Jonas Nordling

Journalistförbundets ordförande Jonas Nordling medverkar regelbundet med kolumner

29 februari, 2016 - 12:50

Låt inte etikhaveriet sprida sig

Den brittiska pressen befinner sig i en djup förtroendekris. Något som resulterat i att landet har dubbla etiska system. Samt stora aktörer som valt att stå helt utanför. Jonas Nordling varnar för att sönderfallet kan sprida sig.

Det är svårt att tänka sig att en svensk löpsedelskändis skulle vara med och finansiera en konkurrent till Pressens opinionsnämnd. Men det är vad som händer just nu i Storbritannien, där bland annat författaren J K Rowling bidrar aktivt till ett konkurrerande system, kallat Impress. Ännu mer aktiv är den gamle racerföraren Max Mosley som skänker nästan 4 miljoner pund och därmed säkrar existensen för Impress de närmaste fyra åren. 

Mosley är en av de som lidit skada genom den brittiska pressens publiceringar, och han tilldömdes till och med ett rätt stort skadestånd, men som bekant är han och Rowling långt från de enda som tappat tron på självregleringen.

Bakgrunden är förstås efterspelet till den så kallade phonehack-skandalen och den efterföljande Leveson-utredningen som bland annat ledde till att branschens självreglerande etiska nämnd PCC lades ned.

Faktum är att Storbritannien i sig faktiskt omyndigförklarade det pressetiska systemet, och tillsatte en övervakningsmyndighet, PRP, som nu godkänner vilka som ska få rätten att vara pressetiska granskare.  Granskare i plural, eftersom det blev tydligt att här skulle mångfald gälla. Och när de brittiska mediebolagen presenterade sin nya granskningsnämnd, IPSO, så kom alltså Impress som en motreaktion.

Systemets sönderfall blev än mer tydligt när det brittiska journalistförbundet, NUJ, välkomnade den nya utmanaren. Enligt NUJ är IPSO styrt av utgivare, och saknar respekt för journalisters rätt till samvetsklausul. NUJ gick så lång i retoriken att de ”fördömde” utgivarnas sätt att styra arbetet med IPSO. En intressant detalj är att NUJ vill se möjligheter för tredjepart att anmäla.

Varje utgivare måste nu välja vilken granskare man erkänner, och IPSO har än så länge en överväldigande majoritet. Impress fortsätter dock att värva titlar till deras system, och jakten sker i första hand hos så kallade alternativa medier, inte sällan digitalt baserade. Samtidigt avvaktar vissa större aktörer med att ansluta sig överhuvudtaget. The Guardian, The Independent och Financial Times har alla avstått såväl IPSO som Impress. De är dock noga med att betona att de ändå följer de etiska regler som finns. Problem lär ju dock uppstå om granskarna utvecklar olika regler, vilket inte är helt otroligt på sikt.

Ur ett konsumentperspektiv blir det naturligtvis knepigt med två system, men framför allt är det ju tydligt i vilken förtroendekris den brittiska pressen befinner sig. Lägg därtill att både IPSO och Impress har en whistleblowing-funktion, riktade till journalister som vill avslöja missförhållanden inom den egna redaktionen, så fattar du hur långt det gått.

Det kan ju då kännas tryggt att det svenska pressetiska systemet verkar solitt, att alltfler stöttar det och att branschen till och med enas om att söka utvidgning (även om det knakade lite i samordningen).

Det brittiska etikhaveriet varnar dock för hur fort det kan gå utför, och hur en sviktande branschinsikt lätt övergår i en kris för såväl etik som förtroende. Impress är ju faktiskt också en ordlek, där identitetsförklaringen I'm press och verbet Imponera bildar ett närmast kongenialt budskap. Ett budskap som vi nog bör ta på allvar även utanför Storbritannien.

Skriv in flera mejladresser, antingen på separata rader eller med kommatecken emellan.
(Ditt namn) har skickat dig ett meddelande från Medievärlden
(Ditt namn) vill tipsa dig om följande hos Medievärlden.
Genom att posta din kommentar accepterar du våra regler för kommentarer.

Kommentarerna är en av sajtens mest värdefulla beståndsdelar. De tillför ny information, ifrågasätter den som finns och kommer med nya infallsvinklar och uppslag. Kommentarerna utvecklar oss, vår bevakning och våra läsare. Tänk bara på att:

Publicerade kommentarer blir tillgängliga för andra användare och kan även användas på andra platser än medievarlden.se.

Medievärlden tillämpar förhandsmoderering, vilket innebär att Medievärldens ansvarige utgivare också är ansvarig utgivare för alla kommentarer som publiceras på sajten.

Vi publicerar inte kommentarer som bryter mot lag eller tidningens förhållningsregler.

