Vilken sorts journalister vill vi ha?
Förmodligen svarar nästan alla att journalister ska vara självständiga, krävande, grävande, sanningssägande, ha gott omdöme, se helheter, hitta nyheter. De flesta riktigt skickliga journalister är rätt irriterande. Kan mycket och räds inte det minsta för att säga/skriva det de tycker ska fram.
DN:s redaktionsledning skulle säkert hålla med. Men det vore en läpparnas bekännelse. På DN ska man göra som chefen säger. Den som inte gör det hamnade fram till i fredags i Sumpen, alltså den allmänna pool med människor som blivit över. Varför de blivit över har det förts många diskussioner om, den mest trovärdiga förklaringen är att de flesta av dem passar in på beskrivningen ovan om hur journalister ska vara.
Är man sån på DN åker man ut.
Sumpen avskaffades i fredags eftersom ett antal människor ska sägas upp och man tänker följa LAS. Säger man. Återigen säger man något som rimligen är rent påhitt, om LAS ska följas skulle ungefär halva nyhetsredigeringen få sparken, den halva som rekryterats av den nya ledningen. Det låter ju inte så sannolikt att man skulle låta det hända. Ett antal nyrekryterade arbetsledare och avdelningschefer skulle också få lämna skeppet.
Enligt redaktionsledningen ska då de som får gå (alltså de som redaktionsledningen anställt) ersättas av de gamla rävar de anställdes för att ersätta.
Man kan ju undra hur man tänkt här. Om man tänkt.
Låt mig tydliggöra en sak. DN behöver förändring. DN behöver förbättring. DN behöver skakas om. Det är rätt grundläggande i allt ledarskap att man för att få en stadigvarande förändring ibland måste ta i så mycket att det uppfattas som *för* mycket.
När man gör det måste man dock ha en plan. Att ersätta erfarenhet med oerfarenhet kan inte vara en plan. Inte heller att skrämma folk till tystnad, säger man något åker man ut. Det kan knappast heller vara en plan att ett antal goda röster som talat i DN:s namn ska tystna. Den senaste i raden är Maria Schottenius, kulturchefen som plötsligt säger att hon vill skriva, kulturchef får någon annan vara. Jaha, hörs en kör av förvånade människor, det vill du? Det har du aldrig velat förut.
Kulturen är för övrigt ett eget rätt intressant kapitel. Nu ska tydligen alla tjänster där bli heltidstjänster, många av de som är knutna dit är det på olika deltider eftersom de är specialister och inte behövs mer än så. En heltidare kan i fortsättningen byggas av 25% barnboksrecensent, 25% filmdito, 50 % TV-dito och sedan kan man fundera på om DN-ledningen helst vill ha 25% granskning av kulturpolitik eller om man hellre väljer att satsa på kvällstidningarnas koncept – såpaskådisar som behöver publicitet.
Vem vill ha den tjänsten? Ingen som kan något i alla fall. Således ännu en försvagning.
Vad jag inte förstår är resursslöseriet. DN har förmodligen en av Sveriges bästa samling journalister. Några av dem för trötta, några av dem för uttråkade. De ska sluta och göra något annat, öppna café, skriva böcker, sova i en hängmatta.
Majoriteten, är jag helt säker på, är väldigt intresserad av att göra Sveriges bästa tidning. Många av dem har redan visat att de kan det. Nu får de inte. För att de kan för mycket.
DN erbjuder alla på redaktionen avgångsvederlag, arbetsbefriad uppsägningstid med lön, plus sex månaders lön ytterligare. Ledningen tror att ungefär hälften av de 60 på redaktionen som ska bort kommer att nappa. Hittills har ett 15-tal visat intresse.
Det ska också bli intressant att se hur många som får sluta på grund av redaktionsledningens nya personalpolicy. Numera kan man nämligen inte internt söka tjänster på DN längre (annat än på papper). Nu blir man placerad. Och om man skulle råka anse att man inte är kompetent att ha den tjänst man blir sig tilldelad, alltså motsätter sig placeringen, betraktas det som att man sagt upp sig själv.
