Anders Mildner har läst nätskeptikern Andrew Keens nya bok Digital Vertigo som handlar om hur sociala medier påverkar våra liv.

Tonläget har blivit högre i den svenska mediedebatten. Splittringen, aggressionerna och de hårda orden mellan de aktörer som diskuterar internet ökar för varje dag. Om det finns en enskild trend som är tydlig just nu, är det att pendeln håller på att svänga tillbaka. Tiden då hoppfullheten och den positiva synen på vad internet skulle komma att förändra stod i fokus verkar gå mot sitt slut. Istället är vi på väg in i en fas som mer än något annat präglas av internetskepticism.

I just det läget kommer nätskeptikern nummer 1 ut med en ny bok. Andrew Keen är född i Storbritannien, men sedan länge baserad i Kalifornien. Redan 2007 gav han ut boken The Cult of the Amateur, som gav en hård känga åt den då så hyllade amatörkulturboomen. Att människor plötsligt hade de tekniska möjligheterna att skapa vilken kultur de själva ville – samtidigt som de kunde komma åt allt som någonsin producerats gratis via fildelningsnätverken – var inte något som skulle förändra samhället till det bättre, hävdade Keen. Tvärtom innebar förändringen att hela vår kultur var på väg att förstöras, i och med att mattan rycktes bort under fötterna för de företag som producerade professionell kultur.

Boken gjorde Keen avskydd – men gav honom också en plattform som motröst i en tid av näteufori. Och det var tydligt att många som oroat sig för utvecklingen hade saknat just sådana.

När Keen nu fem år senare kommer med sin uppföljare, Digital Vertigo, riktar han in sig på frågan vad det egentligen betyder att våra liv blivit så djupt integrerade i den sociala utvecklingen på internet.

Keen är bekymrad. Han menar att viktiga mänskliga värden håller på att försvinna i takt med att vi avslöjar mer och mer om oss själva på tjänster som Facebook och Twitter. Vi blir inte lyckligare, vi blir inte mer sociala, hävdar han – utan tvärtom. Den automatiska delningen av allt håller på att skapa ett obehagligt övervakningssamhälle, där våra privatliv säljs för de digitala storbolagens vinning. Samtidigt som vi i vårt beteende förvandlas till cyniska narcissister, förlorar samhället i stort eftersom de enskilda människornas frihet beskärs när deras vardag saluförs publikt.

Vi är lurade! utropar Keen och skriver att Mark Zuckerbergs dröm om en värld där alla delar allt med alla (och där alla företag på något sätt är, eller säljer tjänster som är, sociala) i själva verket är sinnebilden av en mardröm – fullt jämförbar med den engelske filosofen Jeremy Benthams berömda ”Panoptikon”: ett fängelse där fångarna inte kan avgöra när de är övervakade och därför lämnas med känslan av att de ständigt är under uppsikt.

Keen är inte ensam om att se problemen hopa sig. Precis samma tongångar återkommer nu gång på gång i den svenska diskussionen och på den internationella scenen har skribenter som bland annat Nicholas Carr, Susan Maushart och Sherry Turkle har tagit upp liknande frågeställningar.

Men Digital Vertigo är framförallt intressant eftersom den så tydligt ställer sig i ena hörnet i dagens kanske mest betydelsefulla debatt – nämligen hur vi ska betrakta den nya offentlighet som de sociala medierna skapar.

Om vi släpper den personliga integriteten händer något med oss som människor, menar Keen. Vi behöver ett privatliv och det behöver skyddas betydligt mer än i dag, hävdar han.

I andra hörnet står för tillfället Jeff Jarvis, som i höstas kom ut med Public Parts, en bok som betraktar samma ämne ur ett annat perspektiv. Privatlivet är redan skyddat, menar Jarvis. Risken är att vi under förevändning att skydda det privata skapar lagar som saboterar internet. Vad vi istället behöver är ett starkt skydd för vår rätt att vara offentliga. Pressen att reglera internet ökar nämligen just på grund av att de nya offentliga arenorna hotar så många viktiga intressen – från förtryckarstaternas oinskränkta makt till de företag vars affärsidéer raseras av den digitala utvecklingen och de politiker som plötsligt inte är lika ensamma som förr på den opinionsskapande arenan.

Mellan dessa två ytterlighetspositioner finns den debatt som vi behöver föra de kommande åren. Varken som privatpersoner eller som del av företag (och särskilt inte inom medievärlden) kommer vi att kunna undgå att på något sätt hantera frågan om var gränsen mellan privat och offentligt ska dras.

Samtidigt är det lätt att förlora fotfästet i en tid där pendeln så tydligt nu slår tillbaka mot dem som allt oftare utmålas som ”internetevangelister”. Risken är uppenbar att vi totalt glömmer bort att diskutera myndigheternas ständigt ökande övervakning och uppenbara iver att reglera internet eftersom det med vanlig medielogik känns fräschare att diskutera något nytt. Då skiftar fokus från storebror (staten) till lillasyster (det vill säga att privatlivet upphör eftersom vi delar allt med alla). Men om vi utmålar Google, Facebook, Twitter och alla andra sociala tjänster som det stora hotet mot vårt samhälle missar vi lätt poängen att delningen av information faktiskt bygger en helt ny offentlighet: en ny plats, en ny arena, där samhället tar plats.

Visst finns det massor med problem med den ökande transparensen. Både på ett personligt plan, där vårt eget bekräftelsebehov hela tiden triggas mer och mer, och på ett relationsmässigt plan, där vår informationsdelning ständigt berättar något också om andra (som kanske inte hade gjort samma val). På något sätt måste medvetenheten om vårt sociala beteende öka. 

Men det finns minst lika många problem med att försöka stoppa utvecklingen – till exempel genom lagstiftning, vilket för tillfället diskuteras bland annat inom EU. Och en ökad misstro mot transparens och delaktighet får också direkta konsekvenser både för kunskapsspridningen i samhället och för demokratins möjligheter.

Den viktigaste frågan handlar kanske därför inte om antingen eller, utan om hur vi kan jobba mot att förvandla de nya offentligheterna på internet till allmänningar, som vi både äger och vårdar tillsammans. Där vi både har tydliga rättigheter och skyldigheter.

Från mediernas sida finns här ett särskilt ansvar: att trots att internetskepticismen för närvande är det nya svarta, inse att vi förtjänar en bredare och mer fördjupad debatt, som inte enbart handlar om polariserad pajkastning. Just den här diskussionen handlar nämligen om våra liv.

Anders Mildner

Digital Vertigo. How today’s online revolution is dividing, diminishing, and disorienting us, Andrew Keen, Constable & Robinson