Vi förstår att beteckningen ”Flashbackgrävarna” lockar fram reaktioner, skriver Mats Svegfors och Cilla Benkö, vd och vice vd på Sveriges Radio.

Det är nog en vällovlig ambition Fredrik Strömberg på Bonniers Tidskrifter har när han försöker att bygga något slags begreppsligt ramverk kring diskussionen om medieutvecklingen. Men språket tål inte riktigt den ansträngningen. Möjligen är det så att det är en ”semi-dikotomi” som lyser igenom om man tror sig ”kunna extrapolera fram en hållbar lösning ur en slump”, något beroende på vad det kan tänkas betyda. Själva har vi lite problem såväl med semi-dikotomin som med extrapoleringen ur en slump.

Vi tycker att det är jätteroligt att vårt pris till Flashbackgrävarna har lett till en omfattande diskussion om relationen mellan sociala medier och traditionella medier. Vi förstår att beteckningen ”Flashbackgrävarna” lockar fram reaktioner. Men det går liksom inte att ta sig förbi det förhållandet att Flashback finns. Och om det sägs eller görs något bra och viktigt på Flashback kommer det inte att vara hållbart att behandla det som om det inte hade funnits. För att anknyta till Fredrik Strömbergs begreppsexercis: Flashback blir en meningslös kategori. Det som är bra och viktigt är bra och viktigt oberoende av var det publiceras. Och om det publiceras bra saker på Flashback gör det inte all smörja som publiceras där ett dugg bättre.

Med genombrottet på nätet förändras villkoren i offentligheten. Vi som finns i traditionella medieföretag har all anledning i världen att värna vår publicistiska kvalitet och vår etik. I själva verket är det sannolikt en av våra viktigaste uppgifter i framtiden. Genom att göra detta kan vi göra tjänst som den stora sorteraren i en offentlighet där allt – högt och lågt, sant och falskt - finns för den som vill ta del av det. Men den som tror att vi kan förbjuda bort det obehagliga, det utmanande, det fördomsfulla, det osannfärdiga och det upprörande tror fel. Offentligheten är oåterkalleligen förändrad sedan nästan 20 år tillbaka.