Mikael Marklund

– om det mesta från teknik till estetik

8 januari, 2013 - 11:27

Journalistik lockar psykopater

Vissa säger att de är galna i journalistik. Yrket är också ett av de som lockar flest psykopater. Stressigt är det också. Men pr-konsulter har det tydligen värre… UPPDATERAD

Det kan vara läge att skicka med ett friskintyg nästa gång du söker jobb. För enligt Kevin Duttons bok, The Wisdom of Psychopaths: What Saints, Spies, and Serial Killers Can Teach Us About Success, är journalistyrket ett av de yrken som attraherar flest psykopater. Jobbar du dessutom inom tv/radio ökar sannolikheten ytterligare.

Han har listat jobben som lockar till sig flest personer med abnorma personligheter:

  1. vd
  2. advokat
  3. media (tv/radio)
  4. försäljare
  5. kirurg
  6. journalist
  7. polis
  8. präst
  9. kock
  10. statstjänsteman

Läs mer här:

Och kanske ska man vara lite tokig för att stå ut. För enligt en annan lista, som Careercast.com har tagit fram och Svenska Dagbladet skriver om så är journalistyrket bland det mest stressiga jobb man kan ha (nu är kanske det inte någon nyhet men i alla fall). 

Kriterierna bygger dels på fara för livet och ansvar för andra som om det råder hård tidspress, brutal konkurrens och/eller hög arbetslöshet i branschen. Tuffast har militär som faktiskt kan dö på jobbet. Här är övriga på listan:

2. general

3. brandman

4. pilot

5. pr-konsult

6. vd

7. fotojournalist

8. tidningsjournalist

9. taxichaufför

10. polis

 

 

 

 

 
Skriv in flera mejladresser, antingen på separata rader eller med kommatecken emellan.
(Ditt namn) har skickat dig ett meddelande från Medievärlden
(Ditt namn) vill tipsa dig om följande hos Medievärlden.
Genom att posta din kommentar accepterar du våra regler för kommentarer.

Kommentarerna är en av sajtens mest värdefulla beståndsdelar. De tillför ny information, ifrågasätter den som finns och kommer med nya infallsvinklar och uppslag. Kommentarerna utvecklar oss, vår bevakning och våra läsare. Tänk bara på att:

Publicerade kommentarer blir tillgängliga för andra användare och kan även användas på andra platser än medievarlden.se.

Medievärlden tillämpar förhandsmoderering, vilket innebär att Medievärldens ansvarige utgivare också är ansvarig utgivare för alla kommentarer som publiceras på sajten.

Vi publicerar inte kommentarer som bryter mot lag eller tidningens förhållningsregler.

Vi publicerar inte kommentarer som exempelvis innehåller nedsättande omdömen om kön, ras, religion eller sexuell läggning och kommentarer som innebär spridning av innehåll som innebär uppvigling, hets mot folkgrupp, barnpornografibrott, olaga våldsskildring eller om det är uppenbart att användaren gjort intrång i upphovsrätten.

Vi publicerar inte kommentarer som innebär förtal, spridning av felaktiga rykten och propaganda samt kommentarer som innehåller personangrepp eller reklam.

Medievärlden publicerar inte heller kommentarer som vi inte vill visa upp i anslutning till våra artiklar, om de exempelvis bedöms vara irrelevanta eller ha en negativ inverkan på samtalsklimatet.

Medievärlden på nätet följer de etiska reglerna för press, TV och radio.

Besökare uppmanas anmäla kommenterar som bryter mot lag och uppförandekod via anmälningsfunktionen eller att direkt kontakta chefredaktör: Axel Andén på 070-3733360

Fler inlägg

29 augusti, 2016 - 11:04

Mest läst i toppklass

VG visar vad som är mest läst på sajten på ett visuellt och fängslande sätt.

Var 20:de sekund uppdateras mestlest.vg.no där de 25 mest lästa artiklarna på sajten just nu visas ut på ett visuellt sätt.

Det är lätt att fastna en stund och se om till exempel artikeln om ”Sjakk-sjefen reiste for 1,7 milljoner kronor i 2015” ska få mer läsare och därigenom också få större ruta och rubrik.  

18 augusti, 2016 - 09:56

Ingen rök utan eld

BLOGG Mittmedias vd Per Bowallius säger till Medievärlden att några planer på att kapa antalet anställda med 80 procent och göra titlarna till gratistidningar inte är aktuellt. Men samtidigt måste drastiska åtgärder till.

Som vd för Promedia räknade Per Bowallius på olika scenarier för koncernens framtid. Han kom då fram till att det ur ekonomisk synvinkel vore bäst att alla titlar konverterades till gratistidningar och gick ner rejält i frekvens. Samtidigt skulle organisationen halveras. 

