Sedan Medievärlden för ett år sedan gick från papper till digitalt har vi fått uppleva ett antal problem med den nuvarande lagstiftningen. Många får sin lösning i de nya förslagen men jag vänder mig mot de värderande inslagen i den föreslagna Verksamhetsmodellen.

Automatiskt skydd
Den som ger ut en papperstidning får automatiskt skydd för de databaser den registrerar. Den som inte gör det måste skaffa ett utgivningsbevis för varje databas. Att skaffa ett utgivningsbevis är en ganska komplicerad process, där papper måste begäras in från fyra myndigheter. Dessutom kostar det 2 000 kronor.

I teorin är det därmed en betydande nackdel för en utgivare med många databaser – som saknar papperstidning.

Det är inte heller prövat vad som gäller för applikationer för mobiltelefoner och läsplattor. Där kommer materialet i vissa fall från samma databas som sajten, i andra från en egen databas, och även om det är det senare är det ett domännamn man registrerar när man söker utgivningsbevis. Även om allt material i vår Iphone-applikation (som väntar på godkännande i app store nu) kommer via flöden från samma databas som sajten är jag osäker på om den omfattas av sajtens grundlagsskydd.

Skulle det visa sig att den inte gör det, att vi måste ansöka om ett separat utgivningsbevis för varje applikation, medan den som har papperstidning bara behöver registrera databaserna (om ens det) kommer det att bli en betydande nackdel i dessa app-tider.

Dessutom, i det glapp som uppstår efter att en papperstidning lagts ner är nättidningen inte längre grundlagsskyddad, vilket innebär att dess källor inte kan vara säkra på att meddelarskyddet gäller (även om skyddet mest troligt gör det om de handlat i god tro).

Verksamhetsmodellen skulle lösa det här problemet så att en nättidning också skulle få skydd automatiskt. (Men även här är det tveksamt i vårt fall, eftersom vi inte är ett eget bolag utan en del av TU, vars huvudsakliga verksamhet inte är utgivning.) Även med Ansvarsmodellen skulle det bli mer rättvist i och med att ingen får automatiskt skydd, det är något man ansöker om.

Men det bästa med båda dessa modeller är ändå att det finns ett alternativ till registrering av både utgivningsbevis och utgivare för databas: att det räcker att skriva ut ansvarig utgivare och adress för att få grundlagsskydd. Det är en möjlighet jag skulle vilja se även om det inte blir något nytt förslag, utan bara en uppdatering av TF/YGL. (I kapitlet om Ansvarsmodellen låter det dock som att det är tänkt som en tillfällig lösning i väntan på registrering, där skulle jag vilja veta om det också kan fungera som permanent lösning?)

I fråga om sociala medier (mer om det i kommande stycken) kan det dock bli lite problematiskt – om sajten i fråga (t.ex. Twitter eller Youtube) inte skulle ge möjlighet att presentera information på vettigt sätt (även om de gör det i dagsläget i forma av en informationsruta). Dessutom konsumerar många sina nyheter via flöden som inte innehåller/visar upp metadata med information om publicisten. Rimligen kan inte publicisten anses ha ansvar för att information om ansvarig utgivare visas upp i anslutning till det publicerade i alla miljöer, utan endast där ursprungspubliceringen görs (Twitter.com / Youtube.com)


Kontrollen över databasen
En hel del av Medievärldens material lagras utanför den databas som är kopplad till domänen medievarlden.se. Utanför den ligger våra dagliga Twitter-uppdateringar, video via Youtube, livevideo via Bambuser, livebloggande i Cover it live, bilder på Flickr och postningar på Facebook.

Att registrera Twitter-konton går bra, Sydsvenskan har registrerat utgivare för flera konton, men frågan är om en domstol skulle bedöma att kontot har grundlagsskydd. Yttrandefrihetskommittén tror inte det:

"En förutsättning för grundlagsskydd enligt databasregeln är ju dock att innehållet i databasen kan ändras endast av ”den som driver verksamheten”. I flertalet fall innebär de användarvillkor som sätts upp av tillhandahållaren av den övergripande tjänsten (t.ex. Twitter och YouTube) att tillhandahållaren av tjänsten, i förhållande till innehavaren av respektive konto, förbehåller sig rätten att ändra i eller i vart fall avpublicera material som har publicerats av kontoinnehavaren. Frågan uppkommer då om ett sådant förbehåll – även om det i praktiken inte utnyttjas – i sig innebär att grundlagsskydd är uteslutet. Vid en strikt tolkning av databasregeln enligt dess ordalydelse är svaret troligen ja. Såvitt bekant har dock frågan inte blivit föremål för domstolsprövning."

Om den tolkningen stämmer innebär det i praktiken att en betydande del av Medievärldens material inte är grundlagsskyddat. Det betyder att ensamansvaret inte gäller och att varje journalist är ansvarig för sin egen publicering. I förlängningen innebär det, i takt med att andelen material på externa plattformar ökar, att ensamansvaret riskerar att urholkas.

Två möjliga lösningar på detta:

1. Att det räcker med att utgivaren kontrollerar en del av databasen, sitt konto på Youtube, Twitter, Facebook, Bambuser eller Flickr, för att kunna registrera detta konto för grundlagsskydd / ange uppgifter om ansvarig utgivare för att få grundlagsskydd vilket både Ansvarsmodellen och Verksamhetsmodellen erbjuder möjlighet till.

2. Att det som visuellt tillgängliggörs på den domän som utgivaren kontrollerar (utgivningsbevis söks faktiskt för domäner och inte för databaser) faller under grundlagsskyddet. Det visuella tillgängliggörandet är avgörande när det gäller upphovsrättsfrågor, och borde kunna vara det även i ansvarsfrågor.

Värderingen i Verksamhetsmodellen
Även om Verksamhetsmodellen ger alla möjligheten att uppnå grundlagsskydd genom att skriva ut en ansvarig utgivare, baseras modellen på värderingar som i sig är problematiska om det här är en grundlag som ska vara relevant för en lång tid framåt.

Verksamhetsmodellen "tar i första hand sikte på att ge skydd åt den egentliga 'mediebranschen'. Ett sådant synsätt kan motiveras av att den mer professionellt bedrivna medieverksamheten är av särskild betydelse för den fria åsiktsbildningen"

Men två saker, bara den senaste veckan, pekar i en annan riktning:
1. Wikileaks jätteläcka om Irakkriget.
2. Åtalet mot de poliser som bloggaren Jesper Nilsson fångade på bild.

Det finns helt enkelt inga garantier för att den "mer professionellt bedrivna medieverksamheten" kommer att ha större betydelse för "den fria åsiktsbildningen" de närmaste 50 eller 100 åren. Därför borde det inte heller skrivas in grundlagen.

Sammantaget verkar Ansvarsmodellen vara den modell som är bäst lämpad att klara en oviss framtid.