Journalistik kan aldrig handla om att bara interagera med dem som publicerar sig på nätet. Nutidens och framtidens journalister behöver vara broar, skriver Anna Lindberg, chef för NTM TV-produktion och NTM Nyhetsbyrå.

Ingen kan väl ha missat debatten om Ajour? Eller jo, just det. Det finns folk som har missat det. Till och med journalister. Ganska många journalister, inte minst på lokala redaktioner. De har ju fullt upp med att fylla morgondagens tidning, kvällens tv-sändningar och nattens nyhetswebb. Att sitta och häcka på Twitter och debattera den nya journalistrollen – på arbetstid – finns helt enkelt inte.

Själv har jag följt debatten och tycker att det mesta har sagts och skrivits vid det här laget, både av förespråkare och kritiker. Jag tänkte inte ge mig in i den debatten, men jag har tänkt rätt mycket på en sak i anslutning till den.

I hela mitt yrkesliv har jag jobbat på lokala redaktioner, med utveckling av lokala medieprodukter. Jag brinner för det. På samma sätt brinner jag för internet. Det känns som om jag har ett ben i två helt olika världar – den gamla och den nya. 

Den gamla styrs av deadlines, annonsintäkter, produktion, planering. Skriva text, fixa faktaruta, boka foto, skicka puff till ettan. Boka gäster till tv-programmet, fixa intervju till inslag. Diskutera med nyhetschefen om vinkeln håller, fort fort fort bli klar så att hela paketet kommer ut i tid. Det är roligt, det känns meningsfullt och jag älskar det.

Den andra världen är ett enda stort realtidsflöde. 140-teckensmassor som väller in, texter att läsa, människor att lära känna. RSS-feeder och hashtags. Logga in när som helst och plocka upp en diskussion.  Jag flyter ut på nätet, åt alla håll. Mitt nätverk växer sig brett och spretigt. Det är roligt, det känns meningsfullt och jag älskar det.

Men visst är det svårt. Världarna är så oerhört olika. Ibland känns det som att jag ska gå av på mitten. Och tiden räcker knappt till, trots att jag för länge sen slutat skilja på mitt arbetsjag och mitt privatjag – de hänger ihop, fint sammanflätade.

När jag kände mig sliten itu som värst började jag få en tanke. Tänk om jag inte går mitt itu. Tänk om jag är en bro? En bro mellan gammalt och nytt? Förankrad i 250 år av publicistisk erfarenhet och framgångsrik lönsamhet. Men med händerna djupt nersjunkna i detta nya, stora.

Jag tror inte att alla är journalister, inte ens om man vidgar begreppet så att det blir absurt. Däremot tror jag att nutidens och framtidens journalister behöver vara broar. Stå stadigt i det nödvändiga: etiska regler, oberoende innehåll, intäktsmodeller. Men luta sig fram över det hisnande gapet mot det nya: realtidsflöde, dialog, relationer.

För vad man än tycker om saken så är ju faktum att vi inom medieföretagen inte är ensamma om att publicera oss. Vad vi än har för syn på journalistik, hur vi än definierar den, så är det ett ofrånkomligt faktum att förhålla oss till.

Däremot kan journalistik aldrig handla om att bara interagera med dem som publicerar sig på nätet och förädla deras innehåll. Det handlar lika mycket om att ge röst åt dem som INTE publicerar sig – som inte vill, inte kan, inte törs, inte orkar. Vem ska göra det, om inte just journalister? Och tro mig, de är många. På det lokala planet: väldigt, väldigt många. 

Ajour står tydligt på den ena sidan av klyftan. Och det är väl jättebra, att någon vill testa, utveckla och förädla. Men jag tror att utvecklingen av journalistiken kommer handla mycket om broar, människor som är beredda att lägga sig ner och stå ut med slitningen. Som försöker hitta arbetssätt där tuffa produktionskrav kan samsas med krav på interaktion med publiken. Det är en svår nöt att knäcka.

Jag tror nämligen att vi har pratat om detta nu så att det räcker. Görandet är kvar. Och om jag och mina kollegor ska göra journalistik av det som finns i den ”nya världen” krävs det tid. Alltså måste något prioriteras bort. Och vad skulle det vara? Hur hittar man en formel som fungerar på slimmade redaktioner? Hur kan man integrera nya arbetssätt med de gamla?

Jag tror att det går (eller snarare, jag vet av erfarenhet). Men jag vet att det också kräver saker som engagemang, energi, beslutsamhet, tålamod, långsiktighet. Och det är sådant som kan vara svårt för en arbetsgivare att tvinga fram i en organisation. Samtidigt är det orimligt att vi i längden överlåter detta åt ett fåtal som brinner. Det kan inte bara handla om den individuella journalistens inställning, det behöver ingå i arbetsbeskrivningen. Och det är svårt, eftersom det saknas kunskap på ledningsnivå och erfarenhet på redaktionell nivå.

Och det är ganska oglamouröst. För fokus är inte det egna varumärket, de personliga framgångarna och antalet retweets, utan vad som faktiskt blir journalistik av det.