Det fanns också långt gångna planer på att göra om Länstidningen i Södertälje till en gratistidning. Men när tidningen fick presstöd i februari 2014 förpassades dessa planer till skrivbordslådan. Läs mer om det i Medievärlden Premiums intervju med Per Bowallius i januari i år. 

Nu är Per Bowallius vd för Mittmedia där Promedia ingår sedan i december 2015.

Därför är det inte förvånande att koncernstyrelsen fått ett scenario där ledningen tagit ut svängarna. Rejält. Per Bowallius konstaterar i en intervju med Medievärlden att strategin är ogenomförbar av flera orsaker även om det vore så att ledningen ville gå den vägen. Inte minst då det skulle kräva ett eget kapital som koncernen inte har.

Det som DN kallar "Plan B" är alltså för drastisk för att vara genomförbar som den presenterades för styrelsen. En konspiratoriskt lagd person skulle kanske fundera om det inte var så att dåvarande vd:n Thomas Petterssohn tog fram och spetsade till ”plan B” för att få gehör för sin ”plan A” som i princip var att fortsätta på den inslagna vägen med stort fokus på det digitala.

Per Bowallius säger också att en anledning till att  ”plan B” inte går att genomföra är den skuld som tidningarna alltid har till sina prenumeranter som betalar in sina avgifter i förväg. Vilket dock skulle gå att runda med den helgtidning som tydligen planerades. En strategi som Mittmedias ledning funderade på redan i samband med det planerade övertagandet av Svenska Dagbladet. En av tankarna var då att göra Svenskan till gratistidning på vardagarna och bara ta betalt för helgtidningen. Vilket skulle hantera prenumerationsskulden.

Koncernens problem växer och det står klart att något drastiskt måste till om Per Bowallius utfästelse i det interna mejl som han skickade till alla medarbetare i samband med att han tog över vd-skapet ska bli verklighet. ”Våra ägare måste kunna lita på att vi klarar oss själva, utan kapitaltillskott, och att vi stabilt och uthålligt kan leverera resultat.”

2015 tappade koncernen 8 procent av annonsintäkterna, sämst gick det för print som tappade 11 procent. Den utvecklingen fortsatte första tertialen 2016. 

Till detta ska läggas att det digitala lyft den tidigare ledningen strävade efter inte har blivit verklighet. ”Förra året kom 91 procent av våra intäkter från printrelaterade affärer, 6 procent var rena digitala intäkter, 2% semidigitalt och 1% radio,” skriver Per Bowallius i sitt mejl till medarbetarna.

Hans slutsats blir därför att: ”Det säger sig självt att varken vår kassa eller vår resultaträkning kan hållas uppe av förhoppningar om affärsmål som vi ännu inte ens kan se skymten av. Det pågående strategiarbetet ska därför ha stort fokus på att slå fast realistiska förväntningar på den digitala affären under en period då vi samtidigt strukturellt måste förändra nuvarande printaffär för att undvika risken för en ’tipping point’, alltså ett läge där obalansen i företagets finanser inte längre går att hantera.”

Förhoppningsvis har det inte gått så långt ännu. Men samtidigt finns tecken på att Mittmediatidningarnas varumärken har drabbats av de senaste årens förändringar.

Och även om ledningen var snabbt ute i de egna kanalerna och bemötte Dagens Nyheters text är det säkert många som tänker att ”ingen rök utan eld”. När Per Bowallius i såväl DN som i de egna tidningarna säger att det inte finns några beslut är det säkert många som tänker ”ännu”. Vilket kommer att öka avhoppen bland såväl prenumeranter som annonsörer.

För att inte erodera varumärkena ännu mer borde därför Per Bowallius och koncernordförande Jan Friedman nu snabbt gå ut med besked om vad som kommer att hända med koncernens tidningar de närmaste tre till fyra åren. För att behålla såväl läsarna som annonsörerna samt inte minst de anställdas förtroende.

26 maj, 2016 - 14:19

Så kan kartan ritas om i fall Stampen går i konkurs

BLOGG Stampen är nu bara ett par missbelåtna borgenärer från konkurs. Vad händer om mediekoncernen verkligen ställer in betalningarna?

2007 hade Stampen en omsättning på 5 miljarder och en vd med mycket karisma och stort självförtroende. Tomas Brunegård skulle fördubbla den till 2012 med hjälp av förvärv. Nu blev det inte så. Omsättningen 2012 blev knappt 5,4 miljarder och flera av verksamheterna visade röda siffror. Tomas Brunegård klev också av som vd 2012 för att fortsätta som styrelseordförande fram till 2014.

