Ur boken

Politiken har pr-ifierats, byråerna har större inflytande än redaktionerna – och journalisterna ids inte ifrågasätta utvecklingen. Det menar journalisten och författaren Niklas Ekdal.

Texten nedan är ett utdrag ur Niklas Ekdals "Experternas – och mediernas – uppgång och fall", som ingår i Sim(o)s årsrapport Sprickorna i muren.

Illusioner om journalistikens roll

Under en period när etablerade massmedier har kämpat med lönsamhetsproblem, nedskärningar och sviktande självförtroende har heltäckningsmattorna hos pr-byråerna i Stockholms city blivit tjockare för varje år. I denna bransch var finanskrisen inte ens en krusning på ytan; tvärtom letade man med ljus och lykta efter nya pr-konsulter även 2008–2009.

Begåvade åttiotalister söker sig med samma självklarhet till JKL, Kreab, Prime, Gullers och Diplomat som fyrtiotalisterna en gång sökte sig till DN, TT och SR. Mycket av det informationsförädlande och meningsskapande arbete som förr gjordes på redaktioner görs nu i pr-branschen, ofta av samma personer som förut.

Mönstret är självförstärkande. Avfolkade redaktioner har inte tid med undersökande journalistik. Enklare då att köra välskrivna och väl underbyggda debattartiklar producerade av pr-proffs, eller att presentera färdiga pr-paket som egna nyheter.

I genrer som motor-, mode- och nöjesjournalistiken är modellen etablerad sedan länge. För det tränade ögat blir den allt tydligare även på opinions-, politik- och näringslivssidorna. Under en period när vi inbillat oss att bloggarna drivit på en medial demokratisering har vi snarare upplevt en professionalisering.

Visst kan du i sällsynta fall få genomslag utan medieträning, pr-konsulter och informationsstrategier. Men allt färre av de resursstarka i samhället väljer att chansa. Ingen av spelarna på detta nya informationsfält har intresse av att krossa publikens illusioner om rollfördelningen. Pr-konsulterna vill ju verka utan att synas, och journalisterna tycks liksom riksdagsmännen nöjda med att synas utan att verka.

Moderna politiker är förvisso mediefixerade. Men lagstiftarnas beslutsunderlag kommer oftare från expertorgan och kvalificerade intressenter – via pr-byråernas public affairs-avdelningar – än det formas i journalistiken.

Det kan tyckas motsägelsefullt att samhället fungerar bättre när politiken har blivit så lealöst pr-styrd. I själva verket är det logiskt, eftersom pr-branschens expansion speglar behovet att förpacka och förankra experternas rekommendationer.

Detta är en maktförskjutning som alltför sällan diskuteras. En anledning är som sagt att alla inblandade tjänar på att upprätthålla den traditionella bilden. Objektiviteten och folkviljan är inte så vägledande för beslutsprocesserna som högtidstalen ger sken av, men systemet med expertvälde och pr-politik har andra fördelar.

Sverige styrs i många avseenden bättre än tidigare, vilket avspeglas i snabbt ökande välstånd. Precis som många idealiserar folkstyret, folkhemmet och folkjournalistiken från förr kommer vi snart att idealisera expert- och pr-epoken. Den fjärde fasen, nätverkens tid, är nämligen i antågande. Man kan också beskriva det som en pendelrörelse tillbaka från elitstyre till nyckfull demokrati. Utmärkande för detta nygamla mönster är tvära kast, osäkerhet om vem som har initiativet, frustande opinioner som dör lika snabbt som de uppstår.


Niklas Ekdals text är utgångspunkt för den debatt som Sim(o) anordnar på Saco den 30 november.