Mikael Marklund

– om det mesta från teknik till estetik

8 januari, 2013 - 10:27

Journalistik lockar psykopater

Vissa säger att de är galna i journalistik. Yrket är också ett av de som lockar flest psykopater. Stressigt är det också. Men pr-konsulter har det tydligen värre… UPPDATERAD

Det kan vara läge att skicka med ett friskintyg nästa gång du söker jobb. För enligt Kevin Duttons bok, The Wisdom of Psychopaths: What Saints, Spies, and Serial Killers Can Teach Us About Success, är journalistyrket ett av de yrken som attraherar flest psykopater. Jobbar du dessutom inom tv/radio ökar sannolikheten ytterligare.

Han har listat jobben som lockar till sig flest personer med abnorma personligheter:

  1. vd
  2. advokat
  3. media (tv/radio)
  4. försäljare
  5. kirurg
  6. journalist
  7. polis
  8. präst
  9. kock
  10. statstjänsteman

Läs mer här:

Och kanske ska man vara lite tokig för att stå ut. För enligt en annan lista, som Careercast.com har tagit fram och Svenska Dagbladet skriver om så är journalistyrket bland det mest stressiga jobb man kan ha (nu är kanske det inte någon nyhet men i alla fall). 

Kriterierna bygger dels på fara för livet och ansvar för andra som om det råder hård tidspress, brutal konkurrens och/eller hög arbetslöshet i branschen. Tuffast har militär som faktiskt kan dö på jobbet. Här är övriga på listan:

2. general

3. brandman

4. pilot

5. pr-konsult

6. vd

7. fotojournalist

8. tidningsjournalist

9. taxichaufför

10. polis

 

 

 

 

 
Skriv in flera mejladresser, antingen på separata rader eller med kommatecken emellan.
(Ditt namn) har skickat dig ett meddelande från Medievärlden
(Ditt namn) vill tipsa dig om följande hos Medievärlden.
Genom att posta din kommentar accepterar du våra regler för kommentarer.

Kommentarerna är en av sajtens mest värdefulla beståndsdelar. De tillför ny information, ifrågasätter den som finns och kommer med nya infallsvinklar och uppslag. Kommentarerna utvecklar oss, vår bevakning och våra läsare. Tänk bara på att:

Publicerade kommentarer blir tillgängliga för andra användare och kan även användas på andra platser än medievarlden.se.

Medievärlden tillämpar förhandsmoderering, vilket innebär att Medievärldens ansvarige utgivare också är ansvarig utgivare för alla kommentarer som publiceras på sajten.

Vi publicerar inte kommentarer som bryter mot lag eller tidningens förhållningsregler.

Vi publicerar inte kommentarer som exempelvis innehåller nedsättande omdömen om kön, ras, religion eller sexuell läggning och kommentarer som innebär spridning av innehåll som innebär uppvigling, hets mot folkgrupp, barnpornografibrott, olaga våldsskildring eller om det är uppenbart att användaren gjort intrång i upphovsrätten.

Vi publicerar inte kommentarer som innebär förtal, spridning av felaktiga rykten och propaganda samt kommentarer som innehåller personangrepp eller reklam.

Medievärlden publicerar inte heller kommentarer som vi inte vill visa upp i anslutning till våra artiklar, om de exempelvis bedöms vara irrelevanta eller ha en negativ inverkan på samtalsklimatet.

Medievärlden på nätet följer de etiska reglerna för press, TV och radio.

Besökare uppmanas anmäla kommenterar som bryter mot lag och uppförandekod via anmälningsfunktionen eller att direkt kontakta chefredaktör: Axel Andén på 070-3733360

Fler inlägg

23 november, 2015 - 14:03

”Stockholmsmedia” är vi allihop

BLOGG Att några stackars journalister i Stockholm inte visste var Boliden ligger och blandade ihop Skellefteå med Sollefteå har väckt munterhet. Inte minst bland murvlar med rötter i myllan norr om Dalälven.

Geografi är inte lätt. Det visade sig med all önskvärd tydlighet när Säpo och polisen med gemensamma krafter i förra veckan slog till mot ett flyktingboende i Boliden för att gripa en misstänkt terrorist som hade båden namnet på dörren och berättat för hela världen via Facebook var han befann sig. Ett faktum som är som gjort för att häckla och håna polismyndigheten. 

