När Sveriges Radio i sin iver att avtäcka Journalistik 3.0 ger sitt Medieormen-pris till "Flashbackgrävarna. En anonym grupp med hundratals personer" tycker man sig vara framtiden på spåren. Låt oss dissekera den framtiden lite – och fundera om inte priset man nu utsträcker i själva verket är kontraproduktivt och varför den diskussion som nu öppnas tar frågan i rakt motsatt riktning mot den som Sveriges Radio själva säger sig vilja föra den i.
Det Sveriges Radio – i sin motivering av Medieormen-priset – väljer att trycka på är ordet "medborgarjournalistik". Ett begrepp som Sveriges Radio använder i samtalet kring dessa frågor är "medborgarjournalistik", vilket är välmenande men också att gravt förenkla begreppet. I dubbla led.
För det första brukar ordet medborgare visa på någon form av kollektiv gemenskap, som härrör från nationalitet eller etnicitet. Men vi kan snäva av det ytterligare och också lägga in geografiska eller till och med intressemässiga avgränsningar. Vi kan till och med kalla dem för "berörda", för att förtydliga problematiken. I alla fall har vi nog tidigare använt begreppet medborgarjournalistik till att omfatta dem som journalistikens konsekvenser berör. Så KAN vara fallet i Flashback-frågan – men är det troligen inte. Med stor sannolikhet är väldigt många av grävarna inte alls berörda av ämnet – utan bara av grävandet.
Gör det dem till sämre grävare? Inte alls. Gör det vad de hittar mindre värt? Inte alls. Men det gör dem heller inte till medborgarjournalister av den typ som diskussionen kring ämnet normalt sett handlar om. Det här är skillnaden mellan en frivilligarmé som vill skydda sitt land och ett gäng legosoldater – de kan båda utföra samma uppgift, men vi skulle inte se dem som samma sak. Och det är viktigt för diskussionen.
Vad gäller journalistik-delen av ordet så kan vi väl säga att Sveriges Radios motivering innehöll ordet "avslöjande" – en ära som inte alls bör tilldelas Flashbackgrävarna utan viltvårdaren Gunnar Glöersen, som med viss tyngd påstod att bilderna var falska. Till Sveriges Radios försvar ska sägas att de redan i nyhetstexten kring priset mjukar upp motiveringen genom att kalla det som gjordes för "bevis". Vi kan väl kalla det för verifikation – för att inte låna tyngre språkliga termer så lättvindigt. Men visst ställer vi väl högre krav på vår journalistik än att den enbart verifierar ett påstående.
Drömmen om maskinen
Den framtidsdröm som Sveriges Radio tycker sig skönja genom snåren på Flashback, drömmen om en väloljad, massiv maskin av ögon, öron, kunskap och intelligens som löser komplexa och oförutsägbara problem är gammal. Det var samma dröm som bluffen om den automatiserade schackmaskin som Wolfgang von Kempelens visade vid Schönbrunns slott 1770 hämtade sin näring från. Vi vill så gärna tro på den.
Och i dessa digitala tidevarv finns ju egentligen alla möjligheter, så det borde ju fungera. När något är fel så rycker de många – maskinen – ut och tar med sig sitt eget fragment av lösningen – förr kanske en pilbåge, nu en smula kunskap i bildbehandling. Men sanningen är något tristare än så – och det är att när det kommer till att vårda och skydda det gemensamma fungerar vi människor sällan på det här sättet – vi fungerar väldigt dåligt utan extremt tydlig ledning. Och än mer så när vi ställs inför uppgiften att skapa något från intet.
Det här är inga nyheter för de som på ett lite mer abstraherat plan försöker förstå det digitala landskapet, som väljer att se spridningsmönster, distribuerade uppgifter, distribuerat ansvar och nätverkseffekter från ovan – inte som coola grejer som händer. Att då, som Sveriges Radio, premiera en clownnäseförsedd karikatyr av digitala möjligheter med ett pris kommer bara att vrida den önskade debatten i fel riktning. Låt oss därför titta på ett par aspekter av vad det är som Sveriges Radio missar i diskussionen och varför det är av vikt för det samtal som borde föras om digital delaktighet i journalistiken.
Open source och inneboende tragedier
För det första kan vi titta på open source-utvecklingen, i alla fall de delar av den där syftet är att utveckla en produkt som är ett alternativ till en proprietär – läs kostsam för konsumenten – lösning. Det här är närliggande den semi-dikotomi mellan oss och dem som lyser igenom i motiveringen av Flashbackgrävarna.
Man kan se två tydliga framgångsrecept för open source-lösningar. Den första är när målet är att kopiera någon annans lösning och erbjuda en för de medverkande – och andra – en acceptabel, lika bra eller bättre lösning. Den andra är när en liten grupp eller enskild individ med en extremt tydlig vision väljer att driva sin utveckling med hjälp av andra – och på så sätt också förstås avsäger sig möjligheten till stor ekonomisk framgång.
Tydligt mål eller tydligt ledarskap. Till det kan föras tydliga regler – men aldrig utan något av de förstnämnda. Dessa är sätten att nå framgång med kollektiva projekt. Wikipedia är ett exempel (om än inte ett open source-projekt) på det förstnämnda, Wordpress på det andra.
