PO: Jag befarar men är inte för ökad sekretess

JAG HAR SJÄLV INTE kontrollerat vad som sändes av den långa intervju som gjordes med mig av Sveriges Radio för programmet Medierna. Men av Susanne Wigorts Yngvessons debattinlägg att döma har programinslaget givit utrymme för ett totalt missförstånd: Jag har inte förespråkat ökad sekretess. Jag har uttalat mina farhågor för att ökad sekretess kan bli följden av det offentliggörande av integritetskänsligt material som skedde på Pirate Bay. Jag talade om att den totala öppenhetens förespråkare, som försvarar den aktuella nätpubliceringen med öppenhets- och genomskinlighetsargument, agerar kontraproduktivt: Vad de åsamkar oss är utökad sekretess. Jag var oroad över det. JAG FRAMHÖLL ATT pressens och andra mediers ansvariga utgivare genom decennierna har vetat att allt som är offentligt inte ska publiceras, dvs göras direkt tillgängligt för en läsande allmänhet. Alla människor ha haft laglig rätt att ta del av offentliga handlingar men det har i praktiken funnits ett slags "mekaniskt" hinder för att denna rätt skulle leda till masspridning av integritetskänsligt material. Det har varit förenat med en viss omständlig praktisk procedur att få ut handlingar vilket har lett till att de begärts ut bara av medierna och av människor som har haft genuint intresse av att få ut dem. VAD BETRÄFFAR mitt resonemang om den intellektuella hederligheten sade jag att jag i den intellektuella hederlighetens namn har svårt att se någon annan lösning på det problem som uppstått än lagstiftning - om inte denna buskörning av offentlighetsprincipen upphör. Jag önskar det inte men befarar att något annat inte står till buds. I den satsen låg underförstått att vi naturligtvis ska rådbråka våra hjärnor för att hitta lösningar som garanterar etiska hänsyn också på nätet - utan lagstiftning och sekretess.