Mycket munterhet väckte det också när någon journalist råkade säga ”Boliden utanför Västerbotten”. Och när några andra journalister inte visste skillnaden mellan Sollefteå och Skellefteå. 

Jag tillhör den lilla klick av mänskligheten som ganska precist kan peka ut var Boliden är på en karta. Och hur det geografiska förhållandet är mellan Skellefteå och Sollefteå. Detta sannolikt för att jag är född och uppväxt några mil norr om Skellefteå samt även varit en del i Sollefteå. Men det är inte alla som haft den ynnesten.

Men skratten på bekostnad av dessa ”Stockholmsjournalister” pekar på två saker:

1, att lokaljournalistiken är hotad. Indragna eller nedbemannade redaktioner riskerar på sikt att medieskuggan kommer att breda ut sig över stora delar av landet. Och att det kommer att krävas händelser av den här digniteten för att medieföretagen ska finna det mödan värt att åka till Boliden, Gäddede, Torsby, Svenljunga eller Örkelljunga. Och nu när de stora riksmedierna jobbar mycket utifrån redaktionerna i Stockholm får knäcken utifrån stora delar av landet ofta en utgångspunkt i det exotiska, i det säregna och besynnerliga. Eller bevakning av händelser som inte alltid visar sig vara några händelser.

2, att de geografiska kunskaperna lämnar en del att önska. Men det gäller inte bara så kallade Stockholmsjournalister (som för övrigt består till övervägande majoritet av journalister inflyttade från övriga landet). Från början var det bara en teori som jag hade grundad utifrån en tes om att journalister i till exempel Skellefteå har ungefär lika stora kunskaper i geografi som Skellefteåborna i övrigt. Högst varierande alltså. Och det har visat sig stämma!

Ett nästan helt vetenskapligt test har nämligen utförts i dag på Norrans redaktion. Fem slumpvis utvalda journalister har på en karta där endast Boliden är utmärkt ombetts placera ut Linköping, Lidköping, Avesta, Alvesta, Borlänge samt Sollefteå.

Och ingen fick alla rätt. En person var nära men råkade placera Sollefteå mer eller mindre ovanpå Lycksele. Vilket inte min geografilärare på mellanstadiet skulle ha godkänt.

Om jag skulle fått alla rätt? Tja, det är bara att erkänna att innan jag flyttade till södra Sverige hade jag dålig koll på var Lidköping ligger. Och jag blandar ihop Avesta och Alvesta om jag inte tänker på att Avesta Tidning är en del av Ingress Media och därför knappast kan ligga i Småland.   

Slutsatsen måste bli att om ”Stockholmsjournalister” är synonymt med dålig koll på geografin utanför tullarna så är vi nog ”Stockholmsjournalister” allihop lite till mans.  

Svarsresultaten finns här: sverigekarta.pdf

Facit finns här: facit.pdf

 

 

 

18 november, 2015 - 13:56

Nyheten som förträngts

Vecka 47 år 2015 kommer att få ett stort kapitel i historieböckerna. Terrordådet i Paris är en orsak. Men i tysthet passerade mänskligheten en milstolpe som inte fått några rubriker i svenska medier. Ännu i alla fall.

Från och med nu och så länge vi lever, så länge våra barn och barnbarn lever kommer atmosfären bestå av minst 400 ppm koldioxid. Förutom alla andra växthusgaser.

Redan i förra veckan kunde WMO, The World Meteorological Organization, rapportera att vi nu tagit klivet in i en värld där koldioxidhalten ligger över 40 procent högre än den förindustriella nivån.

Halten koldioxid i luften stiger nu med 2 till 2,5 ppm per år. Vilket märks då 2014 blev det varmaste året som hittills uppmätts och 2015 med till visshet gränsande sannolikhet kommer att bli det. Vilket innebär att medeltemperaturen nu ökat med en grad jämfört med den förindustriella nivån på drygt 280 ppm. Det i sin tur innebär att mänskligheten nu bara har en knapp grad på sig för att klara det så kallade tvågradersmålet.

Om detta har jag inte sett en rad i någon svensk tidning. Det finns internationella exempel, bland annat Washington Post och The Guardian. Och de var från i början av förra veckan. 

Situationen för flyktingarna i Europa och Sverige reser många frågor som måste besvaras. Terrorattacken i Paris och dess efterspel kräver också, fullt förståligt, mycket av redaktionernas fokus och engagemang.

