Det är inte bara nonchalansen utan även okunskapen som förbryllar, skriver juridikprofessorn Mårten Schultz som reagerat på Thomas Mattssons och Viggo Cavlings argumentation kring publiceringen av Ola Lindholm.

"Överväg noga publicitet som kan kränka privatlivets helgd. Avstå från sådan publicering om inte ett uppenbart allmänintresse kräver offentlig belysning." Så lyder punkten 7 av de pressetiska regler som tagits fram till stöd för publicister av medieföreträdare.
Notera hur orden faller. Man ska avstå från publicering som är integritetskränkande om det inte finns ett uppenbart allmänintresse. Dessutom ska allmänintresset bara väga över om det kräver en offentlig belysning.

Nu ser jag framför mig hur publicister i tabloidpressen skrattar åt naiviteten i nledningen till denna text. Pressetik, schmessetik. Om man plockat upp en kvällstidning eller klickat upp dess webb-motsvarigheter som Nyheter 24 eller Realtid inser man snabbt att det är förfärligt otidsenligt att läsa de pressetiska reglerna enligt ordalydelsen. Denna mycket starka presumtion mot publicering som regeln ovan ger uttryck för ser man inte ett spår av i den faktiska publiceringen. Inte heller de tydliga inskränkningarna.

När Expressen gick ut med namn och bild på en känd barnprogramledare som misstänktes för narkotikabrott reagerade många. Integritetsskadan skulle uppenbarligen bli mycket stor. Dessutom var programledaren inte dömd än. När nu programledaren åtalats har vinden vänt fullständigt. "Expressen hade rätt!" Expressens publiceringsbeslut formligen applåderas av andra publicister, som Viggo Cavling i Resumé. Cavling gör en full reträtt och anser nu att namnpubliceringen var berömvärd.

Det är sorglig läsning. Inget av det som Expressen kritiserades för har ju förändrats. Integritetsskadan minskar inte för att programledaren åtalats. Snarare tvärtom. Allmänintresset var lågt tidigare och är lågt nu: Även om det blir en fällande dom är detta ett mycket ringa brott, det finns inga brottsoffer och det har inte i sådana fall begåtts inom ramen för maktutövning. Och dessutom - ännu är ingen dömd.

Om vi framhärdar med att naivt ta etiken på allvar och lägger de pressetiska reglerna ovanpå den beskrivning av fallet som nu dominerar flödet framträder ett tydligt övertramp. Allmänintresset ska vara uppenbart och kräva en offentlig belysning. Inte ens den mest förhärdade tabloidmakare kan väl med hedern i behåll mena att regeln efterkommits i detta fall.

Det är emellertid inte bara nonchalansen utan även okunskapen som förbryllar. Det framstår som att kunskapen om de pressetiska reglerna i pressen är låg, kanske för att de inte tas på allvar. När Cavling gör en reträtt från sin tidigare kritik mot publiceringsbeslutet så är det med motiveringen att åtal väckts. Det är en häpnadsväckande kappvändning av en publicist.

Det etiska i publiceringsbeslutet påverkas naturligtvis inte av ett åtal. De etiska reglerna tar sikte på situationen innan en publicering: Den kunskap som tillkommer efteråt påverkar inte den etiska bedömningen av beslutsfattandet. Dessutom har inte något nytt i realiteten tillkommit. Det finns fortfarande ingen fällande dom.

Vad vi bevittnar är pressetikens kollaps. Integritetsskyddstanken som kommer till sympatiskt uttryck i mediernas egna regler har ersatts med ett facittänkande: om det bara är sant så är det okej. Men det finns inte något etiskt egenvärde i sanning. Det sanna är inte det etiska. Även sanna uppgifter kan vara integritetskränkande. I realiteten är det sanna ofta mer känsligt ur integritetssynvinkel än det falska. De pressetiska reglerna bygger på denna etiska sanning och talar inte med ett ord om sanning.

De välavvägda regler som medierna ställt upp för sig själva verkar idag betraktas som meningslösa av många publicister. Möjligen är de verkningslösa, i vart fall tandlösa. När självregleringen kollapsat får juridiken ta vid. Även juridikens regler är emellertid alltför tandlösa, åtminstone när de matas in i det särskilda processuella system som gäller vid påstådda kränkningar i media. Skyddet behöver skärpas. Det är en insikt som jag hoppas att den nu febrilt arbetande Yttrandefrihetskommitten tar med sig när den formulerar sitt förslag om morgondagens yttrandefrihetsgrundlag. Innan dess vore det emellertid smakligt om några fler publicister skulle kunna räta på ryggen och försvara sitt eget etiska system mot kollegors övertramp.