Mikael Marklund

Följande historia utspelade sig i Skellefteåtrakten för inte allt för många år sedan. Den säger kanske något om kynnet och det praktiska sinnelaget hos vissa från Västerbotten. Och den är fullständigt sann. Det garanterar mina källor.

(För alla som undrar över prefixen n´och a´ – i Skellefteåbondskan (målet) sätts ett n´före alla mansnamn och ett a´före alla kvinnonamn.)

Det bar sig inte bättre än att Alfred från Norsjö hade avlidit och lämnat sin fru Alma. Som brukligt så skulle det annonseras i Norran. Så Alma ringde annonsavdelningen för att meddela det inträffade. Följande samtal utspelade sig:

Alma: Jer he annonsavdelninga? (Är det annonsavdelningen?)

Norrans annonsmedarbetare: Jo, det stämmer.

Alma: - N'Alfre´ jär dö. (Alfred är död.) 

Medarbetaren: - Jaha, och nu vill ni sätta in en dödsannons förstår jag.

Alma:- Jåå. (Jo.)

Medarbetaren: - Och vad vill ni att det ska stå I annonsen då?

Alma: - N' Alfre´ jär dö. (Alfred är död.) 

Medarbetaren: - Och vad vill du att vi ska skriva mer i annonsen?

Alma: - Inge majr, för he val sä dyrt, om I skriv na majr. Hä lönch in´t att lagg ut nanting i onödan. (Inget mer, för det blir så dyrt om jag skriver något mer. Det är inte lönt att lägga ut någonting i onödan)

Norrans medarbetare funderade en stund och kom fram till att det nog skulle bli svårt att övertala denna dam till att skriva något mera i annonsen, så efter övervägande så sa han till Alma: - Du får tre ord till gratis. Vi bjuder på dem.

Alma funderade en kort stund och sa sedan: - Ja, i så fall se vell I att hä ska stå: Skoter till salu!

Hur medarbetaren på annonsavdelningen hanterade tillägget förtäljer inte historien.

När klockan var runt halv elva i går kväll torkade landets sportredaktioner svetten ur panna och kavlade upp ärmarna. Nu skulle de visa att de höll samma klass som landslaget.

På en halvtimme gick landslaget från att vara det mest utbuade och nerskrivna någonsin (om inte så var det inte långt därifrån i alla fall) till att vara givna kandidater till allt vad bragdguld heter.

Det är i sådana här lägen som kvällstidningarna gör både mest och bäst. Vilket kan bero på att de förutom formen också har pressläggningstiderna på sin sida.

Det går inte annat än att vara imponerad över dagens sportbilagor med texter och bilder som förflyttar alla läsare till Berlins Olympiastadion.

Ibland önskar jag att läsarna kunde vara med när tidningarna på några minuter skissar det nya upplägget. Hur det aktiva redaktörskapet får det att se så enkelt, elegant och självklart ut i den färdiga tidningen. 

Om jag ska kora en vinnare när det gäller utgörningen blir det Aftonbladet. Ett klassiskt grepp att även använda sistasidan är aldrig fel i sådana här lägen. Dock med minus för rubriken ”VAD F4N HÄNDE?” Hade varit bättre att strunta i den svårbegripligheten och förklara vem Gary Lineker är istället. Men bilden på den studsande statsministern kanske uppväger det.

Det finns kanske också anledning att skänka en tanke till Jan Majlard och övriga på Svenskans sport en dag som denna. Hur ska de känna sig någon gång efter årsskiftet när byråmaterial fyller deras sidor. Och minst lika stor fråga är – hur ska Svenskans läsare ta det?

PS. För alla som vill se målen en gång till, eller som jag inte har kanalen där matchen sändes, kan göra det här. Och kanske njuta lite av den uppgivna tyska kommentatorn… DS.

PS2. Bästa rubriken gjorde nog The Sun, "Dont mention the four to the Germans"...DS2.

– Kan du redigera?

– Det tror jag.

– Då får du jobbet.

Så gick det i princip till när jag fick mitt första journalistjobb. Två dagar efter jag gått ut utbildningen satt jag som nattredigerare på Oskarshamns-Tidningen. Med ensamt ansvar för att det skulle bli en tidning. Med i princip bara några sidor i en skolblaska som erfarenhet.

Och det gick på något sätt. Även om grafikerna i Kalmar svor eder över mina skisser och räddade mig mer än en gång.

Det tog bara några månader så hade jag faktiskt fast jobb. En situation som få, om ens någon, av de journaliststudenter som nu går ut kommer att uppleva bara några månader efter examen.

Kraven för att få jobb i dag är betydligt högre än att telefonledes intyga att man kan hantera en typometer. Och det går ett stort antal kvalificerade sökanden på varje ledigt jobb. Något vi märkte på Medievärlden när tjänsten som vikarie för kollegan Lisa lades ut.

En handfull av de som sökte hade chefsredaktörserfarenhet. Några av dessa mångårig sådan. 

Flera hade jobbat som reportrar och redaktörer på våra största tidningar. Både i papper och på nät. De kunde såväl film som radio. Hade jobbat på ett antal dagstidningar ute i landet. Och hade i vissa fall skrivit böcker också.

Så frågan är om jag skulle få mitt eget jobb om jag sökte idag. Kanske inte. 

En annan fråga är hur många fler som eventuellt sitter i samma sits. Känslan av att det finns kompetentare personer på marknaden för ens befattning kan lätt skapa känslor av otillräcklighet och prestationsångest. 

En tredje fråga är hur arbetsgivarna hanterar det. Försöker de krama blod ur sten eller gör de vad kan för att ingjuta mod och självförtroende hos de anställda? Svaret är minst lika viktigt för tillståndet på produkten som tillståndet hos de som gör den. 

Och – vad gör det här för flexibiliteten på arbetsmarknaden? Det finns tusen anledningar för att man kan vilja byta jobb. Men hur många vågar ens leka med tanken när det ser ut som det gör?

Marie Hedberg är redigerare på Folkbladet i Umeå. Och trött på att vara lida-i-tysthets-typen. Hon fick en idé om att göra en poddsändning. Men när hon presenterade tanken för högsta ledningen fick hon veta att det var ett ”ytterst olämpligt påhitt”. Säger hon i alla fall.

Så det fanns inget annat alternativ än att gå bakom ryggen på chefredaktören Daniel Nordström. 

Med hjälp av hemliga kontakter har hon lyckats lägga upp sändningen på tidningens sajt.

Varför gick du bakom ryggen på Nordström?

– Det måste man för att något ska hända här.

Vad tror du händer om han upptäcker det här?

– Det vill jag inte tänka på. Det är ju inte för inte som han ser ut att vara med i Hells Angels…

Men kan jag skriva om det här då?

– Det känns lite dubbelt så klart. Men Daniel har inte så bra koll så det går nog bra. 

Kan jag ta bilden på dig från sajten?

– Gör det. Daniel har ju ingen koll som sagt.

Hennes första sändning kan du lyssna på här. Men säg inget till Daniel.