Vi publicerar inte kommentarer som exempelvis innehåller nedsättande omdömen om kön, ras, religion eller sexuell läggning och kommentarer som innebär spridning av innehåll som innebär uppvigling, hets mot folkgrupp, barnpornografibrott, olaga våldsskildring eller om det är uppenbart att användaren gjort intrång i upphovsrätten.

Vi publicerar inte kommentarer som innebär förtal, spridning av felaktiga rykten och propaganda samt kommentarer som innehåller personangrepp eller reklam.

Medievärlden publicerar inte heller kommentarer som vi inte vill visa upp i anslutning till våra artiklar, om de exempelvis bedöms vara irrelevanta eller ha en negativ inverkan på samtalsklimatet.

Medievärlden på nätet följer de etiska reglerna för press, TV och radio.

Besökare uppmanas anmäla kommenterar som bryter mot lag och uppförandekod via anmälningsfunktionen eller att direkt kontakta chefredaktör: Axel Andén på 070-3733360

Fler inlägg

19 maj, 2016 - 10:16

Digitala tider ger nya arbetstider

Det går inte att kombinera full sysselsättning, 40 timmars arbetsvecka och en digital ekonomi. Något måste bort. Och det blir inte det sistnämnda. Så hur ska vi förändra arbetsmarknaden? Jonas Nordling har några tankar.

Häromdagen deltog jag på ett seminarium om framtidens arbetsmarknad. Jag var inbjuden för att prata om mediebranschens framtida utveckling. Om 30 år. Vad säger man då? I en värld där man är glad om omgivningen ser längre fram än 30 dagar? 

Det är förstås enkelt att dra foten-i-kläm-jajamensan-kortet i det läget. Och det är lika lätt att måla upp digitaliseringens baksidor, inte minst utifrån hur få arbetstillfällen som de nya tekniska plattformarna faktiskt tycks skapa. 

Att Internet som fenomen inte leder till en positiv utveckling av sysselsättningen är ju något vi bör diskutera betydligt mer. Andrew Keens bok från förra året, The Internet is not the answer, försökte visserligen peka på hur det nya digitala landskapet skapar en växande klyfta mellan vinnare och förlorare, att vinnarna dessutom är väldigt få, och samtidigt blir rikare än de flesta andra vinnare genom kapitalismens historia. Men boken har ännu nått få läsare och vår nya sköna digitala värld diskuteras fortfarande mycket sällan ur ett fördelningspolitiskt perspektiv.

Visst verkar också en vinnare som Facebook ha behov av journalister, även om det nu tvistas om vad de egentligen gör där. Att arbetsmiljön för dem är usel där verkar det dock råda konsensus kring. Men framför allt; utifrån hur många tjänster som Facebook slagit ut så anställer detta bolag betydligt färre. Väldigt mycket färre. 

Notera här: Jag är ingen vän av luddism. (Luddit = någon som motsätter sig teknikens och teknologins utveckling på grund av de kulturella förändringar utvecklingen för med sig. Rörelse grundad under den tidiga industrialismen och uppkallade efter sin sannolikt påhittade ledare, Ned Ludd) Maskinstormning för att motverka att tekniska framsteg leder till förändrad sysselsättning var ingen hållbar väg 1811, och är det inte heller i dag. Men samtidigt måste en diskussion då i stället starta om vad de digitala landvinningarna ska leda till. 

Den smått legendariske medieprofessorn Robert McChesney reflekterade just kring detta tema då han nyligen gästade den amerikanska mediepodden On the Media. Hans slutsats var enkel: aktörer med marknadsställningar som exempelvis Facebooks och Googles kortsluter systemet. Lösningen: de måste avlägsnas från marknaden, genom att tillföras ett allmännyttigt uppdrag och kanske dessutom ett offentligt ägande. Och även om McChesney inte ville ta ordet nationalisering i sin mun så var detta budskapet. 

USA är ju inte känt för socialisering av näringslivet, men samtidigt är detta en miljö där osund konkurrens brukar kunna bemötas med rätt udda lösningar. Det är ju trots allt den amerikanska fotbollsligan som har lönetak, och det är i NHL som det sämsta laget får välja först i draften. Men att överföra Facebook och Google i ett allmännyttigt ägande lär ändå knappast låta sig göras. 

Så vad blir då alternativet? Om full sysselsättning och 40-timmars arbetsvecka fortfarande ska vara allas gemensamma mål, kan den digitala ekonomin inte längre tillåtas att utvecklas fritt. Men om den moderna arbetsmarknaden utvecklas mot helt andra mål. Mot kortare arbetstid, en bredare fördelning av det växande värdet från produktivitetsökning och en annan syn på sysselsättning däremot, ja då öppnas helt nya möjligheter. Men vi kan inte vänta i 30 år i så fall.

