifiering gör det. Om datorprogrammerare skulle ha särskilda privilegier, skulle det då omfatta dem som programmerar Internet Explorer men inte dem som programmerar Firefox? Eller i journalistikens fall, ska de som jobbar för Bonnier eller Schibsted ha privilegier, som de som jobbar oavlönat för en nättidskrift inte har? Lästips:

Mark Comerfords blogg har en Twitter-skola för journalister Same same but different, uppdaterar oss nästan dagligen om det senaste inom sociala medier Mindpark skriver konkret om vad medieföretagen bör göra, och varför de borde skaffa CC-licenser Anders Mildners kolumner i Sydsvenska Dagbladet ger perspektiv på det som händer Medievärlden kommer att fokusera ännu mer på att bevaka utvecklingen inom sociala medier under 2009. Tjänster att hålla koll på: Twitter I januari 2009 kom genombrottet för Twitter i Sverige. Flera medietitlar och politiska partier finns nu representerade, även om få är på det klara med vad de ska göra där. Twitter i sig är väldigt avskalat men det finns en stor mängd tilläggstjänster som förenklar användningen. Jaiku/Bloggy På Jaiku samlas den svenska it/media-branschen för att diskuterar privata och professionella frågor. Bloggy är en svensk utmanare som utmärker sig med en extrem lyhördhet för användarnas önskemål. Både Jaiku och Bloggy, och även Friendfeed låter användarna flöda in uppdateringar från andra sajter. Facebook Utvecklas åt mikroblogghållet genom att införa kommentarer på statusmeddelanden, vilket Sofia Mirjamsdotter konstaterade redan i oktober i en artikel i Medievärlden. Nu används Facebook också mer som mikrobloggarna på så vis att fler följer intressanta användare som de inte har någon tidigare relation till. Delicious I första steget ett verktyg för att organisera sina bokmärken. I andra steget ett socialt verktyg för att hitta intressanta bokmärken och intressanta användare. Om en annan användare satt samma bokmärken som dig kan det vara värt att kolla upp dennes övriga bokmärken. Flickr Det mest använda verktyget för att dela bilder. Även här kan du söka på taggar, eller följa grupper och användare. Många importerar sina Flickr-flöden till bloggar och mikrobloggar. Sajten kan bli en allvarlig konkurrent till Googles bildsök. Bambuser/Qik De främsta verktygen för att sända rörlig bild från mobiltelefonen. Bambuser är snabbare och fungerar bättre när kameran ska röra sig. Qik har högre bildkvalitet men är långsammare. I takt med att mobilnäten blir snabbare kommer rörlig bild från mobilen att spela en allt större roll i nyhetsrapporteringen.

GFC/FBC

Google Friend Connect och Facebook Connect har potentialen att göra mediesajterna mer sociala geno matt koppla mediekonsumtion till sociala nätverk.