Det flashar i min mobil: Muammar Khadaffi skjuten!
Jag sätter på radion, tv:n, datorn och min iPad. Lyssnar på Ekot, ser nyhetsinslagen på tv: SVT, TV4, CNN, BBC och några till. Parallellt scannar jag nyhetssajterna: Aftonbladet, Expressen, DN, Svenska Dagbladet, New York Times och ett par till. Kollar flasharna på min iPhone.
Lite senare – när jag uppdaterat mig via text-tv – går jag in på min iPad och klickar på några appar: London Times, Daily Mail, The Independent med flera. Missar Rapport men spelar upp inslagen lite senare på SVT Play. Sedan dubbelkollar jag på SVT 24 och Google News för att se om något nytt hänt. Efter ett liv som nyhetsmänniska är reflexen att vilja veta mera, mera och ännu mera.
Sent omsider kopplar jag av med en kopp kaffe och en bok. Jag går in i iBooks på min iPad och läser ett kapitel ur e-boken Hundraåringen av Jonas Jonasson.
Hundraåringen – det känns nästan så. Tiden går fort, det är drygt 25 år sedan det ringde i min telefon sent på kvällen: Olof Palme skjuten!
Klockan 23.21 den 28 februari 1986 sköts Sveriges statsminister Olof Palme till döds på Sveavägen i Stockholm. En timme senare (kl 00.20) flashade TT, då var kvällstidningarna vid mordplatsen. Strax efter klockan ett på natten (kl 01.10) meddelade Riksradion att Olof Palme hade mördats. Tre timmar senare (kl 04.00) sände Rapport en extra nyhetssändning.
Klockan åtta på morgonen sände Aktuellt extra. På Aftonbladet, där jag jobbade, gjorde vi extraupplagor precis som våra konkurrenter. Denna natt och de följande veckorna var den mest nyhetsintensiva period jag dittills upplevt.
Men det var då, för ett kvarts sekel sedan, under det förra århundradet.
I slutet av förra århundradet (februari 1998) var vi några som på TU:s uppdrag tillsammans skrev boken Internet som den förlängda tidningen.
Låt mig citera några avsnitt ur min text:
”Nyhetsförmedling har alltid handlat om tempo; att vara först är en sorts ständigt febertillstånd på redaktionerna. Det hörs om du uttalar ”nyhet” som två ord: ny och het.
Lars Johan Hierta ville ha med de senaste nyheterna. På 1830-talet anlände diligensen med posten från utlandet till färjeläget vid nuvarande Liljeholmsbron tidigt på morgnarna. Med en snabb hästskjuts transporterades försändelserna vidare till redaktionen och redan samma kväll kunde Aftonbladet först av alla tidningar sprida utrikesnyheter. Hastigheten i nyhetsförmedlingen var ett konkurrensmedel, därför Aftonbladet, därför kvällstidning.
Lars Johan Hiertas kvällstidning har av alldeles naturliga skäl inte längre någon chans att konkurrera med etermedierna om händelsenyheter; inte ens om kvällsupplagan trycks i expressfart. Den föreställningen är en romantiserad kvarleva från en annan tid. Ni minns väl tidningspojkarna i de svart-vita långfilmerna: Extra! Extra! Read all about it!
Du sköna gamla värld.
I den nya tiden är Internet tidningsföretagens stora chans att hinna ikapp etermedierna. De gamla dagstidningsstrukturerna kan vändas från hot till möjlighet. Låt mig ge ett exempel, ett enda.
AIK möter Djurgården. Avgörande mål i slutsekunden. På tidningswebben kan du se målet om och om igen, som på tv. Senare på kvällen kan du chatta med matchhjälten. Ställa dina egna frågor och få omedelbara svar. Du kan läsa Peter Wennmans referat och Lasse Sandlins kommentar redan samma kväll. Och minns du dramatiken i förra årets derby? Gå till arkivet!
Dagstidningarnas arkiv är av lättbegripliga skäl en strategisk konkurrensfördel allteftersom behovet av välsorterade arkiv ökar. Men en central fråga, en obehaglig fråga, måste ändå ställas: Vem vill läsa om matchen i tidningen nästa dag? Jag väljer att ställa en motfråga: har vi dagstidningar något val? Ska vi avstå Internet till andra? Aftonbladet har gjort sitt val och har redan rörliga matchbilder från elitserien på webben, också.
Men Internets snabbhet är också dess största fara. Risken är att redaktionerna förmedlar den senaste versionen i stället för att göra en helhetsbedömning. ”Vi kan ju komplettera i nästa version”, är inget försvar. Ambitionen att vara först – i radio, i tv, på Internet – skördar offer och medierna blir ofrivilliga röstförstärkare åt parter som vet hur man utnyttjar nyhetsfebern.
Internet är gränslöst, inte bara i global mening utan även i journalistisk. På nätet uppträder nya ”journalister”, budbärare för företag, kommuner, teatrar, politiska partier. Oetiskt? Upprörande? Det ser ut ungefär som på papperssidan, som i broschyrer och propaganda-skrifter.
För tio år sedan invandrade de kommersiella etermedierna till Sverige. Det ledde inte till att nyhetsbegreppet fick vidgad betydelse. Kommersiell tv är kvällstidningar fast med rörliga bilder. Tv är ett oslagbart känslomedium, dess påverkan på mottagaren är förföriskt farligt. Med nutidens teknik kan svart bli vitt – fast i fyrfärg.
Internet är dagstidningarnas stora chans att ta upp kampen med tv. Inte som hittills som ersättare eller komplement – dagstidningarna kommer att uppträda i rutan också. När webben kryper in i tv-rutan blir Internet ett socialt medium, och det är där vi har vår chans.
Internet är en ny chans för en bransch som lever i ständig oro på en mogen marknad. Internet är ett ultrademokratiskt medium, på en gång förmedlare av skräp och dynga, antidemokratiska förvillelser, skändliga intimiteter – och mitt i lavaströmmen av smörja: nya tankar, nya idéer, ny kunskap. Internet är som källa, inspiratör, idégivare en guldgruva för tränade reportrar och receptiva redaktörer.
De nya konkurrenterna på Internet är annorlunda än vi. Unga kulturer utan ålderskrämpor men också utan tradition. Deras organisationer är inte formade som våra. Vi talar om computer to plate för att slippa ännu ett led i produktionsprocessen. Vi köper rysspapper för att sätta prispress på leverantörerna. Vi investerar i fyrfärg i tryckerierna. Vi lever med vår papperstidning.
Det gör inte de. Vi känner inte igen dem.
Distribution på Internet kräver inte avverkning av skog, inte investering i nya tryckerier, Det kräver inte ens tryckare, distributörer eller återförsäljare. Men det kräver innehåll, content.”
Idag, 13,5 år efter att den citerade texten skrevs, läser jag fortfarande Aftonbladet. Ja, jag kollar den förstås på nätet men det räcker inte. Jag läser tidningen också, sida för sida – på iPad. Sedan några månader är jag prenumerant. Det är bekvämare än att gå ut och handla. Dessutom är det mycket billigare.
Expressen köper jag ibland i pappersform när jag har vägarna förbi ett försäljningsställe.
Vanorna går aldrig ur men Medievärlden förändras och det gäller att hålla sig Ajour.
