Svenskar tycks ha ett omättligt intresse för mord och andra grova brott. Vi är ett deckarslukande folk och bänkar oss gärna framför tv:n när fiktiva eller verkliga mordgåtor ska lösas. Veckans brott med Leif G W Persson är onekligen ett program med charm, liksom Dexter, Sherlock eller Morden i Midsomer. När verkliga brott sker tar journalistiken gärna gestalt av fiktionens berättargrepp. Som för att hålla både distans och spänning uppe på samma gång. Men verklighetens mordoffer och brottsmisstänkta måste hanteras mer varsamt än så. Det håller inte – etiskt sett – att dra till med rafflande styckmordsrubriker som om vi levde i ett avsnitt av Dexter.

Sedan början av året har medier rapporterat om Eva Magnusson som hittades mördad i Örebrotrakten. Det har varit en del snaskiga rubriker såsom Aftonbladets ”Styckad – av chefen” den 12 januari. I artikeln får vi veta att den misstänkte mördaren levde dubbelliv med två kvinnor, att han tittar med ”orolig blick” under häktningsförhandlingen och att Eva Magnusson i höstas ska ha ställt mannen inför ett ultimatum. Här får man i ett pratminus intryck av att Aftonbladet har intervjuat den döda själv om kärleksförhållandet.

Aftonbladets artikel ”Letar spår i slaktbod” den 15 januari, handlar bland annat om polisens teori om platsen för styckningen. Alla källor till textens fyra pratminus är anonyma, men som läsare misstänker man att det rör sig om en eller flera polisläckor. Citaten är inga häpnadsväckande avslöjanden, så varför ska källorna ska vara anonyma över huvud taget? Det ger en känsla av att Aftonbladet har specialkontakter som andra saknar och skapar en fiktion som dramatiserar texten. Tre reportrar har jobbat med artikeln och kan citera sina anonyma källor: ”Nu finns det vissa ställen vi är extra intresserade av”; ”Enligt protokollet har gärningsmannen behandlat kroppen på ett specifikt sätt”; ”Det här är omänskligt, ovärdigt och vidrigt” samt ”Vi har en fyndplats men det har inte gett något mer. Så vi vet inte om det är där i närheten brottsplatsen är, eller någon helt annanstans”. Allt detta, utom möjligen det sista, hade jag själv kunnat säga om Aftonbladet hade frågat. Citaten är så allmänna att de upplöser sig själva om man granskar dem.

I Expressen, den 14 februari, vet man att den mordmisstänkte ”anses svårt psykiskt sjuk”. Detta bygger reportern på samtal med läkaren och att den misstänkte har genomgått en s.k. § 7-undersökning, en liten sinnesundersökning, vilket alla gör som misstänks för denna typ av brott. Läkaren, som man får förmoda har tystnadsplikt, har i en intervju med Expressen berättat vad patienten har sagt under deras samtal: ”Jag är helt psykiskt frisk”. Detta citat ger reportern möjlighet att ställa den mordmisstänktes självanalys mot vetenskapen. Artikeln avslutas ändå med att diagnosen kanske inte håller. Läkaren ”konstaterar att det kan misstänkas att universitetschefen varit allvarligt psykiskt sjuk vid gärningen och vid undersökningen”. I en artikel på knappt 900 tecken sägs tre saker som inte går ihop: att den misstänkte är psykiskt sjuk, att han borde genomgå en stor rättspsykiatrisk undersökning och att det kan misstänkas att han är sjuk. Vem som faktiskt anser att han är svårt psykiskt sjuk framgår inte.

Men överlag tycker jag att medierna har hanterat rapporteringen om Eva Magnusson på ett bra sätt. De är återhållsamma med information. De håller sig till fakta och beskriver utredningen och uppgifterna någorlunda neutralt. Nerikes Allehanda har hållit en god balans med respekt för den döda och hennes anhöriga. De har rapporterat återhållsamt om den mordmisstänkte i de artiklar jag har tagit del av på nätet. Men i de exempel från Aftonbladet och Expressen som jag har diskuterat så verkar man inte vilja nöja sig med verklighetens brutalitet. Det ska spekuleras och insinueras. Polisen läcker som såll från förundersökningen och anonyma källor får dekorera texterna med värdelösa citat som faller platt vid närmare granskning. Jag tycker att mord på riktigt kräver mer hänsynstagande än så. Fiktion har sin roll och nyhetsrapportering har sin. Det bör finnas tydliga rågångar däremellan.

Susanne Wigorts Yngvesson
Lektor i etik