Först vill jag varna alla kollegor för att på löpsedeln skriva något med Heraldus. Jag vill också varna er för bokstäver i 320 punkter. Och jag vill särskilt varna för er just denna kombination av typsnitt och grad.
Jag ber att få återkomma till denna memento, men börjar med Anders Ahlbergs debattartikel: ”I Guillou-Stenius-affären gör Aftonbladet och Expressen vårt självsaneringssystem mer skada än vad som är rimligt.”
Detta utspel har sedan följts av flera.
”Redaktörer runt om i landet har helt tydligt sett Yrsa Stenius som oberäknelig och inkonsekvent i rollen som pressombudsman, PO. Orsaken finns att söka i hennes märkliga uttalanden i skilda sammanhang”, skriver Robert Rosén.
”Det känns rätt svajigt. De relevanta frågorna i bedömningen måste främst vara om det som påstås är sant och om nyhetens allmänintresse väger upp publicitetsskadan för den utpekade. Här har Expressen ryggen fri”, skriver Alex Voronov om Yrsa Stenius önskan om att Expressen ska klandras för Guillou-avslöjandet. Sedan kritiserar han Expressen, och Dagens Nyheter, för att vi har polemiserat med Stenius.
Ungefär så har debatten sett ut. Yrsa Stenius åsikt om Expressens publicering ifrågasätts. Yrsa Stenius ifrågasätts. Expressens reaktion på Yrsa Stenius åsikt om Expressens publicering ifrågasätts.
Här måste därför klargöras lite om Expressen och Allmänhetens Pressombudsman (PO) och Pressens Opinionsnämnd (PON):
Expressen har värnat och verkat inom det pressetiska systemet i fyra decennier. Den enda gång som jag har träffat nuvarande PO, Yrsa Stenius, hyllade hon Expressens anmälningshantering i allmänhet och den biträdande chefredaktören, Per-Anders Broberg, i synnerhet. Det är han som författar våra inlagor, och framöver kommer han att ställa dem till PON.
För Expressen anser även fortsättningsvis att självsaneringen är viktig. Vi önskar ingen detaljreglerande tryckfrihetsförordning utan tror att erfarna ledamöter i Pressens Opinionsnämnd – representerades både allmänhet och bransch – är bättre skickade att försvara pressetiken än dåligt förberedda fritidspolitiker i framlottade jurygrupper.
Expressen kommer därför, precis som tidigare, att kommunicera med PON och inför nämnden svara på anmälningar. Klander från PON kommer, precis som tidigare, att publiceras i tidningen och på sajten.
Vi kommer dock inte att kommunicera med PO, på grund av att Yrsa Stenius, som Dagens Nyheters ledarsida redan konstaterat, har ett förverkat förtroende. En PO som fäller en tidning för ett ord som inte har publicerats är inte skickad att sköta sitt ämbete, en PO som fritt spekulerar om att en tidning övervärderat sitt källmaterial kan inte respekteras när samma PO ju aldrig tagit del av tidningens källmaterial. Det är självklart.
Vad ska våra uppgiftslämnare tro när de, efter att ha lovats anonymitet, får intrycket av att självaste PO sett det hemliga källunderlaget och desavouerar detsamma? Och om Jan Guillou enligt både Säpos och KGB:s definitioner var en ”agent”, ska detta då inte kunna skrivas – på grund av att PO kan läsa det som ”spion”? Ett ord som vi alltså aktivt valt bort, eftersom något spioneribrott inte påståtts av Expressen eller erkänts av Guillou.
Detta är orsakerna till att Yrsa Stenius-affären är så allvarlig. Det är därför som hon idag är ett hot mot pressetiken.
Efter att Yrsa Stenius hänskjutit Jan Guillous PO-anmälan mot Expressen till PON har en debatt rasat om nuvarande PO. Gott så.
Jag tycker också det är bra att vi diskuterar själva det pressetiska systemet; jag har nu förstått att många andra tidningar också har haft synpunkter på hur nuvarande PO agerat i andra ärenden och härvidlag får vi väl tacka Jan Guillou för att han i vuxen ålder under fem års tid tog emot hemliga agentuppdrag för KGB och skrev rapporter mot betalning för Sovjets säkerhetstjänst?
För om Expressens avslöjande per 2009-10-24 hade handlat om någon annan, säg en Per-Arne Skansen, hade nog inte det massmediala intresset för det pressetiska systemet varit lika stort och vi hade inte fått diskutera självsanering i exempelvis ”Studio Ett”, ”P1 Morgon” eller ”Kulturnyheterna”. Eller för den delen läsa om det i morgontidningar och branschmedier.
Frågan är idag, tack vare Guillous kändisskap, på agendan. Frågan är, tack vare Expressens tydliga markering för en ny och seriöst fungerande PO, ställd på sin spets.
Nu har vi, äntligen, en riktig debatt om Yrsa Stenius. Hon som säger sig bara ha velat klandra Expressen för löpsedeln (”Expressen avslöjar: GUILLOU HEMLIG SOVJET-AGENT / Tog emot pengar av KGB”) och förstasidan (”Expressen avslöjar: GUILLOU AGENT ÅT SOVJET / Erkänner KGB-uppdrag ”Jag fick betalt och fick skriva på kvitton”). 28 ord, inget med bokstavslydelsen s p i o n, men satta i fel typsnitt och fel grad enligt tidningsbranschens pressetikexpert.