Men när det mesta adrenalinet försvunnit ut ur systemet och det börjar bli dags för en  koll på vad som hänt under tiden som allas ögon var riktade mot Paris är det läge att göra något ordentligt på det faktum att vi nu lever i en 400 ppm-värld. Annars kommer det att vara något våra barn och barnbarn undrar varför tidningarna inte lyfte fram. 

Det kan vara svårt att hålla flera bollar i luften samtidigt. Men det är en del av uppdraget och det som bygger trovärdighet på sikt.  

23 oktober, 2015 - 13:28

Vi är hedrade – tack alla!

I morse fick vi äntligen gå ut med nyheten att Medievärlden kan bli Årets Digitala Tidskrift Fackpress.

Vi är glada, hedrade och stolta över att få vara en av de tre tidskrifter som kan vinna utmärkelsen.

Juryns motivering finns inget att invända mot: ”Med små resurser och höga ambitioner håller de ställningarna och tänker samtidigt nytt. Med sin premiumtjänst har de hittat en ny affärsmodell.”

Nu har det snart gått två år sedan vi frikopplades från TU och Medievärlden blev vår egen tidning på riktigt. Två slitsamma men också väldigt roliga år där vi lärt oss mycket. En av dessa insikter är att vi knappast kunde ha gjort det här själva.

Utan våra skribenter, både på den öppna sajten och på Medievärlden Premium, hade verksamheten inte fått den verkshöjd den har i dag. Och utan de nyhetstips och tankar på sådant som kan förbättras som kommer in skulle vi inte heller varit på den nivå vi är i dag. 

Dessutom måste våra utvecklare Kollegorna nämnas, och alla andra som hjälpt oss med utveckling av såväl teknik som affärsmodeller. 

Så, på redaktionens vägnar, vill jag bara säga tack alla!

 

Medievärldens redaktions just nu Lisa Bjurwald, Mikael Marklund, Axel Andén och Linnea Khilström.

19 oktober, 2015 - 14:16

Därför ska Peter Wolodarski lyssna på Arnold Schwarzenegger

De publicister som vill framtidssäkra sina varumärken har världens chans nu. Det gäller bara att göra som The Terminator säger.

I söndags publicerade Dagens Nyheter tolv sidor med ambitiös miljöjournalistik om vad Parismötet kan innebära, reportage från utsatta platser och analyser av vetenskapsredaktionen. Satsningen fortsatte i dag med bland annat en lansering av ett samarbete mellan DN och KTH där budskapet är att klimatförändringarna är en för allvarlig sak för att överlåtas åt klimatexperter.

Men precis som med Svenska Dagbladets miljöpodd som lanserades för två veckor (läs mer här) sedan handlar det bara om journalistik. Och det räcker inte längre. Om tidningarna menar allvar när de säger att det handlar om ödesfrågor måste de göra mer.

Om medierna verkligen vill driva opinion i dessa frågor fungerar det inte bara med ingående skildringar om vad som händer om vi inte klarar av att begränsa utsläppen av växthusgaser så att två graders målet inte nås. Eller hur extremt nära vi är att passera den punkt där det målet fortfarande går att klara av. Om det räckte att göra journalistik om detta skulle vi inte befinna oss i den mycket prekära situation vi gör i dag. För det har skrivits om dessa frågor i årtionden.

Samtidigt med dessa tolv sidor kompetent miljöjournalistik publicerade DN i helgen en tjock resebilaga och ett antal sidor med motorannonser. Tänk om Peter Wolodarski vågar tacka nej till de mest miljöbelastande av dessa med argumentet att de sänker DN:s trovärdighet i miljöfrågor. I det korta förloppet skulle tidningen förlora ett märkbart belopp. Men det skulle kunna ses som en investering i framtiden.

Om toppmötet i Paris resulterar i det såväl länder som företag, institutioner och många privatpersoner hoppas, att världssamfundet agerar kraftfullt för att få ner utsläppen av växthusgaser kommer många aktiviteter som kräver förbränning av fossilt kol ändå att begränsas rejält i en rätt snar framtid. Vilket gör att de annonsintäkter dessa aktiviteter genererar för medieföretagen i så fall ändå är under avveckling. Kanske är det klokt att se ett något påskyndat intäktstapp som en investering i varumärket.