Nu är det 2016 och hela verksamheten står och faller med att ett antal prioriterade borgenärer ska köpa upplägget från den nya Stampenledningen. Såväl koncernchef Martin Alsander som huvudägaren Peter Hjörne är trosvissa och tror på en lösning för koncernen. Men det kan för den sistnämnde i så fall innebära att han får släppa makten om familjeföretaget. Annars väntar en konkurs.

Det kan bli en uppdelning av koncernen. Antingen genom att vissa delar försätts i konkurs eller om det går att hitta en köpare till någon av delarna. Men här kan den långt gångna centraliseringen ställa till det. Gemensam redigering och stort utbyte av material gör det komplicerat och kostbart att bryta ut någon eller några titlar ur koncernen. Även om det är görligt. Och om det blir nya ägare kan kanske just det ge de anställda energi och arbetslust för att lösa den typen av problem snabbt och med stor energi.

Vid en konkurs upphör företaget som juridisk person och därmed alla avtal som det ingått när det till exempel gäller tryck och distribution. Det betyder att om någon till exempel är spekulant på TT/ELA och Bohusläningen kan det vara fördelaktigt att tidningarna går i konkurs om man upplever att avtalen med V-tab och VTD är för dyra och om denna någon ser en alternativ lösning för detta.

En ny ägare till någon eller några av Stampens bolag kommer som en räddare. Såväl läsare som annonsörer kommer sannolikt att tycka att det är bra att tidningen får fortsätta att leva. Därför kan det finnas en stor acceptans för drastiska åtgärder när det gäller frekvens och distributionsform av printupplagan. I alla fall så länge den digitala upplagan är alert och uppdaterad. Vilket skapar större möjligheter att hitta en långsiktigt hållbar affärsmodell. 

Om det blir konkurs finns det säkert flera mediekoncerner som av olika anledningar kan tänka sig att gå in och ta över verksamheten, helt eller delvis.

• Bonnierkoncernen är beroende av VTD för att få ut Dagens Nyheter och Dagens Industri till prenumeranterna i Västsverige som bland andra Expressens chefredaktör Thomas Mattsson konstaterar i en blogg. Om Bonnier tar över tidningarna kan de tryckas på Bold i Borås. Då äger koncernen också de största morgontidningar i landets tre största städer vilket bör ge vissa samordningsmöjligheter. 

• Mittmedia är beroende av V-tab för produktionen av NA, VLT och de före detta Ingresstidningarna. Och ledningen har sagt att de tror på en fortsatt konsolidering. Men att köpa ett tidningstryckeri rimmar inte med koncernens digitala strategi för att uttrycka det försiktigt. Och sedan ska det ju finansieras också…

• Gota är tillsammans med Stampen huvudägare i Ortstidningar i Väst. OTV är inte en av de 16 bolag som ingår i rekonstruktionen. Gota delar ägandet av Bold i Borås med Bonniers så det finns egna möjligheter att producera Stampens tidningar. Något problem att finansiera ett eventuellt köp lär det inte bli.

• Segulah köpte Mitt i av dåvarande Liberala Tidningar där Stampen ägde 55 procent och gjorde Joachim Berner till styrelseordförande för bolaget. Han har en uttalad vision om att expandera verksamheten till nya geografiska områden.

• NWT-koncernen gränsar till Stampenland och borde kunna hitta vissa affärsmöjligheter. Om NWT får ta över till exempel Bohusläningen, Strömstads Tidning och TTELA för en billig slant skulle produktionen av dessa flyttas till Karlstad.

• Hallpressen kunde vara intresserad av Hallandsposten och Hallands Nyheter som gränsar till det befintliga spridningsområdet. 

• Dagens medarbetare kan bli morgondagens medieägare. Sannolikt finns det ett antal anställda på någon eller några av Stampentidningarna som känner att det här kan de göra bättre. Om de för en låg summa kan få ta över ett inarbetat varumärke utan förpliktelser när det gäller tryckning och distribution kan arbets- och revanschlust räcka långt. Det kombinerat med ett stort lokalt nätverk kan flytta berg. Men det kan också bli så att dessa personer vill göra det utan att förknippas med sin tidigare, och då i så fall både bokstavligt och bildligt uträknade, arbetsgivare och dess varumärke och därför startar en helt ny tidning i lämplig kanal. 

• Lokalt näringsliv. I Laholm tog det lokala näringslivet över tidningen 2014. Kanske känner affärsmän i någon av metropolerna i Stampenland manade att göra detsamma för att (i första hand) säkra en annonskanal och (i andra hand) ta ansvar för bygden och den lokala demokratin. 

