Vi tänkte inte journalistik när #prataomdet startade. Ändå tror jag att metoden, och resultatet, har massor att lära oss om framtidens journalistroll, skriver Sofia Mirjamsdotter i ett svar till Lisa Bjurwald.

Lisa Bjurwald skriver i samband med journalistprisnomineringarna en text där hon ifrågasätter om #prataomdet är journalistik. En relevant frågeställning, och jag återkommer till den, men först vill jag ta upp ett par mindre detaljer i Bjurwalds text som provocerar mig enormt. 

Det första är när hon menar att #prataomdet var en angelägenhet för en liten mediebubbla i Sverige. Inget kunde vara mer fel. Jag har de senaste åren skrivit och verkat med mediebubblan som främsta målgrupp, inte minst genom mina veckobrev och andra texter på SSBD. Jag vet skillnaden. Jag har aldrig tidigare, vare sig när jag jobbade som vanlig reporter på olika lokala medier eller under tiden som frilans, gjort något som har gett större eko än #prataomdet. 

Mängder av människor, långt ifrån den stockholmska medieeliten, pratade om det. Mängder av utländska tidningar hörde av sig, intervjuade och skrev om #prataomdet. Än i dag, nästan ett år senare, hör människor av sig till oss som var med i rörelsen, för att de antingen vill berätta hur #prataomdet gjort skillnad i deras liv, eller för att de vill ta #prataomdet vidare, på teaterscener, ungdomsmottagningar, skolor eller i högskoleuppsatser. Många av dem som hör av sig vet knappt vad Twitter är. Men de vet vad #prataomdet är. 

Jag som har ett umgänge och en nära krets som inte alls finns i mediebranschen har ofta svårt att förklara för min omgivning vad jag jobbar med, och de flesta är inte heller ett dugg intresserade av mina socialamedieexperiment. Men #prataomdet känner de till, är nyfikna på, pratar om och engagerar sig i. 

Rörelsen #prataomdet var alltså inte begränsad till en mediebubbla i Sverige.

Inte heller är det först genom denna nominering som #prataomdet kan anses vara lyckad. Kanske i Lisa Bjurwalds ögon, men definitivt inte i mina ögon, för oss som var med och pratade om det eller för vanliga människor som jag känner och som uppskattat #prataomdet. 

Syftet med #prataomdet var att lyfta frågan om sex i gråzonerna. Att starta ett samtal, hitta ord för svåra saker, hitta ett språk för sådant vi sällan talar om. Redan innan något enda traditionellt media skrivit en rad om det, pratade mängder av människor, i alla åldrar. På Twitter, i bloggar, vid sina köksbord. Flera personer vågade för första gången berätta om sådant de aldrig berättat förr, lätta på förlåten, få ur sig. Händelser som låg decennier tillbaks i tiden blev plötsligt klädda i ord, och det anser jag vara bevis nog för att #prataomdet var lyckat. Faktiskt blev genomslaget och resultatet större och mer omfattande än vi som deltog hade kunnat föreställa oss när vi först började använda taggen på Twitter.

Men är #prataomdet journalistik? Enligt juryn för Stora Journalistpriset - uppenbarligen. Men visst är det en relevant fråga. När #prataomdet startade tänkte vi inte journalistik. Vi tänkte bara att vi ville prataomdet, att vi ville att andra skulle våga prataomdet. Vi använde oss själva. Vi var personliga, väldigt privata och det är där jag tror att vi kan se vad som var förnyande. När etablerade journalister, exempelvis jag själv, bygger upp förtroende i ett nätverk långt utanför medieeliten, och sedan i detta nätverk vågar vara privat på ett sätt som skapar igenkänning och mod hos andra att också våga föds något nytt. 

Vi tänkte inte journalistik. Ändå tror jag att metoden, och resultatet, har massor att lära oss om framtidens journalistroll. Om närhet till publiken, om mod att vara sig själv, om hur många människor tillsammans kan åstadkomma förändring i det lilla och kanske även i det stora. Om att de traditionella medierna inte längre styr över vad människor pratar om. Vi lyckades skapa ett samtal som gick tvärs igenom alla medier, både traditionella och sociala, där det inte handlade om konkurrens, om att vara först, eller om personlig credd. Samtalet var i fokus och i stort sett alla stora medier i Sverige hakade på. Samarbetade, gjorde gemensam sak på ett sätt som jag tidigare sett endast i samband med kampanjen för Dawit Isaak. 

Jag vet inte hur det är för alla andra, men för mig har journalistiken alltid varit ett sätt och en möjlighet att göra skillnad, och det lyckades #prataomdet göra.