Men det gäller inte bara DN. Alla mediehus har mycket att vinna på att gå i täten här. Då går det inte i ett senare skede att beskylla dem för passivitet i ett kritiskt skede. Det handlar om att framtidssäkra både tidningen och kanske även det personliga varumärket. För på samma sätt som publicister som till exempel Torgny Segerestedt och JA Selander gått till historien som förkämpar mot nazism och totalitärt tänkande kan dagens publicister se till att deras namn i framtiden kopplas till starten på den rörelse som begränsade mänsklighetens miljöpåverkan till ett minimum. Inte ett maximum. 

Men vad har The Terminator med detta att göra? Jo. Det är inte bara DN och SvD som gör miljöjournalistik inför det stora miljötoppmötet i Paris. I helgens God morgon Sverige var det två inslag på temat. Ett om inuiternas allt mer utsatta situation när Arktis håller på att smälta bort och ett med Mia Torpe, miljöpolitisk förhandlare inom bostadssektorn som var med vid det förra miljömötet (Köpenhamn 2009) och kommer att vara med i Paris. En av hennes största behållningar från mötet i Danmark var när Arnold Schwarzenegger intog podiet.

Han var då guvernör i Kalifornien. Den delstat i USA som kommit längst när det gäller miljöåtgärder. Kanske beroende på att delstaten, bland annat den höga fordonstätheten, är så utsatt för olika miljöproblem. 

Schwarzeneggers budskap i Köpenhamn var tydligt. Ska vi vänta på politikerna kommer inget att hända. Det är upp till olika regioner, företag och enskilda att ta initiativ. 

Vågar Peter Wolodarski säga att The Terminator har fel?

 

 

 

 

13 oktober, 2015 - 11:04

Rätt sätt med inkomst och kostnad

BLOGG Kan du skillnaden mellan inkomster och intäkter? Här är svaret.

En uppmärksam och omtänksam läsare upplyste mig om jag använt vissa ekonomiska begrepp slarvigt. Jag hade ställt intäkt i relation till utgift och det gör man inte. I alla fall inte om man är ekonom.

Här är korrekt sätt att använda termerna:

Inbetalning – utbetalning (penningtransaktion efter aktivitet)

Inkomst – utgift (operiodiserat resultat av aktivitet, uppkommer vid försäljningstillfället)

Intäkt – kostnad (resultat periodiserat över en viss tidsperiod )

Så här pedagogiskt förklaras termerna på Wikipedia: "En inbetalning uppstår när företaget erhåller någon form av likvida medel. En intäkt uppstår när företaget utför en prestation (varuleverans, utförande av en tjänst) och bokföringen är normalt knuten till faktureringen. Den kan dock behöva periodiseras (fördelas över tiden) om prestationen utförs över flera år. Inkomst är ett allmänt begrepp och uppkommer vid själva försäljningstillfället (men ska inte bokföras så länge inte fakturering skett)."

Jag lovar inte att jag aldrig mer ska göra fel och blanda ihop dessa. Men nu kan jag i alla fall inte skylla på att jag inte visste. Och nu behöver inte du heller trampa i klaveret.

9 oktober, 2015 - 11:53

Det är bara ett j som skiljer

BLOGG Vissa brukar skratta när jag säger att det finns väldigt många likheter mellan att vara jordbrukare och journalist. Sedan inser de att det är sant.

I går pratade jag med DT:s chefredaktör Carl-Johan Bergman i samband med att DT i dag skickar ut en reporter för att följa livet på en mjölkgård under tolv timmar. Då råkade jag nämna min uppväxt på en bondgård och att det finns väldigt många likheter mellan att jobba med jordbruk och ordbruk (eller journalistik om man så vill). Han var kanske inte helt övertygad men när jag berättade att det länge funnits tankar hos mig om att utveckla resonemanget så lät han sig nöja. Han sa till och med att han såg fram mot att läsa detta (vilket kanske bara var för att bli av med mig men i alla fall). Så Carl-Johan, den här listan är för dig och eventuellt andra intresserade.

Några likheter mellan jordbrukare och ordbrukare. 