Blir konkursen verklighet ställer det till stora problem för enskilda personer och företag. Men att medieskuggan skulle breda ut sig över Västsverige är osannolikt. Även om det sannolikt kommer att vara färre anställda i det eller de företag som i så fall kommer att hitta sin näring i ruinerna efter familjen Hjörnes forna imperium.

10 maj, 2016 - 15:33

Mittmedia och chefskarusellen

En offensiv digital strategi kan ha sitt pris. Som att de högsta cheferna byts ut i hög takt. Förhoppningsvis sker det inte för att det är för lågt i tak.

1998 blev Niklas Milberg chefredaktör och ansvarig utgivare på Nynäshamns Posten, då ett dotterbolag till Länstidningen i Södertälje som 2005 blev en del av Promedia och 2015 gick upp i Mittmedia. 

2008 tog Hans Lindeberg klivet över från SVT och jobbet som programchef på SVT Nord till att bli chefredaktör på Östersunds-Posten.

Övriga chefredaktörer inom nya, stora, Mittmedia har tillsatts efter att Thomas Peterssohn blev vd och AnnaKarin Lith chef för den redaktionella verksamheten 2011.

Av 28 morgontidningar är det alltså bara 2 som i dag har en högsta redaktionell chef från tiden innan synsättet att den prenumererade morgontidningen är en mogen produkt som i princip bara har en uppgift – att leverera ett kassaflöde som ska underlätta en skyndsam övergång till en digital verksamhet blev ledstjärnan. 

Skyndsam är nyckelordet. Det menar även Katrin Säfström i en intervju med Medievärlden i samband med att hon berättade att hon slutar som chefredaktör för Nerikes Allehanda efter tre år på stolen. Varken hon eller övriga som lämnat sina chefsroller gör det, så vitt känt, för att de tvivlat på färdriktningen. Alla ser vad som händer med den tryckta tidningens upplaga och mängd annonser. Men frågan är vad som driver utvecklingen, läsarna eller medieföretagen? Kan det se olika ut på olika orter? Och hur fungerar en gemensam strategi som är så pass radikal i så fall?

Hur det är att jobba i Mittmedia och nära den absolut högsta ledning vet bara de som gör det. Hur enkelt, eller svårt, det är att diskutera detta och ställa de kritiska frågorna där utan att själv ställa sig i frysboxen, om den nu finns, vet bara de som tillhör den inre kretsen. 

Vad den stora omsättningen av chefer beror på egentligen vet bara de som klivit av. Vissa har gått till nya jobb inom koncernen, andra har lämnat den. För nya utmaningar som det brukar heta när de inte vet vad ska hända som för Thelma Kimsjö, tidigare tidningschef på VLT eller för NA:s avgående chefredaktör Katrin Säfström. Eller en helt ny karriär som i Anna Liljehags fall, chefredaktör på Länstidningen i Södertälje som nu väljer att bli administrativ chef på en skola istället. 

Det är bara att hoppas att det är högt i tak och att alla åsikter får luftas när Mittmedias alla ledningskonstellationer träffas för att utbyta tankar och hitta nya sätt att samarbeta. Vägen som koncernen slagit in på, att som första lokalt svenskt medieföretag snabbt bygga upp en digital affär som ska försörja, och försörja sig på, lokal journalistik, är nog svårnavigerad som den är. 

Att i det läget ha medarbetare, oavsett position i organisationen, som inte känner att det är tillåtet att ifrågasätta detaljer eller helheter i planerna är förödande och kontraproduktivt. Ser medarbetarna att det finns ett stort slukhål i färdriktningen måste de våga slå larm. Sedan är det upp till ledningen att avgöra om det ska väjas eller inte. 

Jag är övertygad om att den högsta ledningen tycker och känner att det är fritt fram att komma med kritiska tankar. Jag hoppas att medarbetarna känner så också.

När det är en sådan omsättning på chefredaktörer som det varit inom Mittmedia senaste åren är det viktigt att skicka ut signalen att det finns utrymme för, och i viss mån även behov av, motvallsar i organisationen. 

Annars är det lätt att medarbetarna tror att den som hostar för högt på mötena snart förlorar sitt passerkort. Vilket inte skapar kreativitet, arbetsglädje eller förtroende för varken ledning eller den strategi som pekats ut. Och utan detta hos de anställda kommer inte någon digital omställning att lyckas. 

