I Sverige förekommer det, med några få undantag, ingen mediekritik av den politiska journalistiken. Det beror på att alltför många – journalister, politiker, akademiker – vill vara involverade i det etablissemang där det politiska dramat äger rum. Det saknas kritiker som står en bit bort och hojtar att kejsaren är naken, sådana som inte söker bekräftelse inom ramen för det politiska spelet. Turbulensen kring Håkan Juholts avgång belyser detta tydligt. Den mediekritik som hittills har kommit fram kan sammanfattats i frågan: var det medierna som fällde Juholt? Vissa svarar ja, såsom Göran Greider, medan flertalet svarar nej med argument som att granskningen måste vara tuff och att han fällde sig själv. Sedan blir det inte mer. Man kommer inte fram till den kvalitativa och djupstrukturella analysen. I stället cirkulerar lättköpta frågeställningar som tomma ekon mellan ledarskribenter, opinionsbildare och kommentatorer: Vad var det som fällde honom? Vem blir efterträdaren? Hur djup är krisen inom socialdemokratin?
Vad beror det på att analysen stannar vid det deskriptiva och personrelaterade? En förklaring är att det inom det politiska etablissemanget uppstår en rundgång av personer som alla bekräftar varandra. Ett rollspel som följer strukturerade mallar, det vill säga med en stor förutsebarhet i frågorna, slutsatserna och vilka som svarar. Politiska reportrar hänger på Sveavägen i klungor för att vänta på ett besked de kunde ha fått via sms – det i sig blir en nyhet att rapportera. På redaktionen ringer andra reportrar till statsvetare som heter Ulf eller Jenny som får kommentera det aktuella läget. När Carin Jämtin sedan framträder ska hon bedömas: gjorde hon ett trovärdigt intryck och, i Aftonbladet ”Överallt – hela tiden” med bilder av hennes uppenbarelse på olika platser de senaste dagarna. Politikerna säger precis det som alla förväntar sig att få höra. Det hela är ett maktspel mellan en liten klick människor som snart ska ses igen i Almedalen och fortsätta att diskutera frågan på seminarier eller över ett par glas vin. Några i panelen kommer även där att heta Ulf och Jenny. De är där för att ge en akademisk legitimitet åt samtalet.
Relationerna mellan politiker, politiska reportrar och akademiker är i många fall osunt nära. Därför är det också få som vågar sig på en djup och skarp analys. Kanske handlar det inte ens om att våga, utan om att alltför många helt enkelt inte kan därför att sikten är skymd av ett ömsesidigt beroende.
Frågan är om det osunda beroendet är möjligt att undvika? Jag tror det. Genom en kvalitativt granskande analys av mekanismerna bakom det som Maxwell McCombs har kallat makten över dagordningen. Den intressanta frågan är inte vem som fällde Juholt, utan vad det är för mekanismer som lägger grunden för det turbulenta kärleksförhållandet mellan politiker, politiska reportrar och en handfull akademiker. Dessa mekanismer får avgörande konsekvenser, dels för demokratin, dels för grundläggande värderingar som tillit och autonomi mellan människor och maktens institutioner. Håll ett seminarium om det i Almedalen!