Gjorde någon annan arbetsgivare så skulle en kompetent DN-redaktör göra en riktigt bra ettanyhet på det.
Har du egna erfarenheter, är du berörd eller har du en åsikt om det som händer på DN nu? Kommentera nedan eller skicka in ett eget inlägg till diskussion@medievarlden.se
14 kommentarer
Anonym (2010-03-02, 12:33)
Ja, vad ska man säga. Imponerande att de ändå lyckas göra en så bra tidning.
Paula Hammerskog (2010-03-02, 16:26)
Fast det gör de ju inte. Den kan se ut som något skapat av en om inte förstaårselev så i alla fall andraårselev på något mediagymnasium. Och det var länge sedan DN överraskade med något riktigt bra innehåll. Med den skaran anställda de har borde de utan vidare kunna göra en urvass tidning.
Det gör de inte. Obegripligt både ur journalistisk och affärsmässig synvinkel.
Bing (2010-03-02, 19:17)
Inte för att jag läser DN, och tillhör därför inte de närmast sörjande läsarna. Men man kanske kan ha synpunkter ändå.
För det första är DN ett kommersiellt och kapitalistiskt företga, vilket som helst. Varje besparad lönekrona blir en vinstkrona. Och det står faktiskt arbetstgivaren fritt att leda och föredela arbetet. I massmediebranschen har elektroniken redan rationaliserat bort allt utom tidningsbud och en del journalister. Så varför bli förvånad? Möjligen skulle det se annorlund ut i ett samhälle där företagen styrs i kraft av arbete, istället för av kapital.
För det andra balanserar svensk press på en tryckfrihetslagstiftning som är oerhört centralistisk. På gott och på ont. På ren svenska betyder det att chefen MÅSTE bestämma, och i princip tar juridiskt ansvar för varenda stavelse som går i tryck. Vill man ha "reportermakt" i begreppets verkliga mening får man alltså kasta sig över den odemokratiska tryckfrihetsförordningen.
Covenant (2010-03-02, 20:48)
Om en sparad lönekrona innebär att du säljer färre produkter eller förlorar be bästa medarbetarna (i värsta fall till konkurenten) så leder det absolut inte till en vinstkrona.
Vad tryckfrihetsförordningen har med det hela att göra har jag svårt att se.
Bing (2010-03-05, 05:07)
Tryckfrihetsförordningen anger att ansvar och befogenhet inom pressen kanaliseras till ansvarig utgivare. Inte till de enskilda reportrarna och korrekturläsarna och redigerarna och fotograferna.
Och vad beträffar vinster så ger ju inte en ägare bort en krona gratis. SÅ illa funkar inte "konkurrensen" ... :)
Anonym (2010-03-02, 21:26)
Den nya slimmade organisationen är genomförd på nyhetsredaktionen. Söndag och Ekonomi ska nog också förbli som de är. Resten av tidningen står på tur för stora bilder och artiklar om kungahuset och botox.
Martin Kreuger (2010-03-03, 16:44)
Ett av de stora problemen med Las är att de flesta (möjligen även du, Paula) fortfarande tror att den garanterar en ordning där sist anställd alltid blir först uppsagd vid nedskärningar. Så är det inte i praktiken. Sanningen är att Las är vidöppen för tricksande, förhandlande och godtycke från både chefernas och fackens sida.
Det vore illa om lagen fungerade så som folk tror, men det är nästan lika illa att tillämpningen är så oförutsägbar att själva ordet "lag" har blivit vilseledande.
Alltså. Det är fullt möjligt för DN att både "följa Las" juridiskt och samtidigt kringgå turordningen. Så när du talar om ett "rent påhitt" från DN-ledningen är det stor risk att du får fel. Deras jurister vet vad de gör.
