Jag började blogga 2005. Den viktigaste drivkraften var frustration över mediesituationen. I den långa valrörelsen fram till valet 2006 dominerade det borgerliga perspektivet fullständigt. Jag tittar på blogginläggen idag och påminns om en starkt negativ framställning av Göran Persson som trött och maktfullkomlig; en situation där varje misstag som en socialdemokrat gjorde någonstans i landet trycktes in i en bild av ”enpartistaten”; om att sjunkande arbetslöshet dränktes i misstänkliggörande av statistiken; om hur den borgerliga alliansens tillblivelse presenterades hallelujaartat och att denna allians fick bestämma dagordningen för hela valdebatten. DN:s rubrik ”Oppositionen utlovar mer enighet” (30/8 2005) är talande.

Det finns gärna en självbild hos journalister att man ”granskar makten” hårdare. Det betyder i praktiken bara den politiskt valda, synliga makten. Men inte ens det är riktigt. I denna valrörelse, när högeralliansen inte varit i opposition men i regeringsställning, har den negativa framställningen av socialdemokratin och de rödgröna varit än starkare än vid förra valet.

Journalistikprofessorn Kent Asps konstaterade genom sina undersökningar att de borgerliga gynnades på nyhetsplats i valet 2006, att de fick framträda i sina favoritområden, medan Göran Persson och socialdemokratin fick rekordnegativ behandling. I år konstaterade Asp att det var Mona Sahlin som utsattes för en starkt negativ mediehantering. ”Jag har inte sett något liknande i de nio tidigare val jag har undersökt”, skrev han i DN dagen före valet.

Det förhållningssätt som dock kommer att dominera varje diskussion om mediernas roll i politiken är det som Hans Bergström utfärdar dekret om på DN:s ledarsida (23/9 2010): ”Sanningen är att det inte har funnits någon konspiration i medierna mot de rödgröna”.

Men sanningen är ju att ingen har hävdat detta. Tvärtom är den viktiga poängen att det inte är konspirativa handlingar som skapar högerdominansen över den mediala dagordningen. Det relevanta är att blottlägga och förstå de ekonomiska och sociala strukturer som gör att det blir så likafullt.

Då måste man gå bortom konstaterandet att det blir negativa uppslag. Undersökningar av hur journalister röstar räcker heller inte långt (även om man kan notera att de journalister som täcker politik och ekonomi tydligt lutar mer höger i sina partival). 

En meningsfull analys av medias roll i politisk rapportering måste snarare handla om sådant som hur den politiska processen beskrivs, hur urvalet av frågor sker, vad som stämplas som politiskt respektive ”expertutlåtande”.

Journalistikprofessor Jesper Strömbäck har i sin forskning visat en tilltagande tendens till att beskriva politiken i termer av spel. Det är enkelt att se att en sådan beskrivning har varit gynnsam för högern, som har velat fokusera på sådant som ”enighet” och personligt ”förtroende” snarare än politikens resultat (som att ”utanförskapet”, ökat och sjukförsäkringen närmast kollapsat).

Vi kan se att de frågor som politiska journalister intresserade sig väldigt mycket för i valrörelsen 2010 var tydligt inriktade på ett smalt socialt skikt: fastighetsskatt (det rödgröna förslaget skulle innebära höjning för ca 0,5 % av hushållen), förmögenhetsskatt, RUT-avdrag. Och vi skulle kunna analysera långt fler utlåtanden än de som kom från organiserat folkpartistiska ”retorikexperter”.

Det viktigaste är dock inte vem som får komma till tals och inte. Det är snarare vem som tvingas försvara utgångspunkten för sitt resonemang.

Och så skulle vi kunna ha en diskussion som varken avfärdar ägandets roll för mediesituationen eller utgår från att det finns en direkt politisk ägarstyrning av tidningarnas innehåll. Det är viktigt, inte minst i en situation där den tryckta pressen är fullkomligt dominerad av borgerligheten. Politiskt torde Sverige ha en av Västeuropas mest enahanda tidningsfloror. Det betyder inte att man bedriver borgarpropaganda på alla nyhetsredaktioner, eller att ledarartiklarna i sig läses av en hänförd allmänhet. Men det betyder en väldig makt över dagordningen och perspektiven, när politiska ståndpunkter kan upprepas tills de kommer i egensvängning.

Den här typen av diskussioner blir sällan stora. Dels för att de avfärdas som ”gnäll”, dels för att det av naturliga skäl är svårt att kritiskt diskutera mainstreammedieaktörer med nedärvt grandiosa men verklighetsfrämmande självbilder, i just mainstreammedia.

Men jag menar att det är en viktig demokratisk diskussion att föra. Medieläget spelar en enorm roll i hur vi som samhällsvarelser förstår vår verklighet och vilka möjligheter vi har att förändra den. Åtminstone för dem av oss som vill ha politiska förändringar är det därför nödvändigt att diskutera och göra något åt situationen.

Ali Esbati