Läkemedelsverket försöker just nu stoppa läkemedelsföretagens möjlighet att informera media om sina produkter. För andra gången på kort tid har Läkemedelsverket krävt att ett läkemedelsföretag ska dra tillbaka ett pressmeddelande om ett läkemedel, annars hotar ett vite på 750 000 kronor.
Första gången Läkemedelsverket krävde detta drog företaget Eli Lilly snällt tillbaka sitt pressmeddelande. Andra gången har bolaget Boehringer Ingelheim med stöd av Lif, läkemedelsindustrins branschorganisation, bestämt sig för att ta strid mot Läkemedelsverket. Ärendet ligger nu för avgörande vid förvaltningsrätten i Uppsala.
Läkemedelsverkets argumentation är skrämmande i sin nonchalans inför våra grundlagar. Myndighetens utgångspunkt att marknadsföring till konsumenter av receptbelagda läkemedel är förbjuden är korrekt, men när Läkemedelsverket ger sig på att definiera marknadsföring undrar jag på vems uppdrag verket agerar. Utgångspunkten för rättstillämpningen på detta område har varit att om det är tveksamt om någonting är att betrakta som marknadsföring av en vara eller tjänst eller om det är något som faller under tryck- och yttrandefrihetslagstiftningen ska det tolkas som om det faller under de grundlagsskyddade rättigheterna.
När Läkemedelsverket argumenterar till förvaltningsrätten i Uppsala undrar jag om den statliga myndigheten har några som helst grundläggande kunskaper om de svenska tryck- och yttrandefrihetsgrundlagarna. Läkemedelsverket hävdar att eftersom information till en journalist kan resultera i en text eller ett inslag som innehåller något annat än den i förväg godkända texten av Läkemedelsverket bör det betraktas som marknadsföring att informera journalister.
Om man drar ut konsekvenserna av Läkemedelsverkets vilja är den att läkemedelsbolag skulle vara förbjudna att kommunicera med journalister utan att det som sägs först ska ha godkänts av myndigheten. Det är skrämmande att en stor statlig myndighet ens kommer på den tanken.
Jag utgår ifrån att förvaltningsrätten i Uppsala kommer att upphäva Läkemedelsverkets beslut om att läkemedelsbolag inte får lämna information till journalister, men jag skulle vilja gå ett steg längre och ifrågasätta om dagens inskränkningar kring marknadsföring av receptbelagda läkemedel är motiverad.
När nu Läkemedelsverket i princip vill omöjliggöra en offentlig debatt om läkemedel utanför stängda rum inom sjukvården samtidigt som sjukvården i all tysthet ibland plötsligt av ekonomiska skäl stoppar förskrivningen av dyra läkemedel blir resultatet att medborgarna och skattebetalarna förhindras att få den sjukvård de borde ha rätt till – utan att de vet om det.
Ett exempel från i höst tydliggör det problematiska i att läkemedelsföretagen inte får berätta om sina produkter för medborgarna. Skånes universitetssjukhus beslutade för några månader sedan att frångå de nationella riktlinjerna för behandling av en rad sjukdomar när sjukhusets läkemedelsbudget överskreds. Läkarna förbjöds helt enkelt att skriva ut flera av de så kallade TNF-hämmarna. Patienter som drabbas får därmed en betydligt sämre behandling än de som var patienter i våras.
En patient som kände till de bra, men dyra, läkemedlen hade kunnat kräva sin rätt, alternativt söka upp en annan läkare. För att ha den kunskapen krävs det att det finns information om behandlingsmetoder och läkemedel som alla medborgare kan ta del av. Det är därför tveksamt om syftet med förbudet av marknadsföring av receptbelagda läkemedel verkligen gynnar patienterna.
Läkemedelsverkets absurda tolkning av lagstiftningen gör det dessutom till och med omöjligt att föra en offentlig debatt om de läkemedel som staten satsar miljarder på. Det är inte acceptabelt.
