Är vi på väg mot en ny pressetik och på vilket sätt ska man i så fall förhålla sig till den?

Det är frågor man som ansvarig utgivare ställer sig efter Pressens opinionsnämnds uppmärksammade fällningar av Gävletidningarna och de höga tongångarna i den kritiska debatten av PO, Yrsa Stenius.

Den grundläggande uppgiften för en utgivare är att publicera och ta fullt och eget ansvar för det. Man skulle kunna lägga till ”på ett ansvarsfullt sätt” och har på så vis fångat in hela betydelsen av uppdraget. Förstås handlar det också om att avstå från att publicera, men det ligger självklart och inbyggt i ansvarstagandet.

Vill man göra det riktigt lätt för sig som utgivare så säger man nej. Man publicerar aldrig obehagliga eller kontroversiella uppgifter. Man anonymiserar in absurdum och ger läsekretsen vag information. På det sättet undviker man givetvis en hel del risker, som att eventuellt utpeka människor, men kan ibland utsätta sig för andra: att exempelvis underblåsa ryktesspridning och just genom sin otydlighet riskera att peka ut andra.

Många av oss utgivare lever efter devisen: publicera i så stor utsträckning som det bara är möjligt, men gör det på ett ansvarsfullt sätt. Vi har förstått det som vår uppgift i ett demokratiskt samhälle där pressfriheten är en av hörnstenarna.

Efter sex år som ledamot i opinionsnämnden vet jag hur mångfacetterade och svårbedömda anmälda ärenden kan vara. I kränkthetens tidevarv känner sig många manade att anmäla och klaga. I grunden en god utveckling, pressen behöver medvetna och kritiska läsare. Självklart är det också så att vi i branschen publicerar en del undermålig journalistik – sådant som alltså inte bedömts på ett ansvarsfullt sätt enligt resonemanget här ovan.

Men frånsett allt detta kokar problematiken ner i en huvudfråga: Är de omskrivna möjliga att identifiera? Har han/hon lidit en oförsvarlig publicitetsskada?  Och det är nu Gävlefallen blir så intressanta för oss andra.

För om det är så att en person anses utpekad när en tidning uppger: ålder, bostadsort (i en stad med 200.000 invånare) tidigare jobb ( i en bransch där hundratals jobbar i den aktuella staden, i synnerhet i det aktuella åldersspannet) och civilstånd - då har vi tagit steget in i en ny bedömningskultur.

Det finns uppgifter som är ohyggligt onödiga i Gävletidningarnas rapportering, formuleringar som är allt annat än smakfulla. Men PO och opinionsnämnden är inte smakpoliser utan har att ta ställning till om omskriven person är identifierbar och därmed har kunnat lida skada.

Är det möjligen så att omskrivna personer som inte kommer från storstadsområden automatiskt anses utpekade? Att det inom PO och PON råder okunskap om förhållandena ute i landet och de villkor som landsortspress verkar under? Jag påstår inte att det är så, jag ställer den provokativa frågan.

PO skriver i ett debattinlägg till Medievärlden att Gävletidningarna leker med elden när de inte tänker finna sig i självregleringssystemets regler förrän de fått en förklaring till varför de fällts, och att det självreglerande systemet är i fara om man börjar obstruera eller hojta om förbrukat förtroende när detta system går en emot. Hon påpekar också att förtroende är en skör materia.

Precis, just så, huvudet på spiken.

Det är ju förtroendet för PO och PON som flera av oss utgivare nu ifrågasätter. Det svajar betänkligt  i bedömningarna och vi har svårt att se några linjer i pressetiken sedan vi fick en ny PO. Annat än att vi borde anonymisera mer, skriva mindre, inte publicera alls…ibland, och ibland inte.

Yrsa Stenius har alldeles rätt i att skärpt lagstiftning är att vänta om det pressetiska systemet bryter samman. Få av oss vill se den utvecklingen. PO och PON har all möjlighet att påverka den saken, genom ökad tydlighet och öppenhet. Stenius påpekar att det är viktigt för tidningarna att kunna svälja förtreten och acceptera nämndens beslut. Självklart, men det underlättar om man begriper varför.