EU bör agera för pressfriheten, uppmanade tre viktiga svenska företrädare för mediefrihet i nyårshelgen (Svd Kultur 111229). Syftet är gott men förslaget är dåligt. Det tycks vara skrivet i hast och förvånansvärt lite genomtänkt.
Alla är självfallet upprörda över den etiopiska domen mot de svenska journalisterna Johan Persson och Martin Schibbye. Inte ens i utgångsläget var det väl många som höll med S-ledaren Håkan Juholt om att man måste respektera varje lands lagstiftning. Nu tycks han inte göra det själv heller.
Att göra något åt detta aktuella, och många andra, övergrepp mot en fri journalistik är viktigt men inte lätt. Det leder ingen vart att komma med vänliga uppslag utan verklighetsförankring.
Jesper Bengtsson, Ulrika Knutsson och Ola Larsmo vill att ”svenskt … rättsväsende fortsätter att driva frågan”. Hur ska detta gå till? Svenska domstolar och åklagare har ingen makt över Etiopien.
De ser vidare ”möjligheten att ännu noggrannare granska företag, med eller utan svensk anknytning, som gör affärer med den etiopiska regeringen”. Vem ska göra det? Hur ska det gå till? Är det mediernas uppgift? Eller staternas? Varken Sverige eller EU har organ som granskar företags affärer – om dessa nu inte har statligt exportstöd eller utvecklingsstöd.
Deras resonemang seglar uppe i det blå.
Riktigt illa blir det när de föreslår att EU ska inrätta en myndighet för försvar av pressfriheten – ett slags advokatkontor för dem som hotas och förföljs i olika delar av världen, om jag förstår dem rätt. Men EU:s organ sysslar med förhållandena inom EU. Och de måste utgå från en gemensam grundsyn – som kan vara svår att uppnå i fråga om pressfrihet (där Sverige står för den ena, mest positiva extremhållningen).
I värsta fall skulle en sådan EU-myndighet kunna få för sig att ställa upp gemensamma regler för pressfrihet och öppenhet. Och då skulle Sveriges, i varje fall än så länge, unika grundlagsskyddade system riskera att komma i skottgluggen. Sverige bör inte engagera sig i någon form av likriktning på detta område.
Ett organ för att försvara press- och yttrandefrihet måste ha ett bredare verkningsfält. Förenta Nationerna vore den mest naturliga nivån. Men att få allmänt stöd i FN är föga realistiskt.
Vad kan man då göra? Ett internationellt försvar mot de ökande hoten mot press- och yttrandefriheten behövs. Några engagerade stater från olika delar av världen skulle kunna gå ihop. Kanske kan de stötta fria organisationer som Reportrar utan gränser.
Tills detta har skett borde dock den bästa kontrollinstansen när det gäller övergrepp mot mediers och journalisters frihet utnyttjas: OSSE:s representant för mediefrihet. Den europeiska säkerhets- och samarbetsorganisationen OSSE med sina 56 medlemsstater, från USA och Kanada, Europas kärnländer och bort till Centralasien, har sedan ett tiotal år ett mycket vaksamt organ.
Blygsamt kallas detta unika organ bara ”representanten för mediefrihet” (vissa stater ville inte ge det för hög status) – men i realiteten är denna representant mycket aktiv och bestämd. Just nu innehar den kraftfulla bosniska juristen Dunja Mijatovic posten. Hon slår energiskt ner på övergrepp och hot, långsiktiga som i Ungern, Ryssland eller Uzbekistan, plötsliga som mord och misshandel i många länder.
Mijatovic har inga maktmedel, kan inte vidta eller ens föreslå åtgärder. Men som vakthund och väckarklocka kan hon spela en viktig roll. Kritiken sprids via nätet till både medborgare och regimer.
OSSE är en internationell organisation men inte en världsorganisation. OSSE kan inte påverka situationen i Kina, arabvärlden, Afrika eller Kuba – men ändå i över en fjärdedel av världens länder, bland annat några av de värsta ur ett yttrandefrihetsperspektiv.
Börja med att bygga och stärka det som finns. Låt EU syssla med EU-frågor.
OLOF KLEBERG
Tidigare chefredaktör på Västerbottens-Kuriren
Vice ordförande i det svenska OSSE-nätverket
