70 procent av journalistkåren stöder S, V eller MP. Ändå tror journalisterna att just deras bransch har förmåga att slipa bort den värderingslins genom vilken vanliga dödliga ser världen. Det skriver Roland Poirier Martinsson.

Konformiteten i sammanhang som domineras av medelålders, vita, heterosexuella män påverkar medlemmarnas världsbild, umgängeskultur och värderingsmönster. Det samma gäller dagis, där nästan alla i personalen är kvinnor som delar socioekonomiskt skikt. Gemenskaper som består uteslutande av människor från samma religiösa samfund har inte bara funnit varandra på grund av delade egenskaper; de skapar också ett socialt stratum som färgas av samhörigheten. Och så vidare.

Men att 70 procent av journalistkåren (77 procent enligt Nordiske Mediedagers nyss gjorda undersökning) skänker sitt stöd till S, V eller MP märks inte i journalistiken. Sålunda kan man sammanfatta reaktionerna på Kent Asps påstående om journalisters partisympatier.

I strid med vardagserfarenheten och den empiriska psykologin tror alltså journalisternas försvarare att några år på en utbildning (som i själva verket förstärker deras ensidiga perspektiv på samhället) förser dem med verktyg som kan slipa bort den lins av värderingar och begrepp genom vilken vanliga dödliga med nödvändighet skådar verkligheten.

Det fungerar inte på det viset. Självklart avspeglar sig den tunga övervikten av vänstersympatier bland journalister i form av rapportering med vänstersympatier. Efter att detta erkännande lagts som grund kan man börja problematisera saken – det behövs nämligen också. Låt mig lista några synpunkter som bör vägas in.

För det första, om man bryter ner journalistkåren enligt bevakningsområde och genre är det troligt att bilden ser annorlunda ut. Exempelvis finns det mätningar som visar att ekonomireportrar i högre grad har borgerliga sympatier (något som ibland påpekas som ett problem av samma vänstermänniskor som inte ser problemet med att 7-8 journalister av 10 har vänstersympatier).

För det andra, medierna agerar enligt marknadens och kommersialismens villkor. Det är otänkbart att det inte på något sätt också uttrycker en världsbild. I vilken utsträckning och hur kan man fundera över, men nyhetsvärderingen påverkas givetvis av detta.

För det tredje, det är fortfarande på det viset att en stor majoritet av landets mediaorganisationer har borgerliga ägare och företräder liberala åsikter på ledarplats. Också detta förhållande är svårt att konkretisera vad beträffar rapportering, men det vore märkligt om det saknade betydelse.

För det fjärde, det är min erfarenhet att den genomsnittlige journalisten med vänstersympatier försöker vara neutral. Naturligtvis misslyckas de med jämna mellanrum, men föreställningen att vanliga nyhetsjournalister ser som sin uppgift att driva en politisk agenda är falsk.

För det femte, journalistkåren kommer alltid att vara vänster, i meningen ifrågasättande av samhällets rådande normer. Det följer av yrkets konnotationer, som lockar ungefär samma personligheter som dras till konsten, vinet och det bohemiska livet. Jag har suttit på tillräckligt många journalisthak i världen för att veta detta. Klientelet består inte någonstans av journalister, revisorer, poliser och ingenjörer, utan av journalister, skådisar, författare och wannabees.

Det leder till min slutsats: att granska journalistiken ur ett vänster-höger-perspektiv är meningslöst. Kritik och granskning bör bedrivas längs en kvalitetsdimension. Något annat vore att likna vid en sjökapten som försöker eliminera stormar till sjöss, istället för att bygga säkrare fartyg.

Ytterligare två rekommendationer: Lägg ner universitetens journalistutbildning. God journalistik kräver reportrar med specialkompetens, inte generalister. Hantverket lär man sig på redaktionerna. Dessutom tror jag det är dags för en ny syn på transparens när det gäller publicistisk avsändare. Kanske är lösningen på kravet på neutralitet i rapporteringen inte hopplös strävan mot detta ideal, utan mångfald av tydliga avsändare som skänker olika perspektiv? Det följer naturligtvis inte att klassiska, journalistiska krav på faktakontroll, oberoende källor, etc, är obsoleta.

Till sist, låt mig peka på det verkliga demokratiproblemet när det gäller nyhetsjournalisters värderingar. Hur skulle det se ut om man mätte journalisternas förhållande till de åsikter som delas av vänstern, de gröna och liberaler i frågor som gäller livsstil och socialmoral? Familj, jämlikhet, äktenskap, barnuppfostran, utbildning, religion, abort, sexualitet – finns det ens någon på de stora redaktionerna som avviker från konsensus i dessa avseenden?

Vad värre är, det ensidiga perspektivet framhålls som en dygd, med motiveringen att avvikande åsikter är objektivt orättfärdiga. Att värdera, vinkla och rapportera de egna åsikterna uppfattas därmed som objektiva återgivningar. Ändå är de i våldsam minoritet utanför Sveriges gränser och troligen också utanför Södermalm.