Båda verksamheterna:

1. Är under stark press. För att pressa fram lönsamhet krävs det samarbeten och effektivisering i hög utsträckning. När det gäller mjölknäringen så är ersättningen i dag på samma nivå som när jag höll på med det på 1980-talet. Antalet jordbruk blir bara färre och färre. Men de som blir kvar blir bara större och större. Ungefär som hur det ser ut med antalet tidningskoncerner…

2. Är livsnödvändiga för vårt samhälle. Utan livsmedelsförsörjning eller demokratiska verktyg där fristående journalistisk granskning, både lokalt och på riksplanet, är en viktig del faller samhället, som det ser ut i dag, samman. Låt oss vara ärliga, det finns ett antal yrken som vi inte står och faller med. Bilförsäljare, frisör och nagelskulptör för att nämna några exempel. Men självständiga medier och hälsosam mat är viktiga fundament i tillvaron.  

3. Kräver multikompetenta medarbetare. En jordbrukare i dag måste vara: mekaniker, veterinär, EU-byråkrat, ekonom, agronom, snickare, elektriker, försäljare, marknadsförare… för att bara nämna några kunskaper som krävs för att sköta ett modernt jordbruk. Det handlar inte bara om att krama mjölk ur en spene. Något som i sig är lika svårt som att skriva en bra ingress. Vilken multikompetens som krävs för att vara journalist i dag, och inte minst i morgon vet du lika bra som jag Carl-Johan.  

4. Ligger långt fram om man tittar på hur det ser ut i omvärlden. Sverige har djurskyddslagar som få andra länder. Och djurhållarna är, generellt sett, mycket måna om att ha en god marginal till dessa regler. Även om det ibland förekommer nyheter som säger annat. Men det är lika relevant att säga att stämpla alla bönder utifrån dessa som att säga att alla journalister krystar till fejkade nyheter om b-kändisar. Bara för att det händer till och från här och där. Och att svenska medier står sig bra i en internationell jämförelse vet du också lika bra som jag Carl-Johan.

5. Omgärdas av ett antal grova lögner. Journalister sitter bara på krogen och hittar på historier som har liten eller ingen förankring i verkligheten. Allt de tänker på är att synas själva och att kränga lösnummer. Bönder sitter i sina lyxiga traktorer och räknar EU-bidrag när de inte av pur jävelskap sprider sin dynga (något journalister också beskylls för, men då i mer bildlik betydelse) när hederligt folk ska njuta av lite välförtjänt ledighet i sommarstugan. Så är bilden av yrkeskårerna bland vissa människor. Det kanske florerar liknande myter om andra yrkeskårer, men där har jag för lite empiri för att uttala mig.

Och sist. Men absolut inte minst:

6. Engagemanget hos de som jobbar i dessa branscher är på topp. Att vara bonde eller lantarbetare är inte bara ett yrke, det är en livsstil. Du måste verkligen älska djur för att stå ut med att gå till ladugården (minst) två gånger om dagen året om. Midsommarafton som nyårsdag. Att det finns en liknande inställning hos ett stort antal anställda på medieföretag har du säkert också märkt. (Ett sätt detta märks på är att umgängeskretsen för båda yrkesgrupperna i hög utsträckning är kollegor. Det är bara de som pallar med långa diskussioner om vilket typsnitt som fungerar bäst i rubriker, dolda mikrofoner – för eller emot, John Deere kontra Valtra, eller bästa sättet att få upp en ko med kalvförlamning).

För att knyta ihop säcken. Båda yrkeskårerna behövs. Och båda är under stark press. Något som i någon mån börjar gå upp för gemene man nu känns det som. De börjar förstå att det ligger något i ordspråket att man kanske saknar kon först när båset är tomt.

Den som eventuellt orkat läsa ända hit kan nu rensa hjärnan en stund och följa DT:s KO-lossalt intressanta maraton-tv-sändning från en mjölkgård här:

7 oktober, 2015 - 13:38

Bara halva mediehusen kan vara kvar om fem år

BLOGG I dag Östgöta Media och Piteå-Tidningen. I morgon Mittmedia och sannolikt flertalet övriga medieföretag. Om fem år kan de vara halverade.

Östgöta Media ska göra sig av med mer än var tionde journalist. Piteå-Tidningen var fjärde. Det skriver Medievärlden om i dag.

I en intervju med Medievärlden Premium nyligen berättar Mittmedias vd Thomas Peterssohn att koncernen kommer med nya sparpaket nästa år. Det finns ännu inget ljus i tunneln konstaterar han.

Redan slimmade organisationer ska slimmas ännu mer. Inget pekar på att den trenden kommer att vända. Intäkterna från printannonseringen ska fortsätta minska kraftigt i ett antal år till. Inget talar för att de digitala annonsintäkterna kan kompensera tappet. 