Detta måste jag som ansvarig utgivare förstås reagera på.
Som kvällstidning är det vårt självpåtagna uppdrag att bedriva en inte sällan utmanande – och utvecklande! – journalistik. Pressetik är ingen exakt vetenskap och ibland kritiseras vi därför av PO och PON.
Men i ett debattklimat där Expressens kulturchef, Björn Wiman, av Yrsa Stenius anklagas för ”åldersrasism” och ”kvinnoförakt” när han har fräckheten att våga kritisera henne som PO är det angeläget att klargöra också statistiken:
2009 klandrades Expressen tre (3) gånger, jämfört med sju (7) gånger året före. Detta är en jämförelsevis låg siffra; exempelvis hade vi 2003 elva (11) klander och 2006 var siffran tio (10).
Min uppfattning är att Expressens intensiva arbete med allt från införandet av en daglig rättelsespalt i tidningen och till en aktiv kvalitetsredaktör, Irina Halling, ger resultat också i klanderstatistiken. Just nu leder kvalitetsredaktören och språkredaktören, Lotta Cramne, dessutom ett särskilt kvalitetsprojekt som ytterligare ska minska risken för eventuella misstag och missförstånd i samband med publiceringar.
Också antalet PO-anmälningar mot Expressen har minskat dramatiskt; 2009 var de bara åtta (8) stycken – den lägsta siffran på många år. 2008 var de dubbelt så många, alltså 16, och 2007 fick vi 19 anmälningar. 2006 hela 37 stycken!
Man kan alltid ställa sig frågan om det är bra eller dåligt med många anmälningar och/eller fällningar? Det beror förstås på de enskilda ärendenas art. Som ansvarig utgivare kommer jag, efter noga överväganden, att låta publicera allt som jag anser vår publik bör ta del av. Men PO och PON är organ som Expressen respekterar; systemet med självsanering fordrar att redaktörerna underkastar sig allmänhetens och branschens bedömning och det därför är klokt att klä sig i byxor med stora fickor för att ibland – solidariskt – knyta näven däri. Istället för att hytta med den mot PO.
Men:
Yrsa Stenius bedömning av Guillou-avslöjandet saknar, menar jag, all rimlighet. Det är som när Guillou själv anser sig vara utpekad som ”landsförrädare” (trots att han var fransman när han arbetade för KGB) och dessutom säger i Resumé och TV8 att ”Expressen bedriver en hatkampanj i syfte att döda eller utplåna mig” (vilket faktiskt är den enda brottsanklagelsen i replikskiftena mellan Guillou-Expressen…). Orden förlorar alltså sitt värde.
Om också nuvarande PO lånar sig till sådant i sina PO-beslut, då måste man säga ifrån. Orden har värde. Orden ska ha värde. För oss som varje dag arbetar med att fundera över formuleringar i tidningen och på nätet är det av yttersta vikt att också en PO kan förhålla sig till sammanhanget, annars rämnar allt: dråp kan bli mord och agent kan bli spion. Så kan vi inte ha det.
Som ansvarig utgivare vill jag förstås ha nolltolerans på PO-anmälningar om slarvfel; samtidigt publicerar jag gärna – med lust! – exempelvis namn och bild på personer som Expressen aktivt valt att identifiera.
Det är normalt för en ansvarig utgivare att hela tiden överväga vilken publicitetsskada som kan orsakas.
Expressen är heller på intet sätt drivande i den ibland hävdade utvecklingen att medierna blir mer generösa med namn och bild i känsliga fall.
Expressen var förvisso först med att namnge den misstänkte krigsförbrytaren som nyligen greps i Sverige, men sist av de stora tidningarna med att peka ut Johan af Donner.
När nästan alla – från TT, Kyrkans Tidning, Aftonbladet till Dagens Nyheter och SVT – outade en fp-politiker i Huddinge som mot sitt nekande dömts för sexbrott, då avstod Expressen helt.
Vi var först av riksmedierna med polischefen Göran Lindbergs identitet – men efter Upsala Nya Tidning. Och i det dagsaktuella fallet med Mats Alm, där var vi sena med namn och bild.
Så här är det ju hela tiden och alla ansvariga utgivare säger samma sak, nämligen att ensamansvaret fordrar att vi fattar våra egna beslut. Och även om tidningarna inte alltid håller med PO och PON i efterprövningen är det pressetiska systemets värdering av en publicering ofta viktig; ”tendenser och skridningar i etiken ska definitivt kunna debatteras”, som Anders Ahlberg korrekt konstaterar.
Allmänhetens Pressombudsman har en viktig roll att spela, det är ett förtroendeuppdrag som man bör ta på allvar. Men om den som innebar posten som PO inte längre kan tas på allvar? Vilken roll kan PO spela då?
Om PO, samtidigt som vi diskuterar Medieombudsman eller ej, samtidigt som Yttrandefrihetskommittén filar på en ny grundlag, vill fälla en tidning för att den skriver om Publicistklubbens förre ordförande med fel typsnitt och grad… ja, då är hotet mot pressetiken ett annat än Heraldus och 320-punktersrubriker.
Då är det långsiktiga hotet mot pressetiken Yrsa Stenius själv.
