För några dagar sedan tog jag trapporna ned till vårt skyddsrum i tidningshusets mörka källare. Där, bakom en dörr så tung att det krävs rejäl kraft bara att pressa upp den, inryms delar av vårt tidningsarkiv från tiden då 1900-talet var ungt. Jag undrade där jag stod om vi är på väg att sluta den pressetiska cirkeln. Jag vill tro att så inte är fallet, men ibland tvivlar jag.

Genom att ta ett historiskt språng ett antal decennier bakåt i tiden kan vi läsa hur en namngiven köpman tog sitt liv. Han hängde sig i grannens ladugård efter att affärerna gått alltför dåligt den senaste tiden. Köpmannen hittades av sin namngivna maka som bröt ihop av upptäckten och nu vårdas på psykiatrisk klinik.

Publiceringen är ingalunda unik. Ger man sig bara tid därnere i arkivet på källarvåningen K2 kan man ganska snabbt hitta tiotals publiceringar som aldrig skulle behöva beredas av PO; de skulle fällas av nämnden utan vidare diskussion enligt 2010 års etiska förhållningssätt.

Publicistik och pressetik är i löpande förändring och utveckling. Färskvara. Som utgivare och journalist får man numera bekanta sig med tanken att det inom ramarna för vår yttrandefrihet ständigt kommer att finnas de som är villiga att gå längre i jakten på uppmärksamhet, patos eller möjligen bara för att testa gränserna. Få har säkert glömt att obduktionsbilderna av de mördade Arbogabarnen Max och Saga Jangestig fanns inom räckhåll på Internet inte långt efter att handlingarna fanns tillgängliga för allmänheten. Samtidigt kommer vi att tvingas utmana våra tidigare etiska ställningstaganden, och ibland testa gränserna, för att inte bli ifrånsprungna journalistiskt; en svår balansgång.

När vår nyhetssajt allehanda.se för en dryg månad sedan rapporterade om efterspelet till de uppmärksammade Bjästavåldtäkterna valde vi att hålla (den efterhandsmodererade) kommentarfunktionen på allehanda.se öppen, väl medveten om att debatten skulle gå het och åsikterna kunde komma att bli mycket hätska. Min motivering den gången var att själva essensen i storyn utgjordes av ett internetbaserat upprop, och vilka vore då vi att kväsa läsarnas möjlighet att bidra med både åsikter och kunskap i samma digitala kanal? Vi – och då främst jag, förstås – fick en rejäl skopa skit den gången för att vi gav ytterligare syre åt hatet, en extra spelplan att husera på. En modererad sådan, förvisso, men likafullt en arena.

När så det fasansfulla trippelmordet i Härnösand rullades upp valde vi att inte släppa på kommentarerna dels av hänsyn till de inblandade, dels för att det kunde ta sig mycket otäcka former. Som publicist kände jag arbetsro i att vi kunde fokusera på det huvudsakliga journalistiska hantverket utan att behöva oroa oss för vad som växte fram i anslutning till artiklarna i form av spekulationer, ryktesspridningar och falska utpekanden. Naturligtvis hittar läsarna och kommenterarna andra arenor att vädra sina åsikter på, men det styr inte jag och vi över. 

Gällande trippelmordet har vi hittills valt att avstå från att namn- och bildpublicera såväl misstänkt som brottsoffer i Tidningen Ångermanland. I det förstnämnda fallet delvis motiverat av gärningsmannens oklara psykiska status, samt att många pusselbitar fortfarande saknas i berättelsen. I det senare fallet har det snarare handlat om att vi ännu inte har fått någon av mordoffrens närmast anhöriga att prata ut. Vi ville inte publicera offrens identiteter bara för publicerandets skull, vi ville ha en berättelse till bilderna som förde berättelsen framåt. Och efter några sena återbud på vår ställda fråga har vi blivit distanserade där.

Etiskt? Ja, det tror jag nog att man skulle kunna kalla det. Fegt? Mycket möjligt. Samtidigt känner jag mig nöjd med vårt samlade arbete med trippelmordet, och våra printade publiceringar står sig väl mot många av våra konkurrenter trots stora skillnader i resurser. Möjligen att vi kunde ha varit snabbare på nätet det första nyhetsdygnet, men det var inte helt lättarbetat.

Det är vidare en högst relevant fråga att ställa sig hur många av våra läsare som desperat jagar information på Flashback och hur många som trots allt föredrar en balanserad, nyanserad och faktaunderbyggd hantering, även om den är aningen mer knapphändig. Man slänger sig lite för lätt med uttryck som ”alla vet…” utan att kritiskt ställa sig frågan om så verkligen är fallet.

Jag är väl medveten om vårt problem i det nya mediesamhället och håller med Kreuger i många avseenden. Hans utmärkta text tillför mycket i debatten och väcker många bra tankar, även om jag förstås inte delar alla hans åsikter. Kreuger hänvisar till en svajande etisk tillämpning och pratar om en bildpublicerad villa samt bilnummerplåt, samtidigt som det tredje ännu ej identifierade mordoffret omnämns som ”en släkting … trots att alla redan vet att det är Mats”.

Visste alla det, undrar jag? Vilka är dessa ”alla”? Vem har räknat dem? Och vilken utgivare skulle peka ut (i det här fallet) barnens pappa som den döde innan identifieringen är säkerställd och bekräftad av polis? Inte jag i alla fall. Bildpubliceringen av bilnummerplåten var ett misstag och korrigerades så snabbt det uppmärksammades.

Slutligen till något helt annat. Mitt i allt detta upplevde vår redaktion i Härnösand sin värsta mardröm. En arbetskamrat, god vän och kollega befarades brutalt mördad och vi jagade desperat svar på frågorna vem, hur, var och varför utan möjlighet till egentid och reflektion. Medan möjligheten att sörja – av praktiska och rent professionella skäl – lades längst ned i ryggsäcken fortgick polisens mördarjakt och vår jakt efter information om densamma. Minnesstund och debriefing hölls många dagar efter Mats död, och i vårt lunchrum står nu ett bord med vit duk, en fin bukett, ett brinnande stearinljus och ett inramat foto föreställande hans bildbyline från Tidningen Ångermanland.

Kanske påverkade vår relation till Mats mitt publiceringsbeslut av namnen på de inblandade, jag vet ärligt talat inte. Men när jag stannar till vid fotografiet för en stunds eftertanke tycker jag inte att vi har svikit Mats i vår journalistik, inte ens när vi först imorgon lördag namn- och bildpublicerar honom som älskad familjefar, vän och mordoffer i vår tidning. Jag tycker heller inte att vi har svikit våra läsare.
Däremot kommer jag att rannsaka mig själv och fortsätta ställa mig frågor kring våra etiska bedömningar – och var jag vill och måste ta vår pressetik för att bättre stå upp mot de sociala mediernas utveckling. Och jag kan inte påstå att jag idag har svar på alla mina frågor.