Prenumeranterna på papperstidningen blir, även om de är trogna kunder, färre och äldre. De som betalar för digital nyhetskonsumtion är i nuläget långt ifrån lika många, betydligt snålare och lika pålitliga som ett aprilväder. Inget talar för att detta förändrar sig i någon, för mediehusen, märkbart positivare riktning de närmaste fem åren.

Därför är det bara att tugga i sig att besparingskrav och omorganisationer kommer att vara en betydande del av dagspressföretagens verklighet i flera år framåt. Om intäkterna faller med 10 till 15 procent per år måste utgifterna göra det också. Och utgifter stavas i regel anställda. En organisation som krymper med 15 procent per år är halverad om fem år. En organisation som, i sammanhanget bara, krymper med 5 procent per år har ändå förlorat nästan var fjärde person på fem år.  

Det finns andra möjligheter. Till exempel att gå ner i utgivningstakt och/eller bara distribuera kring de större orterna i spridningsområdet. Denna typ av åtgärder slår dock sannolikt även rejält på intäktssidan samtidigt som risken för någon typ av svekdebatt är påtaglig. En annan möjlighet är att växa. Om fler företag delar på till exempel administration och utveckling finns det pengar att spara. Sannolikt inga jättebelopp men det kan kanske rädda några jobb. En tid. 

Dagens tidningsledningar vet detta. De vet att det handlar om att spara så smart som möjligt så att produkterna inte försämras i för hög utsträckning. Men också att det är ofrånkomligt att så sker. Givetvis blir det sämre när färre ska göra lika mycket. Eller helst lite mer. Kvaliteten kommer att bli lidande, men det är ett pris alla måste betala. Såväl konsumenter som producenter.

Den negativa utvecklingen kommer att hålla i sig till dess att intäkterna från den långsiktiga verksamheten är stabila. Och till dess att utgifterna är anpassade till den nivån. Inte dagens.

En stor utmaning på vägen till en långsiktigt hållbar verksamhet är att inte tappa modet. Och att inte organisationen tappar varken mod eller kreativitet. Vilket är lätt hänt när mycket av tiden går åt till att komma med, eller vänta på, dystra besked. Att slå blå dunster i ögonen på de anställda är inte heller en framkomlig väg. Hittar inte medieföretagen denna framkomliga väg till ett läge där tillräckligt många är villiga att betala, i en eller annan form, ett antal personer för att på deras vägnar granska makthavare och hitta historier värda att berätta får Aftonbladets kolumnist Peter Kadhammar rätt i den fråga han ställer till sina läsare i dag: 

”Journalistik handlar om att ge sig ut och träffa människor. Se, höra, känna dofter, ord, samtal. Att göra noteringar på manschetten likt Struve i Strindbergs Röda Rummet. Om jag sedan skriver i en papperstidning, på nätet eller pratar i radio är sekundärt.

Det handlar om mänsklig kommunikation.

Så vem vill du samtala med om tio år när Liemannen utraderat stora delar av den svenska pressen? Idioterna på Avpixlat? De anonyma skvallerkärringarna på Flashback?”

I nästa vecka publicerar Medievärlden Premium en analys av organisationskonsult Petra Bjernulf, tidigare marknadschef för Mittmedia-koncernen, där hon går igenom hur medieföretagen ska hanterar den öppenhet och transparens som behövs för att skapa nödvändig ”sense of urgency” hos medarbetarna samtidigt som dessa behåller sin hunger för uppgiften och har den nödvändiga grundläggande psykologiska trygghet som behövs på en arbetsplats.

Läs också:

Det är bara att bli vän med otryggheten

Dagstidningar är dinosaurier – men verksamheten kan få vingar

5 oktober, 2015 - 14:50

Klimatjournalistikens dilemma är miljön

I helgen var det premiär för Svenska Dagbladets klimatpodd. Ett ambitiöst projekt som dock ställer krav både på miljön den visas i och på hela mediehuset. UPPDATERAD

Visionen är att den globala temperaturhöjningen inte ska överstiga två grader vid seklets slut. Gör den det kommer konsekvenserna för våra efterkommande bli mycket svåra att hantera. Men med den utsläppstakt som vi har i dag kommer det att vara mer än tre grader varmare då. En utveckling som världen absolut inte har råd med.

Det är målet med det stora toppmötet i Paris i december. Där ska delegater från 195 länder försöka enas om ett antal övergripande klimatmål som är avgörande för mänsklighetens framtid.