9 maj, 2016 - 10:32

Även ägarskap betyder något

Vilka som äger medieföretagen och inte minst, vilka är deras drivkrafter är två centrala frågor. En diffus, eller i värsta fall frånvarande, publicistisk ambition äventyrar journalistikens framtid, menar Jonas Nordling.

Det amerikanska journalistförbundet News Guild utlyste i fredags en kampanj under namnet #NewsMatters. Anledningen till aktionen var ett kraftigt missnöje med att alltfler amerikanska medieägare utgörs av anonyma investerare, till synes utan publicistiskt intressen.

Den amerikanska mediemarknaden går naturligtvis genom samma stålbad som här i Sverige, men onekligen har en hel del affärer omgärdats av anmärkningsvärda omständigheter. Kanske bäst illustrerat av tidningen i Nevada som köptes av en ägare som försökte vara hemlig, även för de anställda. 

Men det finns också exempel på hedgefonder som köpt medieföretag för att sedan sälja tryckeri och kontorshus för mångmiljonbelopp utan att återinvestera vinsten i journalistiken. 

Och det är alltså utifrån denna verklighet den amerikanska fackförbundskampanjen ska ses. News Guild har måhända inte en organisationsgrad av svenskt mått, men organiserar ändå 25 000 journalister i USA, Kanada och Puerto Rico. (Och stoltserar dessutom med att som första fackförbund nyligen fått en medlem på en amerikansk sedel.) Responsen på sociala medier tyder också på att reaktionen mot de anonyma ägarna var efterfrågad på amerikanska redaktioner.

Här hemma har vi fortfarande till stor del ägare med publicistiska grundvalar, men de amerikanska erfarenheterna visar att sådant kan ändras över en natt. 

Att Mittmedia säljer konsten är naturligtvis symptomatiskt, men om vinsterna placeras i verksamheten ser jag inget problem, annat än att det känns lite desperat. Mer oroväckande är samma bolags trixande med redovisningsregler för att slippa nedskrivningar av värden. 

Men ännu mer orolig blir jag av att se hur vissa mer publicistiskt ointresserade investerare verkar klä upp bruden för kommande försäljningar.

Och sedan flera år vet vi ju att Schibsted, som till synes fortfarande verkar utifrån ett publicistiskt uppdrag, inte vill använda vinster från verksamheter som Blocket för att fortsätta finansiera journalistiken. Problemet är dock att det har gjort investerarnas renodlingstankar rumsrena i medievärlden. Trots att historien visar att journalistiken sällan har kunnat skapa sina egna intäkter fullt ut.

Det finns i dag fortfarande flera svenska mediebolag med fastighetsintäkter som räddar resultaten och därmed ger en viss arbetsro i den digitala omställningen. Men om ett sådant bolag istället köps av investerare med snabb avkastning som mål, ja då lär journalistiken dra det korta strået.

Det anonyma ägandet är kanske ofrånkomligt i en tillvaro där medier reas ut, och där okända krafter ser möjliga snabba vinster för att sedan trycka på katapultknappen. En kampanj som #NewsMatters räddar då kanske självkänslan på redaktionerna en liten stund. Men risken är att det är för sent när riskkapitalisterna redan säljer ut. Sanningen är ju att publicistisk ambition är det enda som kan rädda journalistiken. Därför kan jag uppskatta att en aktör som Expressen nu tycks ha ambitionen att toppa laget inför slutspelet. För det är nu det gäller. Men samtidigt påminns jag om några rader ur en illustrerad klassiker från barndomen: ”Den röde piratens besättning arbetade sammanbitet under tystnad. De visste att slaget var förlorat.” Så, låt oss höja rösterna om vikten av det publicistiska ägarskapet. Tystnad betyder uppgivenhet. Och så kan vi inte ha det. Because #NewsMatters. 

25 april, 2016 - 08:43

Utmaningarna i Sarajevo

Affärsmodellerna krackelerar för medieföretag över hela Europa. Samtidigt växer de extremistiska och ickedemokratiska krafterna. Det finns mycket att hantera i Sarajevo, värdstad för det årliga stora EFJ-mötet.

Jag befinner mig just nu i Sarajevo, där den europeiska journalistfederationen, EFJ, håller sin motsvarighet till kongress. Och vi fick nyss veta att inte alla deltagare lyckas ta sig hit, en palestinsk kollega har gripits på vägen. 

Journalistfamiljen reagerar nu, precis som oftast, med att kräva omedelbart frisläppande. Förstås.

Samtidigt minns jag hur det var när vi träffades senast inom EFJ. På mötet i Montenegro i fjol var de palestinska observatörerna rasande, därför att en sent inkommen motion om deras utsatthet avvisades på grund av tekniska skäl. Palestinierna ansåg att formaliabeslutet var en skymf, och lät hela mötet få veta det.