7 april, 2016 - 12:17

Här slår Aftonbladet mig med hästlängder

God save the Queen! And the kings of newspaperdesign! Jag leder över Aftonbladet med 2 – 1 i gjorda SOO-uppslag. Men är utskåpad när det gäller utgörning. UPPDATERAD

I mitten på 1990-talet fanns det en tidning av och för redigerare. Den hade det passande namnet Deadline och jag var en del av redaktionen under några år. Då gjorde jag bland annat ut ett uppslag med Sofia Olsson Olsén. Som då var en stjärna i vardande hade vi bestämt oss för.

I början av 2003 var det dags igen att göra ut ett porträtt på henne. Då för Pressens Tidnings räkning. Sofia Olsson Olsén hade då passerat stjärna i vardande-stadiet och var då ett etablerat namn som redaktionschef på Dala-Demokraten.

Men det är bara att erkänna. Inga av de sidor som jag redigerade kom upp i den nivån som Aftonbladets redigerare Magnus Ericsson och Gunnar Hellsing presterade i går. Hatten av! 

6 april, 2016 - 14:06

Därför är – och blir – Sofia Olsson Olsén historisk

BLOGG I dag kom det väntade beskedet. Sofia Olsson Olsén tar över som publisher på Aftonbladet. Ett uppdrag som skriver in henne i svensk tidningshistoria av flera orsaker.

Så har då Aftonbladet fått sin första kvinnliga chefredaktör*. Vilket kan vara på tiden då tidningen börjar närma sig 200 år. 

Hon var säkert första namnet som dök upp i huvudet på många när det stod klart att Jan Helin skulle ta steget till SVT. Men det tog ändå över tre månader innan Schibsted Sveriges ledning kunde presentera henne. Anledningen är enligt Raoul Grünthal att de ville göra ett ordentligt jobb och titta på alla alternativ, även externa kandidater.

Möjligen ett sätt att säga till Sofia Olsson Olsén att hon inte får jobbet bara för förhållandevis lång (nio år) och trogen tjänst utan beroende på att hon verkligen är bästa kandidaten till uppdraget. 

Hon har haft ett stort antal uppdrag på Aftonbladet. Många som blivit framgångar som Plus och Online Academy. Andra som inte lyft på samma sätt. Som hennes första uppdrag för kvällstidningen – att ratta satsningen på lokala sajter på nio orter utanför storstäderna.

Då hade hon precis klivit av som chefredaktör för Norra Västerbotten efter utsatts för hot, hat och personliga angrepp. 

Nu kliver hon på ett uppdrag av lite grövre kaliber (förlåt alla Skellefteåbor). 

Att hon är första kvinna som blir chefredaktör på Aftonbladet innebär att hon redan är historisk. Men Aftonbladets situation innebär sannolikt att hon kommer att bli det på andra sätt också.

Sofia Olsson Olséns företrädare, Jan Helin, satt på posten i åtta år. Det har ventilerats flera anledningar till varför han valde uppdraget som programdirektör på SVT. Men en som inte nämnts kan vara att han inte ville vara den som började avvecklingen av det som fortfarande är Aftonbladet för många – den tryckta kvällstidningen.

Papperstidningens upplaga faller stadigt som en sten. Genomsnittsupplagan sista kvartalet ifjol låg på 118 900 ex. Ett tapp med 19 procent jämfört med samma period 2014. Annonsintäkterna från print minskade lika mycket, 19 procent. Snart har kurvorna av allt att döma nått den punkt där det inte längre är ekonomiskt försvarbart att distribuera en pappersprodukt över hela landet. 

Sofia Olsson Olsén har inte ett namn av sig som sentimental och tillbakablickande. Utan tvärtom. Vilket är ett måste när det blir dags att börja en handfast avveckling av papperstidningen, den redaktionella och finansiella ryggraden sedan 1830. Och skriva in sig i historieböckerna som den som därmed gjorde Aftonbladet till en helt digital produkt med allt vad det kan innebära. 

Läs också: Medievärldens porträtt på Sofia Olsson Olsén från 2003.

Intervju med Sofia Olsson Olsén om det nya uppdraget 

*, vän av ordning kan här påpeka att Aftonbladet visst haft kvinnliga chefredaktörer. Yrsa Stenius, Helle Klein och Karin Pettersson. Dessa är, eller har varit, politiska chefredaktörer. Sofia Olsson Olsén är första kvinnliga chefredaktör med ansvar över hela verksamheten och ansvarig utgivare.

1 april, 2016 - 11:40

Ett öppet brev till Anette Novak

Hej Anette. Jag tänkte lyfta fram en ny infallsvinkel på Medieutredningens arbete. Något viktigt har kommit i skymundan i ert arbete utifrån vad jag sett.

