Vi tyckte oss förstå moderat public servicepolitik. När vi läser Bohlin och Beckman förlorar vi förståelsen igen, skriver Mats Svegfors och Cilla Benkö i sitt svar till de moderata riksdagsmännen.

De båda moderata riksdagsmännen Carl-Oskar Bohlin och Lars Beckman har skrivit två olika artiklar om public service som till sitt huvudbudskap är lika. Men i ett avseende finns en skillnad. I en artikel i Dalarnas Tidning välkomnar de debatten om public service. I Medievärlden ber de oss i praktiken hålla käften. När vi enligt de regler som vi lever under lämnar in ett utförligt budgetunderlag till kulturdepartementet, när vi kallas av kulturutskottets ledamöter till ett seminarium i riksdagshuset och när vi ställer upp på en offentlig utfrågning i konsititutionsutskottet betecknar de detta som ”lobbykampanj”. Det är en medvetet vald pejorativ beteckning för det som är kärnan i demokratin: det offentliga samtalet om gemensamma angelägenheter. Vi är förundrade över Carl-Oskar Bohlins och Lars Beckmans uppmaning till sina riksdagskolleger i Medievärlden att ”stå emot” det vi säger. Vore det inte rimligare att uppmana riksdagen att verkligen lyssna för att sedan ta ställning till värdet och relevansen?

Bohlin och Beckman skriver att vi driver ”en intensiv lobbykampanj mot riksdagsledamöter”. Vi båda har tagit initiativ till ett (1) möte med riksdagsledamöter efter valet. Vi träffade i förra veckan två av deras partikamrater i kulturutskottet. Vi ville försöka förstå moderat public servicepolitik. Vi tyckte oss nog göra det efter det mötet. Men när vi läser Bohlin och Beckman förlorar vi förståelsen igen. De skriver: ”Vi menar därför att samtidigt som vi ska föra en diskussion och debatt om vilken public service vi ska ha i dagens moderna medievärld, så är det minst lika viktigt att vi som politiker bidrar till att skapa konkurrens på lika villkor mellan Sveriges Radio och de fria och privata medieföretagen.”

En första intressant fråga är vad som faktiskt står i den citerade meningen. En andra intressant fråga är vad Bohlin och Beckman menar. Sedan 1925 har public service utgjort en intervention i mediemarknaden. Man kan tycka att det är bra med public service. Man kan tycka det är dåligt. Man kan anse att utformningen ska vara annan än den har varit under mycket lång tid och med brett politisk stöd i Sveriges riksdag. Men att ett ingrepp i marknaden inte ska störa marknaden är ett inte alldeles lättbegripligt krav.