De israeliska observatörerna var inte lika missnöjda och gav gärna sin bild, vilket ledde till hård och ovärdig ordväxling mitt under pågående möte. När israelerna dessutom filmade själva voteringen så exploderade i sin tur den bulgariska delegationen, som tyckte att transparensen i detta fall mer kändes som forna tiders övervakning. Som en följd av det handlar flera motioner i år om vilka gäster som får bjudas in. Varken det palestinska eller israeliska journalistförbundet är nämligen medlemmar av EFJ.

Men det är å andra sidan journalistförbunden i såväl Grekland som Makedonien. Och därför fick vi senast i Montenegro även ta del av konflikten angående vem som äger rätten till just namnet Makedonien. Lägg därtill den ständigt återkommande konflikten om vilka arbetsspråk som ska vara officiella så förstår du att vi pratar om ett EU eller FN i miniformat när vi träffas i journalistfederationerna.

Men i år står även andra utmaningar på dagordningen. Inte minst därför att ett av de polska förbunden anser att EFJs kritik av de polska medielagarna varit för hård. Att det skulle vara orimligt när politiker detaljstyr Public Service anser inte just detta polska förbund (Det finns dock två polska journalistförbund till..). De vill därför att EFJ i fortsättningen alltid ska informera om att åtminstone ett polskt förbund inte delar federationens åsikter. Att detta förbund anses stå nuvarande polska regeringsparti nära tror jag att du förstår.

Och som en härlig balans kräver det brittiska journalistförbundet samtidigt i en annan motion ännu starkare kraft från EFJ för att motverka just sådan utveckling som den i Polen.

Så det lär bli händelserikt på mötet även i år. Och givande. För det är ju trots allt så att även om meningsskiljaktigheter som de ovan sticker ut så enas vi samtidigt om så mycket mer. Affärsmodellernas krackelering slår hårt mot kolleger i hela Europa, precis som den framväxande extremismen och krafter som vill underminera demokratin. Tron på att journalistiken alltid tjänar något gott förenar oss, och alla som deltagit i internationella övningar vet att det alltid uppstår konflikter. Det betyder inte att internationellt samarbete är hopplöst, bara att vi inte pratar tillräckligt mycket med varandra. Eller lyssnar för den delen.

Därför är det extra symboliskt att vi nu träffas just i Sarajevo för att samtala om våra gemensamma utmaningar. Denna stad som likt få andra genomgått så många prövningar på grund av nationalismens onda mål. Och som förhoppningsvis leder oss alla till eftertanke.

7 april, 2016 - 08:41

Problemen med PS-kommissionens förslag

Att privata medieföretag ska få del av public serviceföretagens medel är ett både radikalt och väntat förslag från kommissionen. Men kan också bli problematiskt. Det menar SJF:s ordförande Jonas Nordling.

Så kom då den privata PS-kommissionen med några skarpa förslag. Taktiken för att bemöta dessa i branschen kommer nog ha två skilda karaktärer, antingen låtsas man inte om förslagen för att inte kommissionen ska anses salongsfähig. Eller så bemöter man dem i sak. Jag väljer naturligtvis det senare, inte minst därför att jag är en av de branschföreträdare som kommissionen träffat.

Och det är därför glädjande att det förslag om ett generellt redaktionellt stöd som Journalistförbundet en gång lanserade nu dyker upp igen. Visserligen vill PS-kommissionen begränsa det till lokal journalistik, men jag noterar att den koppling till pressetik som vi en gång introducerade som tankemodell nu återfinns även i detta förslag. När vi en gång la förslaget om ett helt nytt presstöd var tanken omställning för att rädda redaktionella strukturer, och det hade garanterat räddat många tjänster om det blivit verklighet.

Ett annat problem som jag, liksom många andra, pekat på länge är finansieringen av public service. Att den måste uppdateras är inte någon överraskning, och att kommissionen föreslår steget över till full skattefinansiering är nog logiskt utifrån deras världsbild. Erfarenheterna från till exempel Finland tycks dock inte bara vara positiva. Enligt mina finska kolleger har det inneburit att vissa finska politiker nu alltmer offensivt vill styra innehållet. Och det är här mitt största problem med dagens utspel finns.

Att privata medieföretag ska kunna få direkt public servicefinansiering är ju det mest radikala, och samtidigt mest väntade, förslaget. Men jag har svårt att se hur detta gynnar utvecklingen av den fria publicistisk som vi värnar. Det är klart att programbolagen idag har en stor integritet och trovärdighet. Men de är samtidigt slavar under ett system som övervakas via en statlig myndighet och med direktiv fastställda av politiker.