En mening du sa när vi sågs före påsk bet sig fast i min hjärna. Det var: ”Jag kan bli bekymrad när vissa reagerar med att det kan ju inte hända här när vi lyfter den frågan. Jag tycker att vi ska ha ett system som håller även under de värsta stresstesterna.”

Du syftade då på att partier eller strömningar som inte ”omfamnar idén om fria och oberoende medier” vinner terräng i Sverige. Men det finns andra frågor som leder till samma situation. Där det inte är frågan om, utan när vårt samhälle kommer att stresstestas i grunden. 

I december i fjol skrev de flesta av världens länder under det stora miljöavtalet i Paris där målet är att den globala temperaturhöjningen inte kommer att överstiga två grader. Och strävar efter att den ska bli betydligt lägre än så. 

Nu återstår för politikerna att göra verklighet av sina åtaganden. Avtalet ska börja gälla senast 2020. Ska den globala uppvärmningen begränsas till 1,5 grad måste vi ha en värld som inte längre släpper ut fossil koldioxid omkring 2030. Om det nu går att hålla temperaturhöjningarna på den nivån. De senaste siffrorna pekar snarare på att vi (eller rättar sagt våra barn och barnbarn) får vara glada om kurvan planar ut vid en uppvärmning på 2 grader. För att få till ett sådant trendbrott måste det till betydliga förändringar i vårt sätt att leva och konsumera. Det är bortom naivt att inte tro att det kommer att förändra medieföretagens tillvaro också.

Några exempel:

• Antalet tidningar som distribuerar en papperstidning till sina läsare med samma frekvens som i dag är betydligt färre om bara några år. Men det är inte osannolikt att en delvis förändrad transportpolitik där fossila bränslen på relativt kort sikt ska fasas ut driver på den utvecklingen. Det finns alternativ till bensin och diesel men det är oklart i vilken utsträckning de räcker till som ersättningsmedel och till vilken kostnad i så fall. 

• Digitaliseringen löser inte alla problem. Utan kan till och med skapa nya. Min bild är att många upplever digitaliseringen som en övergång till en ur miljösynpunkt relativt ren teknik. Men det är att göra det lite för lätt. I alla fall med ett vidare perspektiv än det strikt nationella. Tillverkningen av en mobil skapar 86 kilo avfall och ett klimatutsläpp beräknat till 140 kronor. 

2014 såldes det 1,25 miljarder mobiler. Det betyder ett avfallsberg på närmare 110 miljoner ton och utsläpp för 175 miljarder kronor. Sedan ska all teknik användas också. Att hålla internet igång förbrukar årligen mellan 84 till 143 gigawatt, den totala globala IT-användningen står för lika mycket koldioxidutsläpp som världens flygindustri.  Så en digitalisering av journalistiken är kanske inte heller långsiktigt hållbar, inte som den ser ut nu. Och definitivt inte ur ett globalt perspektiv.

• Flera företag försöker skaffa sig en grön(are) profil. Visst handlar det delvis om greenwashing, men någonstans tror jag också att det finns affärsmässiga orsaker bakom. Ett exempel är Fjärde AP-fonden som börjat växla över till att investera i verksamheter som minskar aktieportföljens koldioxidavtryck. Hittills har de fått ner den med omkring 35 procent. Ett annat är hamburgerkedjan Max som jobbar hårt för att få en grönare profil genom att sälja mer vegetariska burgare. 

Miljö- och hållbarhetsstrategier blir allt viktigare. På sikt måste även medieföretagen ta tag i frågan på allvar. Det räcker inte bara med att skaffa miljöbilar och skrivare som printar på båda sidorna. Eller som Schibsted, starta en kampanj för att handla mer begagnade prylar på Blocket.  Vad kommer hända med resebilagorna när det blir lika oacceptabelt att flyga på weekendresor till New York som att röka på krogen? Eller med motorannonseringen när allt fler unga helt enkelt struntar i att ta körkort för att det är dyrt, miljöovänligt och onödigt?

• Kan en upplevd passivitet slå tillbaka? Säg att det kommer en stark folklig reaktion mot de företag som inte agerat i tid och/eller med kraft för att begränsa CO2-utsläppen. Kan tidningsföretagen bli drabbade då? Inte helt orimligt kanske. Varför varnade ni oss inte? Varför gjorde ni ingenting? Det kan bli många läsares känsla gentemot medieföretagen. Även om det för många tidningar går att peka på artikel efter artikel med vad som kommer att hända med klimatet om ingenting (eller för litet) händer på utsläppsfronten är det läsarnas känslor som styr vad de tycker. 