Därför börjar nu också medieföretagen att agera. Ett ambitiöst projekt som hade premiär i helgen var Svenska Dagbladets klimatpodd SvD 2 grader som leds av mediehusets hållbarhetsredaktör Peter Alestig och näringslivsreportern Jenny Stiernstedt. Fortsätter de att leverera på samma nivå som den första podden blir det en mängd gedigen klimatjournalistik presenterad på ett lättillgängligt sätt. Föredömligt. Läs mer om satsningen här.

Men. Det är något som skaver. Kanske handlar det bara om att företagsledningen inte har lyssnat på innehållet och tagit det till sig. För det är faktiskt så att det är miljön som ställer till det.

När jag lyssnade på podden i mobilen var inslaget inramat av reklambudskap om en ny transportbil samt billigt inrikesflyg.

Det sätter fingret på problemet. Det är mycket snack om hur stora problemen kommer att bli och att något måste göras. Men ingen ställer sig upp och säger att nu gör vi något och tar konsekvenserna av det.

I podden tar Peter Alestig bland annat upp att de största affärsbankerna i USA nu vädjar till de politiker som ska träffas i Paris att vidta tuffa åtgärder för att begränsa utsläppen och dess konsekvenser. Läs mer här. Det finns alltså ett tryck från näringslivet att det ska börja hända saker. Och miljöproblemen är en av de frågor som oroar människor mest. Det finns alltså inget kontroversiellt i frågeställningarna längre. I stället finns det mycket att vinna i trovärdighet för medieföretag som går från ord till handling.  

Ett medieföretag som gör lysande miljöjournalistik kan inte bara fråga varför ingen annan gör något. Det bör också göra något på egen hand för att visa att de menar allvar med sin satsning. Annars är det som att skriva om en växande dopingproblematik samtidigt som det publiceras reklam för anabola steroider eller ”ryss-femmor” vid materialet. Några förslag på åtgärder:

• Sätta stopp för alla inrikesresor med flyg för medarbetarna. Även högsta ledningen.

• Alla tjänstebilar ska vara så minimalt miljöbelastande som möjligt.

• All el som köps in ska vara från förnybara energikällor.

• Alla medarbetare utbildas i hållbarhetstänkande.

• Reklam från företag med kraftigt miljöbelastande verksamhet ska inte publiceras, alternativt förses med varningstexter.

• Företaget inför en omställningsplan för en helt hållbar och framtidssäkrad verksamhet inom högst tio år.

UPPDATERING:

SvD gör redan i dag en rad saker för att bidra till ett hållbart samhälle, samtidigt som i vårt dagliga arbete och processer försöker tänka miljösmart kommenterar tidningens chefredaktör Fredric Karén. Här är några exempel han listat: 

• SvD har ett mångårigt samarbete med Svanen Miljömärkning, en licensiering som garanterar att vi uppfyller de hårda miljökrav som reglerna för det officiella nordiska miljömärket kräver. Vårt licensnummer är 341106.

• SvD källsorterar alla sopor – även i köken.

• SvD köper inte längre självklistrande kuvert eftersom gummeringen inte är miljögodkänd.

• SvD trycks på papper som består av 50 % returfiber.

• SvD återvinner all makulatur.

• SvD använder miljövänlig, mineraloljebaserad färg i trycket. Leverantören ISO 14001-certifierad.

• SvD:s tryckplåtar i tryckerierna är tillverkade av aluminium. Dessa går till återvinning och blir bilkylare.

• SvD arbetar just nu intensivt med att minska energiåtgång och minska transporter.

• SvD har knappt några tjänstebilar kvar, men de få som erbjuds är enligt tjänstebilspolicyn miljöklassade.

• SvD har uteslutade rörelsestyrd belysning i sina lokaler.

• SvD har miljöklassade vitvaror i alla personalutrymmen.

• SvD:s printrar är inställda på dubbelsidig utskrift för att minska pappersförbrukningen

• SvD:s utbärningsföretag Bring har infört hårdare krav på miljöklassade transportfordon.

• SvD sitter i ett av Europas mest klimatsmarta hus som via värmeväxlare värms upp med överskottsvärme från Stockholms Centralstation. Detta tillskott svarar för cirka en tredjedel av energibehovet. På somrarna tas kylvatten från Klara sjö.

