Det är inte etiskt försvarbart att låta enskilda ur allmänheten som vänder sig till PO drabbas av gräl mellan olika aktörer inom branschen, skriver Susanne Wigorts Yngvesson

Det knakar i fogarna kring det pressetiska systemet. På senare tid har det förekommit att tidningar (Se & Hör) inte alls har velat publicera fällningar från Pressens Opinionsnämnd och i Expressen har fällningar publicerats utan att den fällda artikeln har tagits bort från nätupplagan. PO Ola Sigvardsson är kritisk till att tidningar obstruerar eftersom han anar att det kan underminera det pressetiska systemet.

Dessa protester eller invändningar sker parallellt med att antalet anmälningar till PO stadigt har minskat sedan 1996. Någonting håller uppenbarligen på att ske med saneringssystemet. När det gäller skälen till varför antalet anmälningar minskar har jag argumenterat för åtta orsaker till detta, varav en sannolikt är att förtroendet för systemet minskar i takt med att sociala medier blir ett aktivt verktyg för allt fler – framför allt i de yngre generationerna (se http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=3938&artikel=5042718).

Men protesterna från enskilda redaktioner inom branschen visar också på en förskjutning av den lojalitetsprincip som det pressetiska systemet vilar på. Om allt fler tidningar inte publicerar fällningar framöver, då är det inte så stor vits med att behålla systemet. En del av kritiken tycks handla om att man på redaktionerna kan uppfatta fällningen som orättvis eller till och med på gränsen till ett övergrepp på den publicistiska bedömningen. Nu är ju saneringssystemet inte en domstol i rättslig mening så något kan det ju ligga i kritiken från de enskilda redaktörerna. Det finns ett större utrymme för oförutsebarhet och konjunkturkänslighet i PO och PON:s bedömningar än det gör i en rättslig process. 

Ett starkt argument för ett etiskt saneringssystem – av det slag som nu finns eller av ett annat framtida slag – är att det inte är Thomas Mattssons eller någon annan redaktörs upprättelse det handlar om. Det är enskilda personer som har upplevt sig kränkta eller orättvist behandlade av publiceringar. De redaktioner som då inte publicerar en fällning eller passar på att i en artikel intill fällningen argumentera emot utslaget från PON, fråntar den enskilde det lilla, lilla utrymme som finns för att få upprättelse. En sak som kan betyda oerhört mycket för den som är drabbad, men ganska lite för en publicist som har 365 dagar om året på sig att göra sin röst hörd.

Ibland förekommer det argument som att om PO och PON gör bedömningar som enskilda redaktörer uppfattar som orättvisa så vill man inte vara med längre. Men har man inte missat poängen med systemet då? Ett etiskt saneringssystem är väl till för att fler ögon än de på den egna redaktionen ska göra en etisk granskning? Om man anser att de etiska reglerna är otydliga, förlegade eller orimliga så bör det föras ett öppet samtal om en förändring av dem. Eller om systemet är fel så ska man samtala om det. Vilken syn man än har på den saken så är det inte etiskt försvarbart att låta enskilda ur allmänheten som vänder sig till PO drabbas av gräl mellan olika aktörer inom branschen.

Expressens chefredaktör Thomas Mattsson hör till de mer aktiva i diskussioner om medieetiska frågor. Han har bidragit med konstruktiva förslag om mallar för publicering av fällningar och nyligen med en idé om att man borde uppmuntra varandra att anmäla sin egen tidning för diverse granskningar av tveksamma publiceringar. Jag tror jag förstår Mattssons goda intention med den senare idén om att anmäla sig själv. Däremot tror jag inte att han har rätt. Det pressetiska systemet är till för att allmänheten ska kunna få sin sak prövad. Om Mattssons idé skulle bli verklighet skulle inte enbart PO och PON:s tid och kraft upptas åt interna mediefrågor. Ansvariga utgivare skulle dessutom få ett legitimt skäl att töja på gränserna för det etiskt försvarbara och sedan ändå behålla det goda anseendet eftersom man anmälde sig själv. 

Expressen skulle kunna anmäla alla sina artiklar för att visa på den goda viljan att vara etiskt medveten och ansvarstagande och sedan göra dagliga löp av det hela: Dagens självanmälan. Nej, det är ingen bra idé Thomas Mattsson. Men samtalet om förnyelse och förändringar av det pressetiska systemet måste ständigt hållas vid liv. Inte minst om de involverade ska känna fortsatt förtroende för det.