Blockkampen har dominerat medierna i valrörelsen 2010. Medieutrymme som hade kunnat användas för att redogöra för partiernas politik, både i sakfrågor och visioner, ockuperades av spekulationer om makten.
 
Mediedramaturgin kring dagsformen, avläst i opinionsmätningar, gynnar inte väljarnas egna politiska ställningstaganden, utan skapar snarare oro.  Om opinionsmätningar, och inte politikens innehåll, styr väljarnas val har vi seriösa problem med den politiska vitaliteten och utvecklingen.

De flesta medier har under valrörelsen valt att inte redovisa Feministiskt initiativs politik i partigenomgångar. Samtidigt har de utspel som partiet gjort i princip negligerats. Det redaktionerna lyft fram har övervägande varit av granskande karaktär (dock ingen granskning av själva politiken). Det är tydligt att det krävs extraordinära utspel, som att elda 100 000 kronor, för att F! ska få medialt utrymme, och även då skrevs det mindre om den politiska sakfrågan, lönediskrimineringen, och mer om formen för manifestationen.  Men den medieuppmärksamhet som manifestationen gav innebar ändå att frågan om lönegapet fick en legitimitet under valrörelsen och framför allt stärkte det fackens möjlighet att gå vidare. Både Vårdförbundet och SKTF har sedan dess krävt politiska initiativ mot lönediskrimineringen

Historiskt ser det ut så att de partier som på senare tid lyckats ta sig in har varit kraftigt mansdominerade. De har varit ledda av män med tillräckligt mycket pengar för att kunna arbeta heltid med politiken, och det har varit partier som, genom att de blivit omskrivna i en större omfattning, har dragit till sig så kallade missnöjesväljare. En intressant fråga är om, och i så fall hur, medierna har någon roll i detta?
 
Att politiken har ett kön har lyst igenom även i denna valrörelse. Media har till stor del förmedlat en negativ bild av Mona Sahlin och en positiv bild av Fredrik Reinfeldt. Medvetet eller omedvetet har media spelat på våra kollektiva undermedvetna bilder av den mest grundläggande egenskapen hos En Riktig Politiker och En Riktig Statsminister: manlighet. Hillary Clinton och Ségolène Royal skulle ha känt igen sig, utifrån sina presidentkampanjer i USA och Frankrike. Medielogik och manlighet i sammansmält förening är en global företeelse.

Vad hände kring det kraftigt mansdominerade parti som denna gång tog sig fram? Medierna skrev spaltmeter om hur Sverigedemokraterna låg till i opinionsmätningarna och kring frågan om SD var marginaliserade och fick för lite uppmärksamhet i medierna. SD:s valfilm för TV4 fick en enorm medial uppmärksamhet på temat ”censur?” även om SD:s film hade bedömts och redigerats på samma sätt som de andra partiernas filmer. SD var märkligt nog det parti som fick störst utrymme under Stockholm Pride, trots att de själva valde att inte medverka. Också här var medias tema ”censur”.  Samtidigt var Feministiskt initiativ det parti som hade fler evenemang i Pride House än samtliga övriga partier tillsammans och var det enskilt största partiet i Prideparaden. Att den minsta var den största gav noll utdelning i media.

Vi menar att det har saknats ordentliga granskningar av SD:s politiska förslag och vad det faktiskt kommer att innebära när de omsätts i praktiken. Man har heller inte ifrågasatt varför de etablerade partierna inte förmått att utveckla en politik för mänskliga rättigheter och mot diskriminering. Det har gett SD problemformuleringsinitiativet, medan andra partier hukat bakom skrivborden och gömt sig bakom några FP-utspel om burkaförbud , kortare föräldraledighet för invandrade kvinnor och lägre löner för invandrade. Medierna borde ha granskat riksdagspartiernas oförmåga och i stället för att skriva om SD skulle man ha skrivit om deras faktiska politik.

Att oreflekterat omskriva SD som marginaliserade och censurerade resulterade i att många, även bland dem som inte röstade på SD, ansåg att det var synd om SD. Och vi har redan sett hur reportrar börjat normalisera rasismen genom att ändra språkbruket, från ”främlingsfientlig” till ”främlingskritisk”.

Under den kommande mandatperioden, och 2014 års val, hoppas vi att mediebranschen börjar arbeta mer medvetet kring maktfrågan. Medierna har ett viktigt och stort ansvar när det gäller att granska partierna, men också ett lika självklart ansvar att granska sig själva och reflektera över sitt eget inflytande över politiken. Det ansvaret kan aldrig politiken ta.