Nya siffror visar att i dag tror en majoritet av allmänheten att medieföretagen skapar den bild de vill. På sikt raserar det tron på att journalistik behövs. Det menar Novus vd Torbjörn Sjöström och mediekonsult Brit Stakston.

Novus kan i dag presentera en ny undersökning som ytterligare belyser synen på journalistik och det förtroende man har att förvalta hos läsarna.  

Först kan man glädjande konstatera att 94 % av svenska folket anser att journalistik är viktig för samhället. Förtroendet för journalistik är också relativt högt ännu men varierar stort mellan medier. För tv, radio- och dagstidningar är det i genomsnitt 65 % och för kvällstidningarna är det enbart 12 % som har ganska eller mycket högt förtroende. Det stora orosmolnet för medier dyker upp på frågan om huruvida medier vinklar nyheter för att skapa den bild av samhället de föredrar.

60 % uppger att media medvetet vinklar nyheter för att skapa den bild av samhället de föredrar.

Att 60 % av svenskarna tror att man vinklar nyheter för att skapa den bild av samhället man föredrar är otroligt allvarligt. Om man inte tror att det är en neutral bild utan en vinklad bild så är det ett enormt problem för hur media uppfattas.

73 % tror också att media medvetet vinklar innehåll för att få klick på sina sajter.

Honnörsordet inom medier verkar vara snabbheten. Aftonbladet utropade sig till vinnare enligt en undersökning som SVT hade beställt av Novus om hur media hanterade terrorattacken i Paris. Aftonbladet var inte bara snabbast på plats, de var också förstahandsvalet för att få bekräftat om något hänt. Men något som också är relevant i undersökningen är att man sedan går till SVT, TV4 och SR för att få mer kunskap om vad som hänt. Vad som hänt borde vara det centrala i nyhetsrapportering, inte om något hänt. Det har de surrande telefonerna runt oss alla redan avslöjat.

Att vara snabbast är inte det som bygger det långsiktiga förtroendet för journalistiken. Ingen medieaktör kommer att kunna slå all världens mobilanvändare när det gäller snabbhet, någon annan kommer oftast vara först och det behöver inte ens vara en journalist.

Men journalistiken behöver snabbt kunna ge svar på den viktigare frågan om vad som hänt och varför. Det är helt centralt för läsarens möjlighet att förstå och även i skarpa nyhetslägen som terrordåden i Paris. Kanske skulle det mest ansvarsfulla mediet vara den mediekanal som vågar säga ”vi vet inte vad som hänt men vi ska ta reda på det”. Om den uppgiften ignoreras till förmån för att lösryckt citera ur sociala medieflöden så skapar man det läge man nu verkar närma sig, nämligen en lågintensiv men konstant pågående känsla av ett undantagstillstånd.

Flash efter flash från nyhetsmedier som slåss om att tala om att något hänt, notiser utan samband, perspektiv och helhetsbilder.

För beslutsfattare har detta fått konsekvensen att man numer hela tiden behöver förhålla sig till om något hänt, frågorna vad och varför är ointressanta, det tar för lång tid att få svar på. Det är känslostormarna allt handlar om. Några tweets, en förflugen Facebookstatus med virala komponenter eller en vinkling som passar trollen är viktigare att agera på än de mer eftertänksamma perspektiven.  

Detta trots att det är svaren på frågorna vad och varför som kan skapa förståelsen och ge en möjlighet till reflektion och perspektiv. Utan det journalistiska hantverket som ger många perspektiv är det omöjligt att veta om det är en central händelse eller en perifer. Om man ser igenom den senaste tidens nyhetsrapportering så är oftast huvudnyheten en ur ett samhällsperspektiv perifer händelse som slår an en känslomässig sträng.

