Det handlar om departementspromemorian Ds 2011:1 ”Olovlig fotografering”. Lagändringarna föreslås träda i kraft redan 2012, och är ännu ett i raden av försök att inskränka yttrandefriheten och anskaffarfriheten.
Som ansvarig utgivare blir jag minst sagt bekymrad över promemorian, och ännu mer bekymrad över att inte fler protesterar.
Nyligen lämnade tidningsutgivarna in sitt remissvar. Ett remissvar som är en total sågning av promemorian och TU avstyrker bestämt förslaget om fotografering i vissa situationer.
Om jag har tolkat förslaget rätt så kan följande scenario bli kriminellt i framtiden:
En redaktion får ett tips om att en minister börjat umgås privat med person (vi kan kalla honom Kalle) som har kopplingar till en organisation som ägnar sig åt bland annat indrivningsverksamhet, skattefiffel, smuggling med mera. En person ringer till nyhetschefen på redaktionen och säger sig ha sett ministern åka hem till Kalle. Nyhetschefen skickar ut en fotograf till Kalles adress. Fotografen parkerar på gatan utanför huset, skruvar på teleobjektivet och samtidigt får han se genom fönstret ministern och Kalle stå och prata. Fotografen fångar mötet i Kalles vardagsrum med sin kamera.
I framtiden kan detta alltså vara en kriminell handling. Om det inte anses försvarligt, och den som kommer avgöra om det är försvarligt är en domstol.
Fotografen, som oftast bara har några sekunder på sig att bestämma om bilden ska tas, kan i ett sådant läge komma att tveka i rädsla att begå en kriminell handling.
Att ministern umgås med personer i kriminella kretsar får då underordnad betydelse. Anskaffarfriheten sätts åt sidan och därmed även yttrandefriheten.
Ska vi ha det så?
Problemet är att förslaget, som är tänkt komma åt fotografering i integritetskänsliga situationer, får konsekvenser för grundlagsskyddande massmedier.
Förslaget innebär att medier som verkar under tryckfrihetsförordningen (TF) och yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) kommer att omfattas av kriminaliseringen.
TU skriver i sitt remissyttrande:
”Den enskilde fotografen ställs inför svåra avvägningar när denne – inte sällan inom loppet av några tiondels sekunder - ska bedöma om en viss fotografering är försvarlig eller inte. Det är uppenbart att detta får en avhållande effekt och att fotografier och händelser för vilka det finns ett samhälleligt intresse av att de dokumenteras och offentliggörs inte kommer att tas.”
Ska vi ha det så?
