”Kombinationen av journalistik och förlagsbranschen är livsfarlig”, skriver Bjørn Bredal, i en ledare i danska Politiken. ”Det har uppstått en ny form av journalistik: böcker och citat från böcker.”

Bredals närmast dagsfärska bredsida handlar inte om ”Carl XVI Gustaf – Den motvillige monarken” utan om Kurt Lassens bok ”Plummer – summen af kardemommen”, som tvingade Danmarks Radios chef Kenneth Plummer att avgå. Hans tankegångar relevanta i vår kungadebatt.

Den danska debatten har två linjer: etablerade mediers tilltagande vana att uppgifter som av etiska eller generella journalistiska kvalitetsskäl inte kan publiceras mycket väl kan citeras om källan är en bok och bristande respekt för källskyddet.

Bredals begrepp ”förlagsjournalistik” är värt att importera till svenskan. Till skillnad från till exempel nyhetsjournalistik, där varje publicering av kontroversiellt material måste passera en erfaren stab av kolleger och chefer med vana att bedöma tillförlitlighet. Inget eller få förlag har samma samlade kompetens i huset. Anlitade tryckfrihetsjurister kan bistå med att undvika åtal eller stämning för förtal. Men det är inte samma sak som att bedöma en text ur publicistisk etisk synvinkel eller från journalistisk kvalitetssynpunkt.

Jag har inte läst vare sig den svenska eller danska boken ännu. I detta sammanhang har det ingen betydelse. Jag har ingen åsikt om vare sig innehållet eller dess kvalitet. Poängen är att en del nyhetsredaktioner helt eller delvis avstår från att följa sina egna regler så snart det går att lägga ansvaret på någon annan, i detta fall bokförlag. Plötsligt duger det att i andra hand återge anonyma källor. Visst, kritiska frågor ställs, men dessa fungerar också som alibi för publicering.

Det är naturligtvis rimligt att uppmärksamma att en bok med kontroversiellt innehåll finns att köpa. Men att som utgivare godtaga innehåll utan möjlighet till egen kontroll?

Rykten har gått om Carl XVI Gustaf sedan han var kronprins, kallades för Tjabo, och hans kvinnohistorier närmast var söta och rara. Jag kan minnas blott ett tillfälle då hans eventuella otrohetsaffärer har publicerats med namns nämnande. 

Magasinet Solo hade efter sommaren 2005 ett uppslag skvaller om kändisar. En 10 rader lång osignerad notis i botten på sidan 49 har rubriken ”… Om Kungens älskarinnor”. I texten sägs att ”snacket” pekar ut tre namngivna kvinnor. Aftonbladet svarar 2005-09-11 med en puff på ettan "EXTRA Svensk tidning påstår: KUNGEN OTROGEN med kända svenska kvinnor".
Dåvarande chefredaktören Anders Gerdin försvarade sig i Dagens Media: ”Gerdin betonar att varje ord som Aftonbladet skriver på löpsedeln och i artikeln är sant.

– Därmed har vi inte sagt att ryktena i sig är sanna.”

En annan ursäkt för att publicera konstaterad eller misstänkt otrohet som numera förefaller ha en avgörande betydelse är också att referera till ett utländskt medieföretag. Då är det också publicerbart. Minns Elin Nordegren (f.d. Woods), prinsessan Madeleine och Sven-Göran ”Svennis” Eriksson.

Nu lär väl sannolikheten för ett förtalsmål mot författarna av boken ”Carl XVI Gustaf – Den motvillige monarken” vara minimal. Inte vill kungen dra påståendena inför domstol med all den argumentation som följer av brottsrubriceringen: ”förtal, varigenom någon utpekar annan såsom brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt eller eljest lämnar uppgift som är ägnad att utsätta denne för andras missaktning … dock ej om det med hänsyn till omständigheterna var försvarligt att lämna uppgift i saken och han visar att uppgiften var sann eller att han hade skälig grund för den;” (min kursivering)

Författarna kan dömas att betala skadestånd och böter (fängelse ingår i straffskalan). Förlaget kan bli solidariskt skadeståndsskyldigt. Men eventuella kostnaderna går nog att räkna hem i ökad försäljning.

Frågan är ju fortfarande om eventuell otrohet i första hand är en sak för drottning Silvia att ta upp med kung Carl XVI Gustaf, eller om det är fru Silvia som bör ha ett samtal med maken Carl Gustaf?

Vår danske kollega Bredal lanserar också begreppet ”författarjournalist”. Också detta ord förtjänar att inkluderas i svenskan. Där är bakgrunden att författaren Kurt Lassen accepterade att Kenneth Plummer talade utanför protokollet med löfte om att inte bli citerad. Men det blev han ändå.

Danmark saknar vårt grundlagsbaserade anonymitetsskydd. Men den journalistiska principen hålls normalt sett högt och debatten har därför blivit intensiv. Flera debattörer bekymrar sig över om följden blir att färre tipsare ska våga lita på anonymitetsskyddet.

Journalisters trovärdighet står på spel.

Läs mer på politiken.dk, som satsat hårt på bevakningen av Plummeraffären