Visst har presstödssystemet också ibland inneburit underlig myndighetsinblandning. Men det är ju ingenting jämfört med de regelverk som styr övervakningen av public service. Att fristående mediebolag frivilligt skulle vilja ansluta sig till en sådan kontext är för mig en gåta. Det kan inte vara så vi ska ta oss genom det digitala stålbadet. Det räcker med att titta runt om i Europa för att se hur snabbt ett public service-företag kan förändras i grunden.

Det blir därför lite desperat att vilja göra sig beroende av public servicemedel. Och samtidigt riskera något som är mycket större.

23 mars, 2016 - 10:38

Därför nämner vi inte Hoforsuppgörelsen

Hoforsuppgörelsen präglar fortfarande nyhetsarbetet på de svenska redaktionerna. Det skriver före detta bostadsreportern Jonas Nordling som nu vill ta diskussionen om en sammansvärjning mellan medieföretagen och makten till en annan nivå.

Hösten 1988 hölls ett viktigt möte i Hofors. Då samlades större delar av svensk mediebransch för att diskutera bevakningen av bostadsfrågan. Det beslöts då, med acklamation, att svensk bostadsförsörjning inte fick skildras ”alltför transparent”. Närvarande i Hofors fanns även bärande delar av det svenska partietablissemanget, varifrån initiativet till mötet också kunde härledas.

Beslutet i Hofors är känt på alla svenska nyhetsredaktioner, och spelar alltjämt en viktig roll i den journalistiska vardagen. Många är de kolleger som genom åren fått höra att en idé bryter mot Hoforsdogmen, och därför inte får verkställas. Och på så vis har bostadsfrågan kunnat hållas på en mer ”friktionsfri” nivå. Pliktskyldiga undantag görs då och då i form av så kallade granskande reportage, för att upprätthålla kulissen om att frågan är fri, men i själva verket får sanningen om bostadsfrågan aldrig skildras utifrån ett sant journalistiskt uppdrag. Som motprestation har politikerna låtit bli att detaljreglera tryckfrihetslagstiftningen i Sverige.

Här får jag nog stanna och förklara att styckena ovan är hittepå. Det finns ingen sådan sammansvärjning, och det är nog få som ens trodde det. Trots att bostadsfrågan är ett av samhällets största problem, trots att det varit så i decennier, och trots att saken sällan problematiseras på riktigt i redaktionell kontext.

Därför att även om nyhetsbevakning kan skifta över tid, att samhällsproblem ibland får oförtjänt lite uppmärksamhet, så beror det aldrig på någon konspiration från oss journalister. På något vis blir det nästan komiskt att föreställa sig Hoforsdogmen. Men vissa medborgare verkar nu på allvar tro att något sådant existerar när det gäller andra ämnesområden. Jag föreslår därför att du håller fram skrattspegeln närhelst du hör konspirationsteoretikern ta sats.

För det var ju det vi egentligen beslöt den där gången i Hofors.

 

2 mars, 2016 - 14:31

Skilj findatabas från fuldatabas

Det handlar om hur utgivarna agerar, inte var informationen finns. Att ställa alla databaser utanför grundlagsskyddet är ingen bra metod, skriver Jonas Nordling.

Den som, likt jag, besökte JMK-salen häromveckan fick en intressant inblick i den pågående Mediegrundlagskommittens arbete. På plats fanns kommitténs huvudsekreterare Daniel Gustavsson tillsammans med en av de parlamentariska ledamöterna, Helen Petersson (s). De två berättade då om sitt uppdrag, framför allt i förhållande till den så kallade näthatsutredningen som Gudrun Antemar presenterade på samma möte.

Men det var framför allt en annan sak som väckte mitt intresse. Kommittén har ju ett rätt spretigt uppdrag, men de ska bland annat ”analysera om skyddet för den personliga integriteten i databaser med utgivningsbevis är tillräckligt”. Detta är i klartext ett uppdrag att komma till rätta med de problem som uppstått genom sajter som Lexbase.

Problemet i korthet är som bekant att personuppgiftslagen, PUL, övertrumfas av sajter med utgivningsbevis vilket ger grundlagsskydd. Enligt de närvarande kommittémedlemmarna så verkar deras huvudspår därför vara att undanta databaser från möjlighet till grundlagsskydd. Det var åtminstone så det lät i JMK-salen häromveckan. Och då bör vi i yttrandefrihetsbranschen bli lite oroliga.

För det är ju inte lätt att skilja findatabas från fuldatabas om man säger. En aktör som Siren tillhandahåller liknande material som Lexbase. SVT Pejl var en databas i sig. Ja, databasjournalistiken är ju numera en etablerad genre i sig. Till och med de klassiska taxeringsknäcken (Se alla miljonärer i länet/kommunen/stadsdelen, typ) är en sorts databas när de publiceras digitalt, om du frågar mig. Det är helt enkelt så att databaser har goda och mindre goda utgivare även de, precis som inom journalistiken i stort. Och det är utifrån denna skillnad en lösning måste formas.

