Det är oftast spännande och utvecklande att diskutera politik. Förutsättningen för en givande diskussion är att båda parter diskuterar samma ämne och inte pådyvlar varandra åsikter som endast är till för att misstänkliggöra motståndaren. Så kan det tyvärr bli ibland när argumenten tryter.
Det är på sin plats att titta i backspegeln och fundera över i vilken tid olika beslut fattas i politiska frågor. Det är riktigt att Vänsterpartiet inte var vare sig tillskyndare eller förespråkare för kommersiell television och radio när den diskussionen fördes på 80-talet. Mediekoncentration och enfald istället för mångfald var några av partiets farhågor den gången. Vad gäller mediekoncentration så har farhågorna tyvärr besannats men vad som är enfald får vara upp till var och en att ha en åsikt om. Omvärlden förändras och även politiken.
Vänsterpartiet driver inte en mediepolitik för att vrida klockan tillbaka till tiden innan vi hade både kommersiell television och radio parallellt med ett starkt public service. Historiskt tror jag att det finns många lik i garderoben om vi ska titta på gamla beslut som partier tagit. Så har Moderaterna tidigare röstat nej både till allmän rösträtt, till att avskaffa dödsstraff och till fri abort. Utgår från att Moderaterna lagt dessa åsikter på historiens sophög. Så har Vänsterpartiet gjort vad beträffar kommersiell radio och television. Vi förhåller oss till nutid och framtid och har en mediepolitik för att så många röster som möjligt ska kunna höras - även så många kommersiella aktörer som möjligt. I vår mediepolitik ingår ett brett och starkt public sevice, presstöd och stöd till kulturtidskrifter.
Enligt författarna tycks fria och obundna medier endast vara de som har privata ägare. Jag delar inte den åsikten. Jag menar att kommersiella aktörer till skillnad från public service har andra hänsyn att ta. Det gäller programutbudet i stort för att locka till sig så många tittare som möjligt för att intressera reklamköpare. Det betyder inte att jag tror att nyhetsredaktioner låter sig påverkas.
Till lågvattenmärket i senaste debattinlägget av Lars Beckman och Carl-Oskar Bohlin hör den infama frågan om vilka journalister och redaktioner jag anser vara korrupta och låter sig påverkas i sin nyhetsbedömning på grund av att det inte är staten som äger dessa media. Frågan är oärligt ställd och förtjänar egentligen inte något svar men jag ska ändå svara - nej jag har aldrig påstått detta och kommer heller aldrig att göra det. Att ta till ett sådant skamgrepp, helt gripet ur luften, och låtsas att jag påstått något liknande kan bara vara ägnat att vilseleda diskussionen. Att ta kommersiella hänsyn är inte detsamma som att låta sig korrumperas och detta begriper säkert både Beckman och Bohlin.
Vill återigen påpeka att vi är starka försvarare av presstödet som just går till kommersiella tidningar, i papper och på webben. Vi tycker det är viktigt att många röster får en möjlighet att höras - även de som inte klarar sig i den kommersiella konkurrensen. Vi tycker det är beklagligt att regeringen inskränkt stödet för tidskrifter med inriktning på samhällsdebatt, social rättvisa och solidaritet. Public service är, och ska vara, oberoende och inte utsatta för vare sig annonsörers eller politikers påtryckningar. Inte med ett ord diskuterar artikelförfattarna detta faktum och att en förhandsgranskning av på vilka så kallade plattformar public service ska få publicera innehåll riskerar att rubba detta oberoende.
