Jag har åtskilliga gånger luggats med Mårten Schultz. Det är både kul och lärorikt och lätt. Lätt därför att hans åsikter är tydliga och kul därför att stämningen trots att hårtestarna ryker oftast är god. Det är också lärorikt därför att han ifrågasätter sådant som lätt kan förvandlas från en god princip till en stel trossats. Det gäller försvaret av meddelarfriheten. Men det gäller också värnet om den personliga integriteten där de som står och svänger sina kar med rökelse börjar bli rätt många.
Mårten Schultz tycker sig i Ola Lindholm ha hittat ett bra och aktuellt fall i sin ambition att snagga meddelarfriheten jäms med hårsäckarna, eller mer korrekt de skydd som finns för att värna den, förbudet mot efterforskning och tystnadsplikten.
Ola Lindholm är inte bara ”kändis” som Mårten Schultz skriver utan programledare och chefredaktör och därmed en offentlig person. Det han eller hon gör i sitt uppdrag eller offentligt säger eller gör blir som regel en offentlig handling. Både offentlig person och offentlig handling innebär att den pressetiska tröskeln för att skriva om sådana gärningar är mycket låg.
Missbruk av narkotika är en offentlig gärning. Om det skulle vara en privatsak att pudra näsan med kokain skulle samhället inte ha med det att göra. Rättsapparaten skulle därmed inte ha rätt att tillgripa långtgående integritetskränkande ingrepp, lagföra och döma. Gäller det en offentlig person där det finns ytterligare något skäl för att skriva om snortandet bör det ske med namns nämnande, och inte döljas bakom ”programledare” eller ”dramatenskådis”.
Ola Lindholm får stå ut med att utsättas för andras missaktning eftersom han förtjänar det. Därmed inte sagt att han är för evigt förtappad. Det finns alltid karriärer som inte innebär att man måste vara ett föredöme för barn. Mårten Schultz bör släppa Ola Lindholm som ett exempel på en flagrant integritetskränkning men också som ett exempel på polisläckor.
Mårten Schultz andra exempel, tavelkuppen mot Nationalmuseum, är bra men gammalt. Det belyser hur svår avvägningen är mellan skyddet för meddelare och andra intressen, i det här fallet brottsbekämpningen. Det är bra också därför att det visar att det är fullt möjligt för myndigheter att i mycket skarpa ordalag försöka skapa rättning och disciplin i de egna leden. Mårten Schultz pappa, statsåklagare Nils-Eric Schultz, friades av JK för att han försökte få läckan att besinna sig. Att det läcker från brottsutredningar är till stor del en fråga för polisen att hantera. Det får dock inte ske genom att efterforska vem som läckt utan genom utbildning och etikdiskussioner skapa ansvarsmedvetna polismän som använder sin meddelarfrihet med omdöme.
Men, invänder Mårten Schultz, det kommer alltid att finnas läckande poliser. Rötägg som drivna av personligt begär förstör utredningar och polisens anseende.
Sant. Läckor som inte har några ädlare syften än egen vinning ska givetvis motarbetas men det är något vi trots allt nog får lära oss leva med. Priset för att komma åt dessa fall är för högt. I riksdagen lämnas varje år motioner som vill ta ifrån poliser och annan utredande person rätten att läcka ur förundersökningar överhuvudtaget. Mårten Schultz väljer visserligen en annan väg men även den leder fel. Han vill värna de ”legitima fallen” och att missförhållanden ska kunna avslöjas utan att det drabbar läcka.
Men bekymret är att göra denna avgränsning mellan det som är försvarligt och förskräckligt. Enligt Mårten Schultz är Ola Lindholmfallet ett exempel på en icke legitim läcka. Det innebär att enligt Mårten Schultz rättsordning skulle polisen kunna efterforska vem som läckt. Något som i stort sett är omöjligt utan att förhöra eller göra razzia hos den som tagit emot uppgiften. Öppnas sådana möjligheter riskerar det att leda till en fegare press och inte minst till att meddelare blir osäkra. De skulle sannolikt hellre tiga än tala även när det är motiverat.
Vad än Mårten Schultz hävdar, har lagstiftaren gjort en proportionalitetsavvägning mellan meddelarfriheten och andra intressen. Det är förbjudet att läcka uppgifter som är uppräknade i främst Offentlighets och sekretesslagen. Det ger förutsebarhet för meddelaren som i stort sett bara har att läsa innantill. Visst blir gränsdragningar nödvändiga men här finns trots allt precist angivna hårdfakta att förhålla sig till.
Läckandet hotar också enligt Mårten Schultz rätten till en rättvis rättegång. Men att en person blir ”medialt dömd på förhand” innebär ju inte att rätten slaviskt följer några övernitiska ledarskribenter eller upphetsade krönikörer. Det gör de inte. Mårten Schultz hyser enligt min uppfattning en alltför låg tilltro till de svenska domarnas självständighet och integritet.
Det är ingen hemlighet för Mårten Schultz att jag inte är motståndare till att på vissa punkter utvidga de bestämmelser som bryter meddelarskyddet. Det kan diskuteras om det inte är motiverat till exempel när det gäller beslut om polishämtning av misstänkta. Men de begränsningar som kan vara motiverade måste vara precisa och begränsade. Inte töjbara som gjorda av lidbomsktgummi med allmänt hållna ändamål som kan tolkas olika i olika tider och av olika myndigheter.
Ett annat krav som måste ställas på en stramare lagstiftning är att den är motiverad. Det är därför jag skriver att exemplet med tavelstölden är bra men gammalt. För att motivera en lagskärpning räcker det inte med att det inträffar ett fall vart tionde år. Har du inget färskare att komma med Mårten? Och handen på hjässan räcker det verkligen med ett fall för att du ska ändra uppfattning?
PS. Till skillnad mot vad Mårten Schultz säger ryggar jag inte för att diskutera fall som den om tavelstölden mot Nationamuseum. Jag skrev resonerande om fallet i min bok Tryckfriheten under tryck 2007. DS