Jag har redan i denna digitala spalt lagt ett förslag, och det finns säkert även andra vägar. Men att bara klumpa samman alla så kallade databaser och ställa dem utanför grundlagsskyddet är ingen bra metod. Förhoppningsvis inser kommittén också det tids nog, men varning är nu i alla fall utfärdad.

17 februari, 2016 - 15:30

En okänd global trend som förskräcker

Länder med en hög betalvilja för digitala nyheter kännetecknas också av en annan sak. Låga siffror när det gäller pressfrihetsindex. Om det verkligen finns ett samband är vi illa ute konstaterar Jonas Nordling.

Alltsedan Hans Roslings mediala genombrott är det tydligt att vi åtminstone ibland bör höja blicken. Häromveckan fortsatte professorskollegan Jonas Vlachos på sätt och vis i samma spår i en läsvärd krönika. Hans tes i korthet: utgå från globala trender om du vill förstå utveckling. ”Orsaken till att diskussionen kring breda samhällsfenomen lätt blir inåtblickande och provinsiell kan naturligtvis bero på bristande kunskap om förhållanden i omvärlden.”

Så vi bör alltså blicka utåt för att finna dessa ”fenomen” även i vår bransch. De affärsmodeller som även i framtiden kan garantera medier med integritet bygger antagligen på samma förutsättningar oavsett var de först introduceras. Eller?

Vi fick visserligen nyligen veta att 94 procent av svenskar anser att journalistik är ”viktig för samhället”, men samtidigt var det ju si och så med förtroendet. Men låt oss alltså inte gå i den fällan, utan söka den globala trenden. Då blir det ju perfekt att ta hjälp av Reuters Institutes interaktiva rapport, som kom före jul, och på så vis spana mot hållbara trender.

Först och främst, finns en tillit för vår produkt (nyheter, om du undrar...)? Vi kan ju börja med att söka trenden i miljöer som liknar vår egen, och denna undersökning omfattar arton av världens mer välsituerade länder. I USA litar endast 32 procent på nyheter, i Frankrike 38 procent. Å andra sidan 66 procent i Portugal och hela 68 procent i Finland.

Ja, det var ju lite splittrat. Så; vi snävar in lite, finns tillit för produkten du väljer aktivt (vald nyhetskälla)?  Skillnaderna kvarstår. Spanien, Frankrike, Italien och USA, där når ingen över 50 procent. Däremot fortsätter Portugal och Finland toppa med resultat över 70 procent. Men ändå, 30-50 procent litar inte ens på den produkt de aktivt väljer. Ja, dessa siffror är ju i linje med den färska svenska undersökningen som jag nämnde ovan.

Nåväl, men det väsentliga är trots allt betalningsviljan. Framför allt den digitala, för det är ju den världen som är den nya sköna. Dessvärre är snittet i den internationella rapporten så låg som elva procent. Så många betalar för nyheter on-line just nu. Två länder skiljer ut sig, Brasilien med 23 och Turkiet med 26 procent.

Fast det är trots allt betalningsviljan i framtiden som avgör vårt öde. Men på frågan om det är troligt att de kommer betala i framtiden svarar endast 15 procent av konsumenterna ja. I snitt. I Finland svarar bara åtta procent ja, och i Storbritannien endast sex procent.

De två positiva undantagen finns även här i Brasilien där 43 procent kan tänka sig att betala, och Turkiet där hela 45 procent är redo att pynta för digitala nyheter. Så det är alltså deras exempel vi ska följa för att få ordning på mediekrisen. Men vänta. Brasilien? Inte topp på pressfrihetsindex direkt, om man säger.

Och Turkiet? Hjälp! 

Så, det krävs alltså en kraftigt inskränkt pressfrihet om markant betalningsvilja för digitala nyheter ska uppstå? Om professor Vlachos tes om globala trender har bäring på mediers ekonomi, då är vi med andra ord rätt illa ute, helt enkelt.

29 januari, 2016 - 10:53

Vem tjänar på journalistföraktet?

Konkret kritik förädlar journalistiken, svepande missaktning gör det motsatta och underminerar tilltron till en bärande del av demokratin, skriver Jonas Nordling.

Allmänhetens förhållande till journalistiken har alltid varit paradoxal till sin natur. Vi journalister är inte sällan kritiserade ur alla möjliga, och omöjliga, perspektiv. Det finns få saker som medborgarna har så många åsikter om som journalistik. Men samtidigt: endast de som motarbetar demokratin vill skrota vårt arbete. En överväldigande majoritet tycks ännu värna oberoende och ansvarstagande medier. Åtminstone än så länge.

