I dag överlämnar Yttrandefrihetskommittén (YFK) under ledning av justitierådet Göran Lambertz sitt del- och debattbetänkande om en ny yttrandefrihetsgrundlag till justitieminister Beatrice Ask.

Det är inte en utredning vilken som helst. Häri ligger förslag om att upphäva två av fyra grundlagar – tryckfrihetsförordningen (TF), som gällt sedan 1766, och yttrandefrihetsgrundlagen (YGL), som gällt sedan 1992 – och ersätta dem med en ny och samlad yttrandefrihetsgrundlag.

Tanken med utredningen är däremot inte ny. Senast var det tryck- och yttrandefrihetsberedningen, vars förslag med olika modeller med all tydlighet illustrerade svårigheterna med att ersätta den befintliga lagstiftningen med något annat utan att samtidigt försvaga de grundprinciper – till exempel utgivarens ensamansvar och meddelarfriheten – som den nuvarande lagstiftningen vilar på. I remissomgången fick förslaget inte heller särskilt många tillskyndare.

Men YFK fick på nytt uppdraget: undersök om det går att ersätta den nuvarande teknikberoende lagstiftningen – där grundlagsskyddet är knutet till tekniken, till exempel att något ska vara tryckt, en radio- eller tv-utsändning, en databas och så vidare – med en lagstiftning som är teknikoberoende.

Det där kan ju låta klokt och bra och rätt i tiden. Riktigt så enkelt har det nu inte visat sig vara, i varje fall inte om en utgångspunkt samtidigt ska vara att de grundläggande tryck- och yttrandefrihetsrättsliga principerna ”ska ligga fast”, som det står i utredningsdirektiven.

Ganska snart fick kommittén – där jag har själv suttit med som expert – överge tanken om en grundlag för alla yttranden som är helt oberoende av framställningsform. I stället har det knådats fram tre olika modeller – Ansvars-, Verksamhets- och Ändamålsmodellen - som alla har det gemensamt att de för det första avser yttranden som är riktade till allmänheten och för det andra ska förekomma i massmedier.

I korthet innebär de tre modellerna följande:

•    Ansvarsmodellen

I Ansvarsmodellen skyddas alla yttranden där någon tydligt kliver fram och tar ansvar för yttrandet. Det kan ske genom att man skaffar ett utgivningsbevis, vilket i sin tur förutsätter att en utgivare anmäls. Men det kan också ske genom att ”ansvarsuppgifter” (=uppgifter om den ansvariges namn och hemvist i Sverige) sätts ut, i eller på det medium som bär yttrandet.

•    Verksamhetsmodellen

I verksamhetsmodellen är skyddet primärt inriktat på professionella medier. Skydd ges åt verksamhet som bedrivs av ”massmedieföretag”. Dessa behöver inte ansöka om utgivningsbevis, sätta ut ansvarsuppgifter eller anmäla utgivare. Den som inte kvalificerar som ”massmedieföretag” kan dock också få skydd genom att sätta ut ”ansvarsuppgifter” på samma sätt som i Ansvarsmodellen.

•    Ändamålsmodellen

I ändamålsmodellen ges – med inspiration hämtad från EU:s dataskyddsdirektiv -  grundlagsskydd baserat på en bedömning av ändamålet med ett yttrande, närmare bestämt om det har ett opinionsbildande, journalistiskt, litterärt eller konstnärligt syfte. Även här är dock en förutsättning att det avser yttranden som förekommer i ”massmedier”.

Detta är de tre modeller om vilka det nu bjuds in till debatt och vän av ordning skulle förstås kunna invända att det saknas en modell, nämligen det som vi redan har i form av TF och YGL.

Men nu är uppdraget till kommittén så formulerat att den först ska undersöka om det alls går att hitta andra regleringsmodeller och det är det som nu har gjorts. Vad kommittén önskar är – och möjligen är det ett önsketänkande - en förutsättningslös debatt om just dessa modeller, d v s om de är värda att gå vidare med eller ej. Utifrån de synpunkter som lämnas kommer man sedan att antingen gå vidare med en av modellerna – och då ställa den mot TF och YGL – eller konstatera att ingen av modellerna funkade, och då föreslå eventuella mindre ändringar i TF och YGL som det kan finnas behov av.

För egen del har jag – tillsammans med några andra ledamöter och experter i kommittén – i ett särskilt yttrande markerat en viss tveksamhet till om de tre modellerna, särskilt Ändamålsmodellen, verkligen ger ett tillräckligt starkt skydd för tryck- och yttrandefriheten.  Och det går heller inte att komma ifrån att TF och YGL faktiskt är robusta och väl fungerande massmediegrundlagar som också kunnat ge skydd för nya medieformer som uppstått genom teknikutvecklingen.

Men detta till trots skulle jag vilja uppmana var och en med engagemang för tryck- och yttrandefriheten att inte omedelbart sätta på sig sin ”Rör-inte-min-TF-och-YGL”-tröja, utan att ändå förutsättningslöst pröva, diskutera och debattera det som föreslås i de tre modellerna. Bär det? Håller det? Kan det rent av vara ett alternativ? Allt behöver ju inte i detalj vara hugget i sten för all framtid.