Men trots det behöver makthavare respondera och agera som om just denna perifera händelse är central. Vinklade småhändelser överskuggar de stora händelserna. Man lägger mycket krut och energi på alla dessa små sidospår vilket är precis meningen. Detta tar tid från debatten om flyktingar, om mediers plats i demokratier och antidemokratiska strömningar och det styr framför allt bort människor från den egna upplevelsen att mycket fungerar helt ok.

Detta är heller inget nytt men det är ännu tydligare nu att om alla medier jagar samma nyheter samtidigt så skapas en kompakt perspektivförskjutning av något litet trivialt. Allmänheten börjar nu också reagera på denna klyfta mellan mediebilden och den egna verkligheten. Ju fler medier som springer på regisserade verkligheter av kaos desto närmare kommer en reell kaossituation. Det är ett självspelande piano. Ökad oro leder till en ökad misstro för media och man misstänker att det finns en medveten plan för hur detta samhälle porträtteras. 

Samma sak händer i nästan hela västvärlden. Men det betyder inte att det är bra. Tvärtom. Det skapar en osund handlingsförlamning. Framtiden är inte något man dras in i, framtiden är något man formar tillsammans idag. Den som hävdar att man är gisslan utifrån förutsättningarna har bara inte förstått vad det är som egentligen händer, det gäller inom näringslivet, media och politiken. Man bör se på negativa händelser i andra länder som avskräckande exempel och inte göra samma misstag själv. Inte vaggas genom detta in i en tro att det som händer till exempel i USA är en förutbestämd framtid som också kommer hända här. Att det inte går att förhindra. Genom att tro det skapar man en självuppfyllande profetia.

Istället för att ta kommando över sin egen situation och utvecklingen mer i den riktning man vill, inte dit man tror att man är ödesbestämd att hamna.

En svartmålad tunn upplevt vinklad verklighetsbeskrivning, med fokus på misstag och uppförstorade perifera händelser utan helhetsperspektiv är anledningen till att 65 % tror att samhället utvecklas åt fel håll. Kaos var det ord man beskrev politiken med sedan valet. 

Låt oss fundera över följande utveckling i mediebranschen. Kvällstidningen ses som framtiden i den digitala medievärlden. Detta trots att nästan ingen har högt förtroende för dem. En majoritet av läsarna tror att media medvetet skapar den bild de vill, samt går redan idag till alternativa källor för att hitta en mer nyanserad bild av vad som händer. De som idag söker sig till de så kallade alternativa medierna gör det för att få en nyanserad och mer balanserad bild och en del för att få reda på det de upplever är sanningen.

I det här sammanhanget blir det ironiskt att höra Aftonbladet i förra veckans Medierna försvara sig för publiceringen av samarbetsmaterial på första sidan. De bad ödmjukhet och öppenhet för att de vågar trampa nya vägar för att pröva affärsmodeller.  När de får frågan om hur trovärdigheten kan påverkas är alla perspektiv av ödmjukhet som bortblåsta.  T.f chefredaktör och ansvarig utgivare för Aftonbladet Sofia Olsson Olsén slår stenhårt fast att hon kan stå till 100% för innehållet. 

Fortsätter medierna på denna väg där jakten på nya affärsmodeller, en medielogik där man flirtar med de digitala opinionsbildarna och snabbheten är viktigare än det journalistiska hantverket så finns det en uppenbar risk att man helt sågar av den journalistiska gren av förtroende som man sitter på.

Vår bedömning är att under 2016 behövs mer av nyanserade faktabaserade medierapporteringar. Journalistiken bör göra det solklart att man arbetar oberoende och granskande. Man får inte gå i den digitala fällan och tro att känslor är viktigare än fakta. Redan idag tror en klar majoritet bland allmänheten att media skapar den bild de vill. Det är ett varningstecken som bör tas på allvar. På sikt kommer detta annars rasera tron på att journalistik behövs i samhället. De strömningarna pågår redan i allt för stora delar av världen. 

Torbjörn Sjöström, vd Novus
Brit Stakston, mediekonsult