Därför är det extra viktigt att förstå hur snabbt kartan kan ritas om. Vi ser hur våra kollegors arbete förhindras och stoppas på löpande band runt om i världen, inte minst i Europa. I Turkiet och Vitryssland trakasseras journalister helt öppet, och inom EU ser vi hur politiker i Ungern och nu Polen ger sig på redaktionella strukturer för att styra journalistikens innehåll.

Även i Sverige flyttar motståndarna till det fria ordet som bekant stadigt fram sina positioner. (Exempelvis med utspel som det här och det här) Att ständigt ifrågasätta och underminera journalistiken är en återkommande strategi, precis som även andra demokratiska grundvalar numera också försåtsmineras genom att sublima sprängladdningar placeras ut.

För dessa krafter är det nödvändigt med ett växande journalistförakt. Det är det mest effektiva sättet att ta udden av det redaktionella uppdraget. Om misstron för journalistiken ökar minskar effekten av våra granskningar. Det betyder inte att journalistiken inte ska utsättas för kritik, tvärtom. Men det är viktigt att vårt uppdrag kritiseras utifrån fakta. Konkret kritik förädlar journalistiken, svepande missaktning gör det motsatta och underminerar tilltron till en bärande del av demokratin.

Det är därför viktigt att alla goda krafter i samhället förstår detta, och vad det innebär för den som deltar i det offentliga samtalet. Det är viktigt om en facklig vd kan peka ut svenska journalister som slappa, okunniga och bedrövliga. Det är förstås jobbigt för alla oss som tror på fackligt arbete när avslöjanden som de kring Kommunal briserar. Och visst är det förståeligt att vissa då vill hålla avstånd från det förbund som granskas.

Eftersom jag känner Magnus Hedberg som en klok man bad jag naturligtvis att få ta del av de konkreta exempel där mina kolleger väckt hans ilska. Men några sådana fanns inte, Magnus hänvisade istället till en ”känsla” som motiv för texten. Alla har rätt till en känsla, och med tanke på hur många fackliga företrädare som med uppmuntrande tillrop delade texten så var det antagligen en känsla hos fler än Magnus.

Som företrädare för den utpekade yrkesgruppen borde jag nu naturligtvis påpeka problematiken i att distansera sig från kärnfrågan, att skandaler av denna art faktiskt påverkar förtroendet för alla fackförbund, och istället skjuta budbäraren genom att göra en obestämd grupp journalister till någon sorts syndabockar. Men det är inte vad jag pratar om här.

Att god arbetsmarknadsjournalistik kräver kunskaper om parterna håller nog alla med om. Att epitetet ”Facket” används lite för brett i nyhetsjournalistik är en helt annan sak. Jag säger inte att alla journalister alltid klarar av att skildra arbetsmarknadens parter på korrekt sätt. Bara att om vi ska kritiseras för våra brister bör exemplen var konkreta. Den som vill påpeka någons okunnighet brukar nämligen tjäna på att konkretisera sin kritik.

Så med tanke på hur de som vill underminera det fria ordet arbetar, och givet de utmaningar vår demokrati står inför: låt oss hålla kritiken av journalistik mindre känslomässig och mer faktabaserad. Det är enda sättet att försvara den.

26 januari, 2016 - 11:05

Frågan om SVT:s öppna arkiv är mer komplex

Mediernas inslag om SVT:s Öppet Arkiv handlade om effekterna av ett nytt avtal, men bara den ena parten kom till tals. På så vis har ytterligare små förskjutningar skapats på ett redan sluttande plan.

I helgens avsnitt av Medierna fanns ett intressant inslag angående SVT:s Öppet arkiv. Det handlade om att SVT valt att ta bort vissa program och det vinklades utifrån att det var en försämring för konsumenten. Och så är det ju.

Men det var något som saknades. Inslaget handlade om effekterna av ett nytt avtal, men bara den ena parten kom till tals.

Jag är ju en modern människa, och luftade naturligtvis min saknad omgående via Twitter. Kamraten, tillika producenten för just Medierna, Lars Truedson svarade på studs: ”Tycker det ändå tas som självklart att rättigheter kostar när SVT förklarar!”

Jag känner till fullo redaktörens dilemma, att komprimera en komplex verklighet till något som är begripligt för envar innebär alltid utmaningar. Och jag delar egentligen Lars Truedsons uppfattning om att inslaget var tillräckligt balanserat, åtminstone enligt vår normala praxis. Men något fortsatte att skava, och plötsligt blev det klart för mig varför.

För till assistans twittersprang nu nämligen också Daniel Westman, en forskare inom rättsinformatik som också engagerar sig i olika upphovsrättsliga spörsmål. Westman skrev: ”Jag tycker att inslaget handlade om SVT:s prioriteringar. Alla utgick från att avtal behövs.”

