I mitt debattinlägg på Medievärlden den 9 juni tog jag upp några artiklar i Svenska Dagbladet som handlade om trafikborgarrådet i Stockholm Christer G. Wennerholms ”dubbla stolar”. Jag menade i mitt inlägg att SvD:s rapportering substanslöst insinuerade att Wennerholm gjort något oegentligt, korrumperat, och jag funderade vidare kring om dessa insinuationer var ett utflöde ur en överkänslighet vad gäller korruption, en överkänslighet som i sin tur skulle kunna hänga samman med det nymornade intresset för korruptionsfrågor i Sverige.
Svenska dagbladets redaktionschef Martin Jönsson har på sin blogg kommenterat mitt inlägg. Kommentaren förvånar. Jag hade möjligen förväntat mig uppgifter som gav stöd åt de påståenden, om än inlindade påståenden, om oegentligheter som framförts, kanske fler fakta som underbyggde den granskning som tidningen menar sig ha gjort. Men något sådant förekommer inte. I stället framhåller Jönsson att det inte alls har framförts några insinuationer om korruption. Det är bara i betraktarens öga, det vill säga i mitt öga, som det finns några sådana insinuationer.
Det gjorde mig fundersam. Självreflektion: Är det kanske egentligen jag som är överkänslig? Övertolkar jag den artikel som toppade Svd.se och som var den primära anledningen till att jag reagerade? Jag läser igen. Och konstaterar att, nej Martin, överkänsligheten är knappast min.
Artikeln som toppade tidningens hemsida har rubriken ”Forskare: Det är ju hårresande”. Artikeln inleds därefter med följande: ”På två stolar. Trafiklandstingsrådet Christer G Wennerholm (M) bär inte bara det högsta politiska ansvaret för kollektivtrafiken i Stockholm. Han är även ordförande i lobbyorganisationen Spårvagnsstäderna. – Hårresande, säger korruptionsforskaren Andreas Bergh.”
Det där är ett direkt citat av inledningen av den artikel jag reagerade på. Det krävs knappast någon avancerad hermeneutik för att i detta läsa ut att Wennerholm sitter på två stolar, att den ena stolen tydligen återfinns hos en lobbyorganisation och att det dessutom är något som tidningen anser att en ”korruptionsforskare” bör uttala sig om.
Korruptionsforskaren ifråga reagerar därvid på de uppgifter som tidningen låtit honom ta del av och denna reaktion görs sedan till rubrik, av vilken det framgår att experten på korruption bedömer Wennerholms engagemang som helt galet. Därefter följer vidare diskussion, i sammanhanget av Wennerholms dubbla stolar, om korruptionens mekanismer.
Handen på hjärtat, Martin Jönsson: Kan du verkligen med trovärdighet över huvud taget hävda att det inte finns antydningar om korruption och oegentligheter i denna artikel?
Martin Jönsson har kanske inte noterat hur artikeln om Wennerholm tagits emot. Låt mig hjälpa till. Den här veckan har ett antal reella korruptionshärvor dominerat nyhetsflödet. En känd före detta fotbollsspelare har delgivits misstanke om brott i samband med Göteborgsutredningen, Solnas kommunalråd har åtalats för påstådda brott vid projekterandet av Nationalarenan och mutskandalen i det så kallade Olja mot mat-programmet under Irakkriget kommer att leda till åtal mot chefer på Scania. Korruptionsskandaler, fast på riktigt.
Det här är stora nyheter, som livligt kommenteras i sociala media och kommentarsfält. Om man tar del av dessa kommentarer så ser man att Wennerholms namn förekommer frekvent. ”När är det Wennerholms tur?”, frågas det. ”Hur länge kan Wennerholm hålla sig undan rättvisan?”, skriver även normalt försiktiga kommentatorer. Det är den bild som Svenska Dagbladets artiklar i realiteten etsat fast hos läsarna. Bilden av en fifflande politiker.
Låt mig avslutningsvis skriva vad som egentligen ligger i mitt betraktarens öga, det intryck som jag fick när jag läste redaktionschefens första irriterade kommentar om hur svårt det var att få tag på Wennerholm för en intervju och som förstärks av vad Martin Jönsson skriver i sin kommentar till mitt inlägg i Medievärlden. (Jönsson: ”Vi försökte också ställa frågor till Christer G Wennerholm om hans syn på de dubbla uppdragen, men han avböjde, så som han hade avböjt alla tidigare intervjuförfrågningar i vår granskningsserie.”)
Det intryck jag fått är att SvD lagt ned ett stort arbete på att försöka genomlysa trafikfrågornas hantering, särskilt i Stockholm, men att den ytterst ansvariga politikern av någon anledning inte haft möjlighet (eller lust, vad vet jag) att svara på tidningens frågor. Och då surnade man till på redaktionen och kontrade med en insinuant och politiskt farlig artikel, backade upp den med ett inlägg av redaktionschefen som hintade att politikern ifråga gömde sig för media, för att på detta sätt tvinga ut Wennerholm på banan. Priset för det: Allmänheten lämnas med en, såvitt vi vet, substanslös minnesbild om att trafikborgarrådet ägnar sig åt något fuffens. Så läser jag in det som inte står i artiklarna. Men nu läser jag säkert tidningen som fan läser bibeln.
