När en journalist inte följer redaktörens instruktioner hamnar man lätt i grumliga diskussioner om vad som är god journalistik, skriver Ann Lagerström.

Om en medarbetare på en stolfabrik hellre vill tillverka bord kommer chefen troligen att kalla in henne till ett samtal. Båda vet vad de talar om – stolar är stolar och bord är bord. Men när en reporter eller redigerare inte följer redaktörens instruktioner är samtalet ofta betydligt svårare och det är lätt att hamna i otydliga maktspel och grumliga diskussioner om vad som är god journalistik.

Föreställ er ett redaktionsledningsmöte där en av punkterna är Eva. Hon gillar inte sitt uppdrag, hon tycker att kommunalbevakningen är tråkig och vill hellre skriva om motion.  Att röra på sig är viktigt för läsarna, argumenterar hon, ”folk sitter alldeles för mycket numera”. Trots att hennes chef försökt vara tydlig så klagar hon, maskar och smyger in joggingartiklar via en av nattcheferna som också gillar att vara ute i spåret.

Redaktionsledningen lägger sina pannor i djupa veck, vad göra?  Någon kommer med ett förslag: Låt Eva ägna en dag i veckan åt motionsjournalistik i utbyte mot att hon fortsätter att rapportera från kommunfullmäktiges möten. Inte ett helt ovanligt sätt att "lösa problem" på redaktioner i brist på tydliga väl definierade mål kring form och innehåll.

I konsultkretsar talar man ibland om hårda och mjuka företag. På de hårda arbetsplatserna är jobbet väl definierat – man tillverkar saker eller erbjuder en specifik service. Syftet är att tjäna pengar. Det är lätt för vd:n att ge lagbasen tydliga uppdrag: ”20 man, 40 felfria stolar om dagen, arbetstid mellan åtta och fem”.

Mjuka företag bygger sin verksamhet på mer svårdefinierade värden – hälsa, utbildning, god journalistik – och pengar är inte det enda som räknas. För att chefredaktören på en tidning ska kunna vara lika tydlig som fabrikören måste hon eller han först definiera vad företaget gör. Vad är målet för verksamheten – pengar eller god journalistik, eller båda? Och om det är det sista: Vad är god, framgångsrik journalistik för något?

Begreppen måste bli konkreta och tydligt överföras till mediehusets mellanchefer. Först när alla på redaktionsledningsnivå är överens om vart tidningen ska och vilken journalistik som borgar för framgång börjar det mjuka företaget bli tillräckligt stärkt för att kunna ge stadga åt sina medarbetare.

En nyhetschef utan tydliga direktiv är vingklippt och har svårt att hävda sig i argumentationen med sina medarbetare. ”Du ska göra som jag vill för att ... jag tycker det”, är ett svagare argument än: ”Nu ska vi göra så här Eva, därför att det är det uppdrag som jag och därmed du har fått av ägarna/vd/chefredaktören. Och den här formen av kommunalbevakning som vi prövar nu är din arbetsuppgift under det här året.”

Jag tror att vi har allt att vinna på att den där mjuka frågan om vad god journalistik är blir lite hårdare. Även om vi aldrig kommer att få ett slutgiltigt svar är det svårt att leda en verksamhet på en utmanande marknad utan att ha formulerat tydliga delbetänkanden på jakt efter en framgångsrik kontakt med läsarna.