INGEN HAR VÄL MISSAT debatten om pensionavtal, bonusar och höga vd-löner. Det har varit den helt dominerande frågan i politik och medier de senaste veckorna. Saken har synats, analyserats och debatterats. Kloka saker har sagts, liksom motsatsen. Det blir tyvärr så att nyanserna tappas när tonläget höjs.
Etikforskaren Peter Norberg vid Handelshögskolan i Stockholm intervjuades häromdagen i DN. Han använde ett intressant begrepp, "mental särkoppling", syftande på att en person eller en organisation kan tänka på två olika sätt fast det handlar om samma sak. Han tog exemplet AMF:s förre vd Christer Elmehagen, som på en bolagstämma för SEB argumenterat mot höga ersättningar och generösa pensionsavtal, trots att han själv haft sådana i sin anställning i AMF.
DEN HÄR TYPEN AV "mental särkoppling" tycker jag också man kan tillämpa på medierna. Ett exempel: Schibsted är en stor mediekoncern. De äger bland annat Aftonbladet och Svenska Dagbladet. De är en storspelare på mediemarknaden. Dess vd Kjell Aamot meddelade i veckan sin avgång. Han har ett pensionsavtal värt runt 40 miljoner kronor. Han kommer att ha motsvarande statsministerlön resten av sitt liv. Till det kommer en del annat. Detta avtal har omnämnts i små bokstäver, i Aftonbladet - som haft en hög svansföring i debatten - har jag inte hittat några spår alls, i Svenska Dagbladet fanns Aamots pensionavlat förklarat i en liten faktaruta. Då allmänt beskrivet, och storleken på hela beloppet framgick inte alls. Jämför detta med hur AMF:s, eller AFA:s eller Folksams avtal med sina chefer presenterats och omskrivits. Där handlar det om tiotals sidor i varje avis den senaste veckan.
Nämnas bör att TT skrivit om både belopp och utformning på avtalet.
DETTA ÄR INGEN PETITESS. Medieföretags förtroende påverkas givetvis efter hur de agerar. Redaktionellt och i övrigt. Det är svårt att förstå drevet och indignationen i ena fallet, och tystnaden i det andra. Om saken nu gäller principiella frågor om ersättningsnivåer och pensionsavtal borde väl också medieföretagens upplägg på dessa finnas med i diskussionen. Annars kan man, på goda grunder, misstänka att det finns en politisk agenda som grumlar till det.
Kritiken om LO och dess ordförande har varit massiv. I debatten har fler viktiga frågor rests som exempelvis mångsyssleri och slarv när det gäller styrelserepresentation.
Aftonbladet, som på ledarplats, diskuterat ämnet intensivt, skriver till exempel "som om det skulle spela någon roll ifall de extra miljonerna kallas fallskärm, optioner, bonus eller pension". Tidningen menar att "just det är kanske bonusdirektörernas, och allianspartiernas, blinda fläck." Kanske är det så. Men hur står det till i det egna huset då? Ska Schibsteds miljoner bedömas annorlunda?
TILL SAKEN BÖR LÄGGAS att Schibsted får 60 miljoner årligen i presstöd till Svenska Dagbladet.
En av Schibsteds större ägare än NWT-familjen Ander. På ledarplats har tidningen inte hållt tillbaka på orden; "överdrivet generösa ersättningar till företagsledningar framstår som än mer stötande. LO-Wanja är vingklippt och kommer inte att kunna återupprätta vare sig förtroende eller trovärdighet", skrev tidningen i en ledare i fredags. Men hur står det till i den koncern de själva är ägare i? Är 40 miljoner i pension ingen "överdrivet generös ersättning" till den avgående vd:n? Tidningsföretag måste förstå att det inte går att driva en sak i opinionsbildningen, och sedan själva delta i samma monetära kapplöpning.
Jag tycker att här finns något som medieföretagen måste ta på mycket mer allvar. De kan inte håna och jaga andra, för samma saker som man håller tyst om i den egna familjen. Ännu mer rörigt blir det när man på redaktionell plats driver en linje som står i kontrast till hur man agerar själva som företag. En redaktion är ju inte frikopplad från det företag man finns i. Vi kan inte ha den ordningen att ett mått gäller för oss, och ett annat för alla andra. Medierna har här mycket att bevisa.
