”Den fortgående självrannsakan, varav samhället är i behov, torde allra minst i ett samhälle av våra begränsade dimensioner och inom ett folk av vår läggning kunna undvara ett effektivt anonymitetsskydd. Hänsyn till den sociala omgivningen: familj, förmän, kamrater, affärsförbindelser osv. och fruktan för andligt eller ekonomiskt obehag från dess sida utövar hos oss ett övermäktigt tryck på den enskildes yttrandefrihet. Tydligen innebär ingalunda den demokratiska utvecklingen, varemot samhället tenderar, någon förändring i sådant hänseende, snarare tvärtom. Falsk ”kåranda” och falsk ”solidaritetskänsla” förbliva samhällsskadliga faktorer att räkna med. Anonymitetsskyddet är mot detta tryck säkerhetsventilen, som i många fall ensam möjliggör, att ord sägas, som böra bliva uttalade, fakta framdragna, som böra bli framdragna.”
Så insiktsfullt skrev en statlig utredning (1912 års tryckfrihetskommitté) för 100 år sedan. Och för 246 år sedan, 1766, antogs den första svenska tryckfrihetsförordningen. Sett ur det perspektivet borde press– och yttrandefriheten vara stark och ohotad i Sverige. Men så är det tyvärr inte. Yttrandefriheten begränsas på ett oroande sätt, vi är i ett sluttande plan, med tanke på det som bestäms i EU och i Sverige, nu senast med lagen om datalagring som sätter det grundlagsskyddade källskyddet ur spel. Förslaget om en lag om förbud mot kränkande fotografering är ett annat exempel, som vi med stöd av lagrådet tack och lov lyckades stoppa.
Offentligt anställda har enligt grundlagen ett meddelarskydd. De har rätt att tala med media och lämna uppgifter till media utan att de för den skull får straffas av sin arbetsgivare eller någon annan offentlig myndighet. Dessa får inte ens forska efter källan om den som har lämnat uppgift till media vill vara anonym.
Detta gäller inte i privata verksamheter. Där går företagshemlighetslagen och lojalitetsplikten före yttrandefriheten. Att för sin familj, sina vänner, i politiska församlingar eller för en journalist berätta om vad som händer på jobbet kan leda till att du blir av med jobbet.
Det är ett bekymmer för demokratin i vårt land om det blir tyst på våra arbetsplatser. Hur ska vi kunna påverka om vi inte tillåts att kritisera, debattera och komma med krav om förändringar och förbättringar också när det gäller det som händer i vårt arbetsliv?
Vi ska värna alla som vågar tala, även om det de säger kan låta obekvämt för en del. Även privata arbetsgivare borde vara glada om någon slår larm. Det kan vara ett sätt att förhindra allvarliga fel och i värsta fall allvarliga olyckor.
Organisationen Transparency International har uppmanat regeringen att stärka skyddet för whistleblowers på svenska arbetsplatser, genom ett förstärkt anställningsskydd. Det är bra, men vi menar att det inte räcker.
Sverige behöver ett utvidgat meddelarskydd motsvarande det som finns i offentlig verksamhet så att även efterforskningsförbud och rätten att vara anonym uppgiftslämnare respekteras.
Jag är övertygad om att Journalistförbundet och andra som ligger på i denna fråga har bidragit till att riksdagen bett regeringen komma med ett lagförslag om utvidgat meddelarskydd för anställda i privata företag i verksamhet som finansieras av offentliga medel. Nu väntar vi med stort intresse på direktiven för utredningen som regeringen har lovat att presentera innan sommaren.
Källskyddet är enligt vår uppfattning central när vi talar om meddelarskyddet. Tyvärr är den allt svårare att upprätthålla med dagens teknik och lagstiftning.
Vi är allt mer övervakade och kontrollerade på jobbet. Arbetsgivarna kan se vilka som ringer till oss och vilka vi ringer till genom telefonväxlar och mobiltelefoner. De kan se hur vi surfar och läsa vår e-post.
Via mobiltelefonerna går det också att se hur vi rör oss i samhället. Allt fler utrustas med GPS i jobbet. Vi har passerkort som registrerar när vi passerar olika avdelningar på arbetsplatsen. Kameraövervakning och även ljudövervakning blir allt vanligare.
Vi är också övervakade som medborgare. Staten håller koll på hur vi surfar, vem vi ringer, smsar, och mejlar. Det är också enligt lagen möjligt att avlyssna våra samtal eller att läsa våra sms och mejl.
Detta är för stora ingrepp i vår integritet och ett hot mot vår rätt till källskydd. Jag som journalist kan dömas upp till ett års fängelse om jag avslöjar en källa som vill vara anonym. Men arbetsgivaren eller staten kan utan problem se vem som är min källa om de så önskar.
Europarådets medlemsländers ministrar för media och kommunikation enades vid ett möte i Reykjavik 2009 om att terrorism förgör yttrandefriheten. Samtidigt uppmanades såväl medlemsländernas regeringar som EU att verka för att artikel 10 om yttrandefrihet i Europakonventionen om mänskiga rättigheter inte får inskränkas. Kampen mot terrorism kräver mer öppenhet. Regeringen måste följa Reykjavik–resolutionen.
Efter att lagen om datalagring nyligen röstades igenom i riksdagen har vi beslutat att uppdatera Journalistförbundets källskyddshandbok för att också ge tips om hur det går till att surfa på nätet utan att lämna spår efter sig eller att kunna identifieras. Varje redaktion bör ha en källskyddspolicy för att skapa medvetenhet och rutiner bland journalister för att värna pressfriheten och tryckfriheten.
Yttrandefrihet är också viktig för journalister. I senaste avtalsrörelsen presenterade Journalistförbundet krav om att medieföretagen ska respektera det meddelarskydd som vi och utgivarna i alla andra sammanhang försvarar.
Medieföretagen ville i förhandlingarna skjuta denna fråga till en senare diskussion om ett samarbetsavtal med Journalistförbundet. Jag ser fram emot denna diskussion om att vi inom media ska leva som vi lär.
