Skandalerna inom Murdochimperiet har inte påverkat News Corporations värde på börsen, skriver Mattias Fyrenius.

Om det är något ord som mer än något annat symboliserar den i dagarna så aktuella Murdochklanen är det makt. Rupert Murdoch har makt. Rupert Murdoch gillar makt. Rupert Murdoch tjänar pengar på makt. Murdochdoktrinen är inte så komplicerad som man kan tro. Med pengar köper du dig publicistisk makt relativt billigt, allra helst via en nedgången kvällstidning, som du sedan vrider upp volymen på. Den publicistiska makten utnyttjar du för att köpa politisk dito som du över tid ser till att omvandla till stora ekonomiska värden i form av tillstånd, rättigheter och licenser; med fördel inom ett lagom reglerat område som TV.

Framgångsrikt? Ja, helt uppenbart. Med bibehållen publicistisk integritet? Tror inte Rupert Murdoch förstår frågan. Men det har inte gjorts i lönndom. The Suns legendariska förstasida inför valet 1983, ”Do you really want this old fool to run Britain?” och en bild på Labourkandidaten Michael Foot, visade med all tydlighet hur Murdoch jobbade. Och fortsatt jobba. Fram tills nu.

Det som under det senaste året framkommit är ett publicistiskt och moraliskt förfall. Men den bild som framstår i fascinerande tydlighet i den senaste Levinsonhearingen av hur Murdochklanen och kretsen kring premiärminister David Cameron levt i ett närmast symbiotisk förhållande kan få betydligt värre konsekvenser för Murdoch än en nedlagd News of The World. Att det dessutom kommer stänka ordentligt på den sittande brittiska regeringen är uppenbart. Risken finns faktiskt att hela Murdochdoktrinen faller och därmed kärnan i hela hans affärsidé. Rupert Murdoch sade själv under utfrågningen i torsdags att det detta redan kostat honom hundratals miljoner dollar och att det misslyckade budet på BSkyB kunde kopplas till oron kring avlyssningsskandalen. Att det kostat pengar är självklart, men vi har knappast kunnat ana en ens lite klädsam oro vad gäller News Corps börskurs och därigenom värderingen på moderbolaget där den största delen av Murdochs förmögenhet ligger. Snarare tvärt om, jämfört med de flesta andra mediebolag har Murdochaktien gått som tåget det senaste halvåret och är nu uppe på sin högsta nivå sedan Lehmankraschen.

Att Wall Street inte styrs av etik och moral förvånar nog ingen, men att de trots alla skandalerna inte funnit någon anledning att omvärdera synen på bolagets totala värde är intressant. Det finns sannolikt två olika tolkningar av detta:

  1.  Fram tills nu har det setts som en brittisk tidningsskandal som på det stora hela inte kommer påverka den avgörande amerikanska tv-marknaden eller andra stora ekonomiska värden. Att det nu så tydligt går från en avlyssningsskandal till en politiskt dito borde göra åtminstone en och annan investerare nervös.

  2. Även om Murdochdoktrinen är under press så gäller det egentligen inte de enskilda delarna av verksamheterna. Många har redan tidigare hävdat att det finns ett underliggande ägarvärde som inte kommer till sin rätt som en del av en megakoncern. En styckning av hela koncernen skulle därför inte bara vara en möjlig räddning utan till och med ses som ett sätt för aktieägarna att få fram ännu mer värde. Det skulle förklara varför aktieägarna sitter relativt lugnt i båten; det finns alltid en väg ut.

Vilken förklaring som är rätt får vi väl se, men att insatserna för familjen Murdoch blivit allt högre är tydligt. Kanske mer vad gäller makt och anseende än i reda pengar. Känslan när man ser den 81-årige Rupert Murdoch sitta på de anklagades bänk och desperat förklara att han varken i praktiken har så mycket makt, eller att han kände till vad som hände i sina verksamheter, är att det är en man som desperat försöker hålla liv i sin doktrin, paradoxalt nog genom att förneka den. Hans uttalande ”jag har misslyckats” följt av en smärtsam lång tystnad är på många sätt historisk.

Historisk är sannolikt även den parlamentariska utredning som presenterades i London på tisdagen där ledamöterna satte sig till doms över Murdochklanens lämplighet som företagsledare. Deras konklusion kablades snabbt ut över världen: ”Rupert Murdoch är inte lämpad att leda ett stort internationellt företag”. Även sonen James fick sig en släng av sleven (”saknar nyfikenhet”, ”medvetet ignorant”) och hela rapporten kan inte kallas annat än ett karaktärsmord på familjen Murdoch.

Men vad tyckte Wall Street? De skickade glatt upp såväl NewsCorp- som BSkyBaktien 2% och gjorde klanen Murdoch ytterligare några miljarder rikare. Det är svårt att tolka det som något annat än att de välkomnar den uppdelning av imperiet som kommer allt närmare till följd av doktrinens fall.

Mer lär komma i detta fascinerande mediemaktdrama. Om inte annat dyker det säkert upp en storfilm så småningom. Vad tror ni om titeln ”The rise and fall of the Murdoch Doctrine” med Anthony Hopkins i huvudrollen? Naturligtvis producerad av 20th Century Fox. Och lönsam. Inte minst för aktieägarna.