Initialt i valrörelsen talades det mycket om hur de sociala medierna skulle komma att påverka valutgången. Jag skulle nog nästan vilja kalla mig socialtmediafrälst. Det finns en enorm potential här. Politiker och väljare har förutsättningar att komma varandra närmare än någonsin tidigare. Det handlar om att föra dialog, att ge väljare insyn och svara på frågor. Ja, att finnas närvarande. Jag hade stora förhoppningar och gjorde ett försök att via sociala medier ta mig hela vägen till Riksdagen. Jag gjorde mig känd som en av de politiker som använde mig av sociala medier i min personvalskampanj och jag blev uppmärksammad av både riks- och lokalmedia.

Även om inte de sociala medierna tog mig hela vägen tror jag fortfarande på dem som kommunikationsmedel. Via Internet har vi möjlighet att möta så många fler människor och väljare än vad vi kan nå på något annat sätt, och det går snabbt. Otroligt snabbt. Det är inte bara de positiva nyheterna som sprids utan även rykten och skandaler. För dem som kan hantera de sociala medierna på rätt sätt kan dessa vara en möjlighet att få komma till tals när ett mediadrev går, för dem som inte klarar av det kan de, genom en ogenomtänkt kommentar, dra igång detsamma. Jag ser sociala medier som ett verktyg att skapa nya nätverk, en möjlighet att föra dialog, att få respons på den politik som jag driver, att ta del av andras åsikter och lära mig nya saker.

Vårt valsystem bygger på att man ska göra sig känd i sin valkrets, de sociala medierna vänder sig till en betydligt större omvärld och det är svårt att hitta tillräckligt många av ”sina” väljare där. Men är du känd i hela landet blir du även känd på hemmaplan. Jag tror att vi i detta val bara har sett begynnelsen av sociala medier och politik. Kanske påverkade det mer än vad vi idag tror, det får undersökningar och eftervalsanalyser visa. Mer än en tredjedel av Sveriges befolkning finns på Facebook, många facebookanvändare har säkert någon politiker bland sina vänner och många är de som kan vittna om att Facebook översvämmades av politiska kommentarer av något slag under valrörelsen. Facebook möjliggör även för lokalpolitiker att göra sina vänner och bekanta uppmärksamma på att man ställer upp, för en del kanske det annars hade gått helt obemärkt förbi.

Men varför fick sociala medier inte större utrymme i valrörelsen trots all den potential som finns? Jag tror att det handlar om att nästan alla är nybörjare. Vi vet inte riktigt hur man kan använda dem, vi ser inte riktigt storheten. De som arbetar med och planerar valrörelsen saknar kunskapen, de pr-människor man tar in saknar också kunskapen. Man har försökt att bedriva en traditionell valrörelse samtidigt som man har förstått att sociala medier och ny teknik är något som man bör använda sig av. Det har i en del fall blivit ganska krystat, se bara på hur TV4 använde sig av en pekskärm under valdebatten, inte för att det egentligen tillförde något utan för att det kändes som nytänk. På samma sätt har de politiska partierna hanterat sociala medier och ny teknik.

Sociala medier är snabba, otroligt snabba. För att det ska ge bra resultat ska du vara bland de första. Vi ska i partierna inte avvakta med att skriva om en nyhet fram till dess att vi hållit presskonferens och nyheten (förhoppningsvis) hamnat i tidningen. Varför inte hålla presskonferensen direkt på nätet så att alla får del av den direkt eller gå ut med förhandsinformation av olika slag, dra igång bloggosfären innan en nyhet inom samma ämne släpps.

Om jag ska släppa en nyhet så tror jag på snabba korta meddelande, brukar skicka en twitterrad till en journalist eller nyhetschef. Om det är något de är intresserade av så kan de ofta se det på 140 tecken. Vem orkar läsa alla dessa pressmeddelande som ofta inte heller resulterar i en nyhet?

Jag tror att vi går en ny tid till mötes, det tar bara lite längre tid än vad en del av oss hoppats på.