Du talar också om situationen där medarbetare som motsätter sig en omplacering betraktas som att de har sagt upp sig själva. Detta råkar vara helt etablerad arbetsrätt som gäller överallt. En arbetsgivare har rätt att omplacera till en likvärdig tjänst. Vill man tvista om vad som är likvärdigt får man gå till Arbetsdomstolen.
Definitivt ingen ettanyhet, alltså. Och ingen skandal heller, om du frågar mig. Chefer måste ha någon rätt på sin sida, annars skulle ingenting gå att förändra på en arbetsplats.
/Martin Kreuger, fd chefredaktör på tidningen Chef
Anonym (2010-03-03, 17:01)
martin: när Paula skriver LAS menar hon turordningsreglerna. du vet förstås att LAS är en större lag med många olika aspekter. men dagligdags är det många som säger LAS och menar turordning.
Vad ledningen sagt till poolen är att de som finns det blir kvar på tidningen eftersom de alla ligger bra till på turordningslistan.
Däremot driver ledningen en linje där man kommer att använda LAS på ett annat sätt för redigerare och där handlar det om kompetens och inte turordning. sedan kommer man att förhandla om undantag enligt turordningsreglerna för nyckelpersoner som arbetsledare och andra.
skandalen handlar verkligen inte om hur LAS tillämpas utan om att tidningen inte har någon redaktionell ledning och att den trycker ner kreativiteten bland medarbetare istället för att uppmuntra. Det är en stor skandal men du, liksom ledningen, tror att allt löser sig bara tidningen lyckas spara. Utan att ha någon strategi för vilken produkt som säljarna ska motivera annonsörer och prenumeranter med. Det är det Paula är orolig för. Och hon är verkligen inte ensam.
Martin Kreuger (2010-03-03, 17:36)
Hej "Anonym". Du verkar jobba på DN, eftersom du ser ut att ha detaljer om turordningsstrategin. Tack för de upplysningarna till oss som är utanför.
För min del har jag stor förståelse för den oro och även ångest som kan uppstå när man inte vet om man får ha kvar jobbet. Jag tycker mig märka en hel del sådant i många kommentarer. Jag förstår också att kreativiteten och motivationen kan vara svår att hålla uppe och jag har ibland varit i samma läge själv under mitt yrkesliv.
Men du slinter lite när du påstår att jag tror att allt löser sig om bara tidningen lyckas spara. Det är en vantolkning av något som jag inte ens har uttalat mig om.
Den kommentar jag skulle ha i den frågan är att INGENTING löser sig om man INTE lyckas spara. Det är den krassa verkligheten, som tyvärr gör att många DN-medarbetare kommer att råka illa ut.
För mig är DN så viktig att den nästan är en del av min identitet. Jag var med och gav den pris i tävlingen Årets Dagstidning 2009 som ordförande i juryn – samtidigt som jag har irriterat mig alldeles omåttligt på tidningen många gånger de senaste åren. Att vara DN-älskare är att vara kluven.
Jag kan inte förneka att jag vill ha en modernare, smartare, mer lyhörd och mer ödmjuk DN. Först och främst vill jag att den överlever och sedan vill jag att den förändras.
Anonym (2010-03-03, 17:45)
Hej och tack för svar Martin.
tyvärr är det inte bara oron och ångesten för dem som är är rädda att förlora jobbet som gör det jobbigt för medarbetarna. De som jobbar på DN älskar sin tidning, och de vill inte se den gå i diket för att ledningen hindrar dem från att göra den tidning som de vet läsarna vill ha. Och det handlar inte om numerären. Medarbetarna har i åratal väntat på en chef som äntligen ska klara av att ta tag i kostnaderna och därför var Herlitz efterlängtad. Men man kan inte kasta ut det publicistiska och tro att man kommer att fortsätta ha en produkt som går att sälja. Kostnadsminskningar först säger du, ja men vad händer om kostnadsminiskningen sköts så dåligt att läsarna och annonsörerna flyr?
