Första dygnets nyhetsjakt i Härnösand visar hur den professionella journalistkåren får storstryk av ett gäng samvetslösa privatspanare som sitter på Flashback Forum och chattar i kalsongerna, skriver Martin Kreuger, journalist och ledarskapstränare.

För 21 år sedan, sommaren 1989, anlände jag som nykläckt reporter till Härnösand som lokaltidningsvikarie. Jag kastades efter ett par veckor rakt in i stadens dittills största våldstragedi, ett knivmord på två unga flickor i en gammal träkåk mitt i stan.

Sedan en knapp vecka upplever småstaden Härnösand ännu ett mordtrauma. Två tonårsbarn och deras pappa har mördats brutalt i en villa på Artillerigatan.

Händelserna visar svindlande tydligt hur mycket förutsättningarna har förändrats för nyhetstidningarna på två decennier. Allt är annorlunda – utom tidningarnas egen självuppfattning.

Tidningen Ångermanland har visserligen en nyhetssajt. Förstås. Så mycket är ju nytt. Men ännu sex timmar efter mordet ligger bara tre korta nyhetsbulletiner utlagda. Varken här eller hos rikstidningarna sägs mycket mer än vad polisen har velat släppa till TT.

Samtidigt kokar de sociala medierna och chatsidorna sedan flera timmar av information, rykten, namn, Ratsit-körningar, teorier, länkar och spekulationer. Innan jag går och lägger mig första kvällen på tisdagen har jag identitet, ansikten, ålder, yrken, intressen, arbetsplats, bakgrund och omdömen på alla inblandade offer och misstänkta i familjen.

Jag har varit på allas Facebooksidor, läst deras insändare, hört gamla skolkamraters skvaller och hunnit ändra mina egna teorier om sannolika gärningsmän och motiv flera gånger om i takt med alla nya uppgifter som flödar in.

Den mördade pappan Mats har jag själv träffat, även om det var hastigt och för många år sedan. Men det räcker för att jag ska känna det enorma sug efter information som uppstår när man kommer nära och blir känslomässigt berörd av en nyhet. På tisdagskvällen, när chocken styr, jagar jag kunskap närmast desperat.

Oetiskt? I allra högsta grad. Visserligen anstränger sig många nätforumdeltagare för att hyfsa till faktakollen och källkritiken, men integriteten är lika med noll.

Onsdag förmiddag, drygt 20 timmar efter morden, ser både lokaltidningarnas och kvällstidningarnas texter fortfarande ut som kommunikéer från polisens informationsavdelning.

Etiskt? I allra hösta grad. Men informationen är kortfattad, knapphändig, helt anonym, närmast obegriplig och i princip oanvändbar. Redaktionerna verkar tro att de kan styra över en stad i chock genom att servera den tystnad.

Ibland svajar även den etiska tillämpningen – villan och en nummerplåt är fullt synliga på bild samtidigt som man försöker anonymisera den döda pappan ytterligare genom att kalla honom ”en släkting”. Trots att alla redan vet att det är Mats.

Så vem behöver en dagstidning när det verkligen har hänt något?
Inte ens när redaktionerna sitter med alla bitar i handen klarar de att lägga pusslet. Under flera timmar på onsdagsförmiddagen vet till exempel Tidningen Ångermanland A) att 20-30 poliser arbetar med fallet sedan kvällen före och B) att en 21-årig man är anhållen i sin frånvaro. Ändå gör varken TÅ eller kvällstidningarna rubrik på att den största mördarjakten i Västernorrlands historia pågår i realtid.

Det är ren tur att tidningarna till slut hittar vinkeln strax innan den 21-åringe brodern åker fast.

Så här långt är det bara fråga om ett hopplöst långsamt journalistiskt hantverk i jämförelse med de sociala medierna. Och den debatten kan man ju möta med svar om Dåliga Resurser och Annorlunda Förutsättningar. Men nästa fråga är svårare:

Hur länge kan vi journalister låta bli att skriva det vi vet – eller tror oss veta – när det är uppenbart att våra läsare inte nöjer sig med den usla information vi bjuder på i skarpt nyhetsläge?

Medan journalisterna väljer att inte berätta sanningen finns det hundratals andra där ute som berättar i stället. Många av chattarna är ute och cyklar, men de rätar med gemensamma krafter upp sina vingliga teorier under färden framåt. Efter mindre än ett dygn har de tillsammans pusslat ihop hela berättelsen.

Medan tidningsföretagen grubblar över hur de ska ta betalt på nätet pågår den heta och snabba nyhetsförmedlingen någon annanstans. Den sköts av anonyma nätpirater som härjar utan några etiska regler eller betänkligheter.

Jag förfasar mig också över dem. I teorin. Och jag föredrar också trovärdig, ansvarsfull och bekräftad information. I teorin. Men när jag sitter där som en skakad läsare och till varje pris vill veta om mina egna gamla kompisar är mördade eller ej så tackar jag piraterna i tysthet för deras snabbhet och hänsynslöshet.