Medieföretagens framtid, i alla fall de som verkar på ett lokalt plan och därför har ett begränsat huvudspridningsområde, är till syvende och sist inte beroende av hur den digitala omställningen går utan av att de långsiktigt lyckas behålla läsarnas intresse och förtroende. Ryker dessa är tidningen rökt. Oavsett hur digital den än är. Och vad händer med den lokala demokratin om de som ska bevaka den har fått sparken?

Sammantaget bäddar det för ett ordentligt stresstest skulle jag säga. Sedan är det upp till var och en att avgöra om det är under värsta tänkbara förhållanden.

Nu undrar jag hur mycket av den här typen av infallsvinklar ni har med i ert arbete? Utgår ni från att samhället i övrigt inte kommer att förändras? Om inte, hur mycket och i vilken riktning? Hur kommer det i så fall förändra medieföretagens arbetsformer? 

Eller är utgångspunkten för ert arbete ”allt annat samma”? I så fall undrar jag försynt, hur tänkte ni då? 

17 mars, 2016 - 14:38

Ett framtidskoncept för print

Dagens Nyheter Magasin blir ett alternativ för DN-läsare utanför Stockholm som inte har råd med huvudtidningen. Men är också ett möjligt exempel på den tryckta tidningens framtid.

Konceptet bygger på återvinning och postdistribution. Det bästa från den gångna veckan när det gäller nyheter, sport- och kulturtexter plus en hel del helgfeature som resereportage, mat- och drycktips, DN Junior och korsord.

Magasinet ska kosta 249 kronor i månaden över hela landet. Då ingår även allt innehållet på DN.se, DN Prio och e-DN. Det kommer inte att gå att köpa som lösnummer, i alla fall inte från start. Första numret kommer i början av april.

En Kirunabo som vill ha ett helgabonnemang på huvudtidningen får betala 326 kronor per månad om hen väljer autogiro, då ingår DN:s digitala innehåll. En som bor i Stockholm kommer undan drygt 70 kronor billigare för DN på helgen. (Men den som bor i Södertälje får betala nästan lika mycket som Kirunabon, på grund av olika distributionsbolag.)

Prismässigt ligger produkterna relativt nära varandra. Innehållsmässigt likaså. Tanken är sannolikt att magasinet främst ska vara till för prenumeranter utanför huvudkommunen där det kostar mycket att dela ut tidningen. Och där upplagan för huvudtidningen både är liten och dalande. 

DN:s redaktionschef Caspar Opitz svarar i en intervju med Sveriges Tidskrifter på frågan om magasinet är början på avvecklingen av sjudagarstidningen att det absolut inte är så. ”Denna satsning är något helt annat; en ompaktering av DN:s, som vi tycker, fantastiska journalistik för läsare ute i landet som vill ha perspektiv och fördjupning på de viktigaste samhälls- och kulturfrågorna till helgen. Vi tänker inte lägga ned vår vanliga sjudagarstidning.” 

Det finns det säkert inga uttalade planer på det. Men hur många prenumeranter på huvudtidningen utanför storstäderna kommer DN att ha kvar när Magasinet funnits på marknaden ett tag? För de är ändå på grund av höga priser (och i många fall även otillfredsställande distribution) på väg att säga upp tidningen. Med DN Magasin får sannolikt fler läsare utanför 08-området merparten av det innehåll de vill ha till ett pris de kan acceptera. Att det kommer med posten i stället för med tidningsbudet är ovidkommande för den här produkten.

Påverkar inte Magasinet upplagan utanför storstadsområdet har organisationen misslyckats med sitt jobb helt enkelt. Ju bättre jobb desto större påverkan.

Om redaktörerna gör ett riktigt bra jobb och plockar ut rätt russin ur DN-kakan är risken stor att magasinet blir ett betydligt mer attraktivt alternativ även för de som bor i Stockholm och är prenumeranter på huvudtidningen. Sannolikt finns det ett antal papperstidningsläsare i regionen som vill spara en hundring i månaden och ett stort antal vändor till pappersinsamlingen per år.

Provtrycken är gedigna innehållsmässigt. Och ur de flesta andra perspektiv också. Dock känns det som om namnet leder lite fel. Ordet magasin talar (i tidningsvärlden) om ett något mindre format och bättre papper. Men då blir det givetvis svårt med rationell återvinning av innehållet som i så fall måste redigeras om.

Ett problem kan dock vara att läsarna också får tillgång till allt digitalt innehåll. Det innebär att vissa säkert redan har läst vissa texter i magasinet när de öppnar tidningen på fredagseftermiddagen.

Men det kanske löser sig på sikt. Det kommer inte att krävas mycket för att Magasinet blir en lönsam affär, vilket ger ekonomiskt utrymme till att addera mer kärlek och redaktörskap för att utveckla produkten.