Bing (2010-03-05, 05:10)
Ta bort ledarsidan, så ska jag BÖRJA fundera på att köpa ett lösnummer. ;)
Leyla (2010-03-03, 17:59)
Jättebra artikel du skrivit. Mycket insiktsfull. Det säger jag som har viss insyn på DN. Det finns väldigt många på DN som mår väldigt dåligt nu. Visst är det som du säger att det finns de som är trötta och kanske borde ägna sig åt annat, men där finns också en samling av Sveriges bästa journalister. Just nu behandlas de som skräp. De sätts på tjänster som är hån mot deras kompetens. Jag försöker förstå varför redaktionsledningen gör på det sättet, men jag kommer inte på varför. Det känns som man härskar genom att söndra. Oavsett vad skälet är till att man placerar högst kompetenta medarbetare på tjänster som ligger långt under deras kompetens så blir resultatet att den kreativa miljö som präglat DN:s redaktion nu försvinner och ersätts av en där ingen vågar yttra sig. Alla ska lyda de nya cheferna blint, inte vädra sina åsikter.
Detta här högst beklagligt eftersom god journalistik byggs på att ifrågasätta och att diskutera - även internt.
För varje dag som går liknar DN allt mer Metro eller Expressen - den senare, en redaktion som är toppstyrd in absurdum och där enskilda reportrar inte förväntas tänka självständigt. De ska uträtta vad nyhetschefen säger och därmed basta. Eget tänkande premieras inte. Och om du någon gång sett hur redaktionsmötena med chefer och reportrar går till på Expressen skulle du bli mörkrädd. Ingen av reportrarna vågar ifrågasätta sin nyhetschef på Expressen eller komma med andra infallsvinklar än de som finns i den redan färdigskrivna ingressen.
Som tur är har DN och SvD funnits som två redaktioner med självständiga reportrar. Självständigheten på SvD har minskat i takt med hårda sparpaket. Nu är det tydligen DN:s tur. Det är synd. Sverige har idag ingen tidning som kan mäta sig med internationell press. I och med nedskärningarna på DN minskar ytterligare möjligheten att få en svensk tidning i världsklass.
Anonym (2010-03-05, 11:54)
Alla tycks eniga om att DN måste förändras och att det måste sparas. Har någon funderat på varför tidigare starka chefer misslyckats med att göra detta i tillräckligt hög grad? Kanske har den nya chefen funderat mycket på det och dragit sina slutsatser. DN:s kompetenta personal, ingen motsäger det, var svår att få med sig i ett gemensamt tänkt i förflyttningen. Cheferna är inte oskyldiga men ändå: DN anses ibland självgod och icke-lyhörd. Kanske är det en återspegling av hur de anställda ser på sig själva och sin produkt. Herlitz åtgärder är drastiska och kan misslyckas kapitalt. Men de görs för att tidigare, mjukare försök inte räckt på långa vägar. Det får DN:s personal betala för nu. Och deär delvis själva ansvariga genom att ha varit svårförflyttade tidigare.DN måste ruskas om för att inte bli omsprungna av en numera mycket piggare och mer snabbfotad konkurrent - SvD.
Anonym (2010-03-06, 10:44)
Den här uppfattning är snarare problemet. En rad chefer har kommit utifrån de senaste åren med fördomar om personalen och tidningen. De tycker inte om tidningen och de försöker inte ens samarbeta med personalen. jag tror de läst Stormarnas hus från 70-talet och så är de kompisar med Jan Guillou. Men om det fanns en ganska ostyrbar redaktion på DN så var den tiden förbi redan i och med Joakim Berner som defintivt inte var rädd för att röra om, efter honom har ingen chefredaktör haft några ambitioner. Redaktionen har förgäves väntat på att chefredaktören åtminstone ska tala med den. Det är faktiskt så att Paula har rätt. Den reporterstyrda organisationen är sedan länge historia.
Skriv ny kommentar