Eh...ja? Om redaktionen hade hittat någon som ansåg att upphovsmännen saknade avtalsrätt så vore det en sensation. Tycker jag. Men Westman tyckte alltså att det var först i ett sådant läge den andre parten överhuvudtaget skulle få kommentera avtalet.

Jag är måhända något partisk här, Journalistförbundet är medlem av Copyswede som tecknat avtalet med SVT. Men här vill jag ändå hävda att det ligger i alla upphovspersoners intresse att förstå varför detta inslag underminerar deras ställning.

Två personer intervjuas. SVT:s programdirektör Lena Glaser samt skribenten Kalle Lind i egenskap av arkivälskare. Lena Glaser berättar att SVT valt att prioritera sina resurser (pengar) på annat sätt. Hon får också svara på varför man måste betala igen för något som väl redan är betalt? Hennes svar: det är en ”rimlig” slutsats i sig, men så funkar inte reglerna.

Vi får också höra några reaktioner från tittare, varav en slår fast att det nya avtalet är ”värdelöst”. Som avslutning säger Kalle Lind att han har förståelse för upphovspersonernas rätt till ersättning, men att han framför allt hoppas på en lösning. Underförstått: en lösning som ger tittarna mer arkivmaterial.

Lyssnaren vet nu att: 1. avtalet är värdelöst, 2. det är dyrt och 3. det är orimligt. Plus en sak till: det är ettårigt. Två parter ska alltså snart förhandla ett nytt. Vilken den andra parten är får lyssnaren aldrig veta, men att SVT har fått ett medskick råder det ingen tvekan om.

Och på så vis har ytterligare små förskjutningar skapats på ett redan sluttande plan. En spelplan där en del tycker att vi ska vara nöjda så länge ingen ifrågasätter vår avtalsrätt. Att vi skulle kunna ha allmängiltiga synpunkter på upphovsrättens värde utöver det finns inte på kartan.

Jag har varit inne på det förut, vi måste hantera detta bättre. Upphovsrätten måste försvaras gemensamt, krafterna som vill montera ned den är alla upphovspersoners fiender. Och då måste nog även en fråga som SVT:s öppna arkiv göras något mer komplex. I slutändan tjänar alla på det.

15 december, 2015 - 15:42

Remissrundorna rockar

Jonas Nordling slår ett slag för remissvar som ett sätt att hålla barrikaderna och rekommenderar alla att läsa sådana under julledigheten.

Kanske lite oväntat, men visst blev remissvar sexigt helt plötsligt? Lagrådets totala sågning av regeringen var en välkommen påminnelse om hur land är på lagar byggt. Nu verkade ju i och för sig inte regeringen bry sig nämnvärt, och det är i slutändan kanske så lagar egentligen skapas. Men jag vill ändå tro på värdet i alla de remissvar som samhällets aktörer producerar i demokratins namn.

En sådan omgång som också rockade nyligen var den kring domstolsdatalagen. Eller, ja, där var det väl egentligen försöket att runda remissinstanserna som tog fram adrenalinet hos en del av oss. När det framkom att regeringen försökte smyga in möjligheter att lösa Lexbaseproblemet genom att försvåra sökningar så uppstod dock en tillräckligt stor reaktion för att få stopp på förslaget. Och för att vi ska behålla tron på vårt system ett tag till.

För egen del har jag nyligen påmints om remissfunktionen när jag läst DN:s förtjänstfulla skildring av polisens katastrofala undercoververksamhet. För fyra år sedan reagerade vi nämligen på förslagen i slutbetänkandet från polismetodutredningen. Där föreslogs en ny lag, Inhämtningslagen, som bland annat skulle reglera så kallad infiltration. Och som skulle ställa tystnadsplikt för poliser som arbetar undercover högre än deras meddelarfrihet. För oss journalister är det naturligtvis alltid viktigt att slåss för meddelarskydd, det är ju en del av vår verktygslåda.

Men just i detta fall verkade utredaren dessutom inte förstå meddelarfrihetens funktion. Det handlar ju inte om att den som infiltrerar brottslig verksamhet inte ska avslöja sig, det är rätt självklart. Det handlar om att även infiltration och undercover kan misskötas, och att det är viktigt att sådan misskötsel kan avslöjas. DN:s granskning visar dessutom tydligt att ett sådant behov förelåg.

Så vad hände då med utredningens förslag? Ja, delar av den blev istället en proposition om inhämtande av elektronisk kommunikation. Men kritiken verkar också ha haft effekt. De brottsbekämpande myndigheternas undercoververksamhet är fortfarande oreglerad. Och därmed är meddelarfriheten för den som arbetar som infiltratör fortfarande fredad. Låt oss hålla den barrikaden ett tag till.

Och med det önskar jag alla läsare en god jul och ett gott nytt år. Läs gärna lite valfria remissvar under de lediga dagarna.