Det andra vi kan titta på är det som i litteraturen lite slarvigt kallas för allmänningens dilemma – det borde snarare heta det gemensammas dilemma, då det sällan handlar om något som är tillgängligt för alla utan snarare kollektivt tillgängligt för en viss mängd människor. Just den avgränsningen kommer inte som någon överraskning för oss som jobbar med medier – allt för alla förekommer inte.
I korta drag säger teorin följande: Att om en resurs finns tillgänglig för många kommer någon eller några att utnyttja den oproportionerligt mycket eftersom nyttan tillkommer en själv medan nackdelarna delas av alla. Och eftersom alla vet att så är fallet är trycket att vara den första att missbruka sin rätt stor – eftersom annars gör någon annan det. I fallet med ett kollektivt gräv står insikten och "sanningen" som den gemensamma resursen.
En kraftfull argumentation mot den här dystopiska bilden står att finna i nobelpristagaren Elinor Ostroms forskning. Hon menar att såna här allmänningar, gemensamheter, kan skötas genom regelverk som skapas av användarna själva, med ett stort mått av sanktionsmöjligheter för de som bryter regler eller missbrukar det gemensamma.
Men – och här kommer vi tillbaka till begreppet medborgare – det förutsätter intressegemenskap inom gruppen. Och samtidigt måste också möjligheten till effektiv kommunikation inom gruppen finnas, för gruppen att kunna hitta lösningar på uppkomna problem. Det här leder oss att misstänka att gruppens storlek är kritisk, något som finns uttryck för bland annat i den amerikanske psykologen Denis Fox text "Psychology, Ideology, Utopia, and the Commons", där J.J Edney statuerar att (min översättning): "långsiktiga lösningar kommer kräva, tillsammans med en rad andra åtgärder, att dela upp allmänningarna i mindre segment" och att "den övre gränsen för en enkel, egenkontrollerad, hållbar och välfungerande allmänning kan vara så låg som 150 personer".
Så, vad vi kan förvänta oss är inte någon medborgarjournalistik alls – utan en självvässande elitgrupp som kommer att förflytta sig från det löst hållna och slumpmässiga till det effektiva och motivdrivna. Långt ifrån den bild av massans kraft som man gärna vill måla upp – och betydligt närmare den verklighet vi redan lever i.
Maskinen behöver oss
Det känns verkligen märkligt att Sveriges Radio i sin Flashback-iver har så svårt att se skillnad på slump och ambition. I en tid när många andra medier har tänkt ganska långt i sin relation till läsarnas, tittarnas och lyssnarnas kraft – genom att ha livegräv, öppna sina dagslistor och be läsare om hjälp med att gå igenom stora mängder information – så väljer Sveriges Radio att ge priset till en Flashbacktråd.
Lyssnar man på Sveriges Radios ord om medborgare och journalistik är det uppenbart att de tror sig kunna extrapolera fram en hållbar lösning ur slump.
Nu kommer en liten newsflash. För det första – de ni premierar är inte "medborgare" – de är nämligen få och de utgör en sorts runtresande elit av grävare. (Återigen, det kanske är bra, men det är inte vad ni säger att det är.) För det andra – det är inte journalistik utan en okomplex uppdragsverksamhet. Som i många stycken inte är mer signifikant för journalistikens framtid än e-post – om det inte finns en vision om hur man får system av människor att jobba för ett gemensamt mål och samtidigt kan ta ansvar för resultatet. Att lite så här i efterhand premiera en, i alla stycken, banal verifikation av en oviktig historia för inte diskussionen framåt. Det här är som att ge ett konstpris till tre snyggt nedblåsta träd i skogen och sedan sitta i en glänta och vänta på att det ska hända igen.
Var är Sveriges Radios tankar om hur det här ska kunna inlemmas i ett system med ansvarighet, ambition och mening – i ett publicistiskt system? Hur bygger man upp en kontroll av avsikter, hur belönar och premierar man nytta? Och så vidare, och så vidare. DET är en intressant diskussion – den som förs nu är bara gammal och förfelad.
För de flesta verksamma i branschen är nyheter om Flashback gamla nyheter – så när Sveriges Radio envist menar att vi inget förstår är det snarare en effekt av att vi inte förstår varför ni har hittat det här först nu. Det hade varit fasen så mycket mer motiverat att utsträcka ett journalistpris till den som försöker bjuda in till kollektivt samarbete – än något som bara råkade ske.
Och hur gärna Sveriges Radio än vill lyfta debatten till att handla om Journalistik 3.0 lämnar det grava överseendet kring publicistiskt ansvar, den rätt banala inställningen till digital utveckling ochdet faktum att "Flashback-gräv" är nästan lika gammalt som nätet självt en fadd smak i munnen. Och den här smaken riskerar att dränka de goda initiativ som finns för digital delaktighet inom medierna genom att jämställa dem med Flashback, som hur man än ser på saken ÄR en plats där du får lära dig vilka horor som är bäst i Västsverige och hur man doserar tjack för bästa effekt.