Det borde också vara förhållandevis enkelt att förverkliga de tankar Rickard Frank, kreativ chef på DN, luftat i Medievärlden Premium, att det på sikt kan bli möjligt att ”twista innehållet” i ett antal editioner. Där tonvikten till exempel kan ligga på antingen kultur, opinion, nyheter eller sport. 

Sannolikt sitter fler tidningar och funderar på en liknande lösning. Kanske som ett första steg på en mer eller mindre avlägsen rejäl frekvensnedgång. Genom att lägga all nyhetsbevakning på nätet och sedan publicera det bästa i ett magasin som kommer i brevlådan lagom till helgen. Det genererar både vissa läsar- och annonsintäkter (speciellt om de kommersiella inslagen blir fler än i provtrycken) samtidigt som kostnaderna för utbärningen minskar rejält.

11 februari, 2016 - 11:59

Inkonsekvent puffande av branded content-artiklar

I måndags puffade Aftonbladet en branded content-artikel rejält på printettan. Utan att skriva att det var ett samarbete med ett annat Schibstedbolag. Men på sajtettan är det tydligt. UPPDATERAD

När branded contentartikeln om spartips som tagits fram i samarbete med bolaget Compricer presenterades på Aftonbladets printetta i måndags fanns det inte något där om att innehållet inte var renodlat redaktionellt. 

För Dagens Media har Aftonbladets tf chefredaktör Sofia Olsson Olsén förklarat det så här: ”Generellt om sektionen ”Spara Smart” gäller att Aftonbladet har valt att märka sektionen ”Spara smart” med ”I samarbete med Compricer” för att vara transparent i förhållande till våra läsare och informera om att man i någon mån har beaktat ett tredjepartsintresse vid val av inriktning på det innehåll som publiceras under sektionen. Notera dock att detta tredjepartsintresse inte har beaktats vid själva utformningen av artiklarna. Märkningen kan således inte tolkas som att Aftonbladet anser att dessa texter utgör annonser. Texten utgör redaktionell text i bemärkelsen att innehållet i dem inte har påverkats av ett externt – kommersiellt eller annat – intresse. Marknadsföringslagens regler är därför inte tillämpliga och följaktligen är inte heller puffen annonsmärkt.”

Alltså. Branded content-artiklar är inte annonser. Och därför ska inte puffen annonsmärkas. Men det är ändå viktigt att berätta att det finns en tredje part inblandad här. På insidan.

Men på sajten gäller andra regler. Där är de artiklar som tagits fram i samarbete med andra aktörer, till exempel Compricer, tydligt utmärkta även på ettan.

Sannolikt är det inte så. Sannolikt har Aftonbladet samma policy för print och sajt. Men i det här fallet var det någon som missade det i hastigheten. Varför inte bara säga det?

Sedan undrar jag över varför man toppar tidningen med en intervju med en typ med en bra inkomst och som därför kunde spara 35 000 kronor i månaden i två och ett halvt år. Grattis till honom – men hur många Aftonbladetläsare är i den situationen? Men det är en helt annan fråga.

Fotnot: I en tidigare version stod det native-artiklar. Men det var fel. Aftonbladets samarbete med Compricer har gett upphov till branded content. Det vill säga ett redaktionellt innehåll som tagits fram i samarbete med en extern partner och där båda parter står bakom innehållet.

Native är ett rent kommersiellt innehåll där det bara är annonsören som står bakom innehållet.

8 februari, 2016 - 14:19

Kalla ”alternativmedia” vid dess rätta namn

Det är dags att kalla saker vid sitt rätta namn. Epitetet ”alternativmedia” skickar fel signaler.

I ordet alternativ ligger att något är jämförbart och mer eller mindre utbytbart mot något annat. Det är någon form av kvalitetsstämpel i ordet.

Därför känner jag en stor motvilja att kalla diverse sunksajter för alternativ. Att de själva gärna vill heta det är förståligt. Men det betyder inte att de är det. Att kalla hatsajter för alternativ är fel och fegt. Nationell i dag är inte ett alternativ till Dagens Nyheter. Avpixlat är inget alternativ till Aftonbladet. Inte mer är tidningar som ”En ding ding värld” och ”En rolig halvtimme”. 

Men när dessa sajter kallas alternativmedia av gammelmedia säger gammelmedia samtidigt att Avpixlat och dylikt är ett alternativ. Vilket jag inte tror de menar. 

Ett bättre övergripande namn för dessa sajter kan vara ”konspirationsmedia” eller ”aggressionsmedia”.

Det handlar inte om att dessa sajter ska stoppas eller tystas. Men de bör inte få ett bättre epitet än de förtjänar.