• SvD nyttjar smarta videomötesrum för att minska resandet.

Läs också En större utmaning än digitaliseringen för medierna och Malin Picha Edwardssons analys för Medievärlden Premium Medieföretagens miljöpåverkan.

 

 

 

  

1 oktober, 2015 - 10:22

Blank Spots största betydelse

BLOGG Nu har första reportagen publicerats av redaktionen bakom Blank Spot Project. Jag hoppas att de inte blir de sista. För verksamheten fyller flera funktioner och – lite hårddraget – kan kanske rädda mediebranschen.

Det var fem gedigna reportage som Blank Spot Projekt publicerade på sin sajt i går afton. Det är mycket intressant läsning som platsar som långläsning i vilket magasin som helst.

Nils Resares grävjobb om hur diktaturen i Thailand fick köpa Gripen-plan av Sverige i strid mot alla regler om vapenexport, borde dessutom vara en kandidat till Stora journalistpriset. 

Det är bara att hoppas att de får spridning och blir lästa. 

För, de är inte bara välskrivna och intressanta. De berättar också något om journalistikens villkor som inte kommer fram någon annanstans.

Tillsammans med varje text följer också en exakt redovisning av vad just det reportaget har kostat. Vad fotografen tagit betalt. Vad resor och boende betingat.

I branschen vet vi att journalistik kostar. Men för läsarna är det kanske mer abstrakt. De vet att de betalar för distribution, tryck och papper. Genom att deklarera budgeten i detalj visar gänget bakom Blank Spot att journalistik verkligen inte är gratis. Att den vetskapen får fäste hos läsarna, och inte bara i hjärnan utan även i hjärtat, är något som branschen står och faller med. I alla fall som den ser ut i dag. 

24 september, 2015 - 12:23

Snubbla inte på datan

BLOGG Mediehusen skriver regelbundet om att information kan komma i fel händer och att integriteten hotas av datasamhällets framväxt. Men aldrig om att de också jobbar stenhårt för att samla in så mycket beteendedata som möjligt.

Peter Wolodarski mejlar mig varje vecka för att tipsa om godbitar från DN. För några veckor sedan handlade det bland annat om hur mycket data som operatörerna har om alla oss som har en mobil. 

DN:s ambitiösa granskning visar bland annat hur mobilen övervakar varje användare och hur trafikdata kan kartlägga oss i detalj. I artikelserien kommer det också fram att en handfull företag kartlägger surfmönstret på ett mycket stort antal sajter. Där slås också fast att handel med personlig information har blivit en miljardindustri.

När ska de ta upp hur mycket Bonnier vet, eller vill veta, om sina besökare på sajterna? Det var en av mina första tankar när jag läste reportagen. 

Hur mycket av mediehusens ambitioner när det gäller att kartlägga sajtbesökarnas surfvanor har spridit sig utanför de egna väggarna? Förutom den information som annonsörerna får?

Och när kommer reaktionen från läsarna på att mediehusen vet mer om dem än vad de själva vet att de avslöjat? 

En lösning som diskuteras i takt med att allt fler laddar ner Adblocks är att som kompensation måste dessa då släppa till mer användardata. Men det kommer sannolikt inte formuleras så utan mer i stil med att ”vi behöver mer information om dig och dina nätvanor för att maximera din användarupplevelse”.

Frågan är om inte det är ett tveeggat svärd. Förutom att många vill att mobilen ska gå snabbare att surfa på och slippa alla dessa reklamfilmer som startar av sig själv så kan ett motiv till att ladda ner Adblocks vara att man inte vill att mina surfvanor ska skickas iväg till för mig som användare helt okända företag med lika okända syften.

Så precis som Ester Appelgren och Sara Leckner slår fast i sin analys på Medievärlden Premium, ”Beteendedata – hot och möjligheter”, att bygga sin affär på användardata kan vara en riskabel väg. Såväl läsare som lagstiftare kan sätta käppar i det hjulet.

Men genom att medieföretagen berättar tydligare, både för läsare och lagstiftare, vad de gör när gäller insamlande och vidarehantering av användardata – och inte minst varför – så kan de genom att vara mer etiska och transparenta än internetjättarna lösa det problemet.

PS. (Jag hade redan sett reportagen när Peter Wolodarski mejlade mig för övrigt. Vilket någon på DN kanske redan visste då läsningen skedde via mobilen på väg till jobbet.) DS.