Under den tid som jag var chef på den stora dagstidningen kallades jag in till chefredaktören två gånger. En gång för att jag varit riktigt klantig och en gång för att redovisa vilka ord jag tänkte acceptera i några artiklar som skulle handla om medelålders kvinnors sexliv.
Resten av tiden var det tyst. Jo, det är klart. Varje morgon satt vi där med någon av dem i högsätet vid det avlånga bordet och läste upp våra listor medan kulturchefen öppnade sin post. Vissa perioder fanns utrymme för korta diskussioner, andra tider var det bara fråga om rapporter. Då och då samlades vi till längre möten där chefredaktören meddelade att läget var kritiskt medan han visade röda siffror på overhead och uppmanade oss att vara krismedvetna.
Jag höll min budget och skötte min avdelning, som om vi var en helt egen värld, en egen tidning i tidningen.
Det fanns en frihet i att leka chefredaktör, men också en stor ensamhet. Det fanns frågor jag inte kunde diskutera med mina medarbetare, journalistiska överväganden som hade behövt tas upp i redaktionsledningen och ledarskapsmetodik och idéer som jag velat dela.
Förvånansvärt ofta möter jag samma sak även i dag. Mellanchefer som i princip arbetar ensamma, som inte har en känsla av att de tillsammans med sina kolleger leder och utvecklar ett företag. Som inte berättar för kolleger om hur de har det, inte går till sin chef för att få råd och som inte diskuterar ledarskap med någon.
Det är obegripligt. Det är slöseri. Mellancheferna är ett företags kanske viktigaste resurs. Själva motorn.
Tänk er en annan situation.
Du har just fått ett jobb som mellanchef. Två veckor innan du tillträder har du ett långt, och då menar jag långt, samtal med din chefredaktör. Du har förberett dig, hon har gjort detsamma och nu går ni igenom din första månad på den nya posten. Ni talar om produkten, om tidningen som helhet och om din avdelnings uppgift. Du får kunskap om den totala budgeten, om prognoserna, om företagets strategier och hur du kan tänkas bidra.
Så går ni över till processen. Vilket ledarskap förväntas av dig, uppåt och neråt? Vad kan du å din sida förvänta dig av din chef? Hur ska du få och ge feedback? Hur vet du när du lyckats och vad händer om du misslyckas? Hur delaktig ska du vara i tidningens framtidsarbete? Hur ser ett år ut för hela tidningen och för din avdelning vad gäller planering, budget, medarbetarsamtal etcetera.
Sedan bestämmer ni hur ofta ni ska träffas. En gång i veckan första månaden, varannan vecka under resten av året. Regelbundet, alltid regelbundet.
En vecka innan du börjar är du med på redaktionsledningsmötet. Blir välkomnad, mottagen och introducerad för dina kolleger. Javisst, du känner dem sedan förut, men inte så här, inte som jämbördig, inte som en i gruppen. Du får veta att här kan du fira dina segrar och vara stolt över dig själv och din avdelning, men här kan du också få slicka dina sår och få mod att sträcka på dig och gå ut och ta den där striden, det där svåra nödvändiga samtalet.
Stadig stegar du sedan in på din nya redaktion måndag klockan 9.00 med ett ben redan förankrat i redaktionsledningen och ett ben här bland dina medarbetare. Utmanad, därför att du vet att ditt och din grupps arbete är en viktig del av tidningens överlevnad. Trygg därför att du vet att du kommer att få allt stöd du behöver i din nya roll.
Tänk er den situationen.
