Juridikprofessor Mårten Schultz tillhör dem som förespråkar ett lagstiftat integritetsskydd. Det är oroande att jurister tar det allmänna nätläget som utgångspunkt för att skärpa grundlagarna när en majoritet av övergreppen sker i icke grundlagsskyddade miljöer, skriver Axel Andén, Anders Ahlberg och Per Hultengård.

Vi har en i stort sett väl fungerande grundlagsskyddad yttrandefrihet. Den är huvudsakligen kopplad till massmedierna, tryckta, sända och nätbaserade. Friheten är kopplad till ett koncentrerat och odiskutabelt ensamansvar.

Vad är det som inte fungerar?

Ett första problem är att grundlagsskyddet inte gäller allt det som kan klassas som massmedier.

Ett andra problem är att ansvar och ansvarstagande utanför grundlagsskyddet fungerar dåligt.  Enskilda och grupper drabbas av publicitet på ett sätt som inte kan anses acceptabelt och som inte stämmer med yttrandefrihetsregleringen. Uppluckringen tenderar att ”smitta” av sig in på grundlagsområdet, dels när medierna råkar ut för konkurrens, dels när de kommer att befinna sig i ett landskap av mer eller mindre dramatiska uppgifter och fakta som gör det svårt att upprätthålla en strikt linje.

Grundlagarna som skulle dra upp ett stängsel över ett vidare område och därmed ge medieföretagen mer frihet har nu i praktiken blivit en inhägnad. Medieföretagen, med ansvariga utgivare och ensamansvar, har en mindre yta att röra sig på än de som publicerar urskillningslöst. Medierna är trängda från två håll: Från de lagstiftare som tar det allmänna nätläget som utgångspunkt för att skärpa grundlagarna trots att en majoritet av övergreppen sker i icke grundlagsskyddade miljöer. Och från de nya aktörerna som säger att det är de som står för yttrandefriheten genom att publicera utan betänkligheter och släppa igenom alla slags kommentarer. De skyller ofta de traditionella medierna för att vara försiktiga av kommersiella skäl och politiskt korrekta.

De som kommenterar på nätet är knappast ett tvärsnitt av befolkningen, många av de flitiga kommenterarna har starka uppfattningar och driver olika teser. Särskilt aktiva har de som hyser främlingsfientliga åsikter visat sig vara. Ansvariga utgivare funderar, överväger och diskuterar innan de publicerar. Och blir det fel så får det konsekvenser. Dessutom sätter de gränser för vilka yttranden som är acceptabla på sajten, och den gränsen lär sig besökarna efter ett tag.  Vissa diskussioner flyttar då till sajter som accepterar övertramp i kommentarsfälten.

Nätets möjligheter är väsentligen en välsignelse. Aldrig har så många kunnat ta del av och själva dela med sig av så mycket information så fritt som idag. De traditionella medierna bejakar detta och har i högsta grad bidragit till det genom att tidigt och kraftfullt satsa på teknik och tillhandahålla material.

Anonymitet går stick i stäv med öppenhet. Men den behövs för att minska risken för repressalier när makten granskas. Meddelarfriheten har därför kompletterats med ett meddelarskydd, och på det offentliga området ett efterforskningsförbud.
Anonymitetsrätten har på nätet svällt till en anonymitetskultur, som används för att slippa ta ansvar och tänka efter.

De nuvarande lagarna fungerar. Det som idag saknas är ett de inte följs upp utanför grundlagsområdet. Brott får i ringa grad konsekvenser.

I det offentliga rummet fostras vi och fostrar varandra att hantera friheten. Medierna spelar en central roll i detta. Men idag fungerar fostran delvis klent, på grund av laglösheten utanför grundlagsområdet och anonymitetskulturen. Folk far illa av förtal, förolämpningar och i allmänhet en närgångenhet på gränsen till själsligt tafsande. Det har bidragit till en diskussion om skärpt lagstiftning.

En lag som skyddar integriteten skulle sannolikt göra fotografering i vissa privata situationer olaglig. Men det är svårt att vid fototillfället veta om situationen har en annan betydelse. Ett bra exempel på det är bilderna på Ulrika Schenström och Anders Pihlblad, bilder som kanske aldrig skulle tagits med en sådan lagstiftning.

Sverige saknar ett uttalat skydd för integriteten, den privata sfären. Det beror på att den nuvarande lagstiftningen i stort sett uppfyller ett sådant syfte – i samverkan med mediebranschens egna etiska system med spelregler och PO-PON.

Medieetiken utvärderas och omprövas ständigt, för att det ska uppfylla sitt syfte: att värna den enskilde från orimlig publicitetsskada. Därför är det att skjuta över målet att införa ett nytt yttrandefrihetsbrott kring integriteten.