Mikael Marklund

– om det mesta från teknik till estetik

8 januari, 2013 - 11:27

Journalistik lockar psykopater

Vissa säger att de är galna i journalistik. Yrket är också ett av de som lockar flest psykopater. Stressigt är det också. Men pr-konsulter har det tydligen värre… UPPDATERAD

Det kan vara läge att skicka med ett friskintyg nästa gång du söker jobb. För enligt Kevin Duttons bok, The Wisdom of Psychopaths: What Saints, Spies, and Serial Killers Can Teach Us About Success, är journalistyrket ett av de yrken som attraherar flest psykopater. Jobbar du dessutom inom tv/radio ökar sannolikheten ytterligare.

Han har listat jobben som lockar till sig flest personer med abnorma personligheter:

  1. vd
  2. advokat
  3. media (tv/radio)
  4. försäljare
  5. kirurg
  6. journalist
  7. polis
  8. präst
  9. kock
  10. statstjänsteman

Läs mer här:

Och kanske ska man vara lite tokig för att stå ut. För enligt en annan lista, som Careercast.com har tagit fram och Svenska Dagbladet skriver om så är journalistyrket bland det mest stressiga jobb man kan ha (nu är kanske det inte någon nyhet men i alla fall). 

Kriterierna bygger dels på fara för livet och ansvar för andra som om det råder hård tidspress, brutal konkurrens och/eller hög arbetslöshet i branschen. Tuffast har militär som faktiskt kan dö på jobbet. Här är övriga på listan:

2. general

3. brandman

4. pilot

5. pr-konsult

6. vd

7. fotojournalist

8. tidningsjournalist

9. taxichaufför

10. polis

 

 

 

 

 
Skriv in flera mejladresser, antingen på separata rader eller med kommatecken emellan.
(Ditt namn) har skickat dig ett meddelande från Medievärlden
(Ditt namn) vill tipsa dig om följande hos Medievärlden.
Genom att posta din kommentar accepterar du våra regler för kommentarer.

Kommentarerna är en av sajtens mest värdefulla beståndsdelar. De tillför ny information, ifrågasätter den som finns och kommer med nya infallsvinklar och uppslag. Kommentarerna utvecklar oss, vår bevakning och våra läsare. Tänk bara på att:

Publicerade kommentarer blir tillgängliga för andra användare och kan även användas på andra platser än medievarlden.se.

Medievärlden tillämpar förhandsmoderering, vilket innebär att Medievärldens ansvarige utgivare också är ansvarig utgivare för alla kommentarer som publiceras på sajten.

Vi publicerar inte kommentarer som bryter mot lag eller tidningens förhållningsregler.

Vi publicerar inte kommentarer som exempelvis innehåller nedsättande omdömen om kön, ras, religion eller sexuell läggning och kommentarer som innebär spridning av innehåll som innebär uppvigling, hets mot folkgrupp, barnpornografibrott, olaga våldsskildring eller om det är uppenbart att användaren gjort intrång i upphovsrätten.

Vi publicerar inte kommentarer som innebär förtal, spridning av felaktiga rykten och propaganda samt kommentarer som innehåller personangrepp eller reklam.

Medievärlden publicerar inte heller kommentarer som vi inte vill visa upp i anslutning till våra artiklar, om de exempelvis bedöms vara irrelevanta eller ha en negativ inverkan på samtalsklimatet.

Medievärlden på nätet följer de etiska reglerna för press, TV och radio.

Besökare uppmanas anmäla kommenterar som bryter mot lag och uppförandekod via anmälningsfunktionen eller att direkt kontakta chefredaktör: Axel Andén på 070-3733360

Fler inlägg

7 april, 2016 - 12:17

Här slår Aftonbladet mig med hästlängder

God save the Queen! And the kings of newspaperdesign! Jag leder över Aftonbladet med 2 – 1 i gjorda SOO-uppslag. Men är utskåpad när det gäller utgörning. UPPDATERAD

I mitten på 1990-talet fanns det en tidning av och för redigerare. Den hade det passande namnet Deadline och jag var en del av redaktionen under några år. Då gjorde jag bland annat ut ett uppslag med Sofia Olsson Olsén. Som då var en stjärna i vardande hade vi bestämt oss för.

I början av 2003 var det dags igen att göra ut ett porträtt på henne. Då för Pressens Tidnings räkning. Sofia Olsson Olsén hade då passerat stjärna i vardande-stadiet och var då ett etablerat namn som redaktionschef på Dala-Demokraten.

Men det är bara att erkänna. Inga av de sidor som jag redigerade kom upp i den nivån som Aftonbladets redigerare Magnus Ericsson och Gunnar Hellsing presterade i går. Hatten av! 

6 april, 2016 - 14:06

Därför är – och blir – Sofia Olsson Olsén historisk

BLOGG I dag kom det väntade beskedet. Sofia Olsson Olsén tar över som publisher på Aftonbladet. Ett uppdrag som skriver in henne i svensk tidningshistoria av flera orsaker.

Så har då Aftonbladet fått sin första kvinnliga chefredaktör*. Vilket kan vara på tiden då tidningen börjar närma sig 200 år. 

Hon var säkert första namnet som dök upp i huvudet på många när det stod klart att Jan Helin skulle ta steget till SVT. Men det tog ändå över tre månader innan Schibsted Sveriges ledning kunde presentera henne. Anledningen är enligt Raoul Grünthal att de ville göra ett ordentligt jobb och titta på alla alternativ, även externa kandidater.

Möjligen ett sätt att säga till Sofia Olsson Olsén att hon inte får jobbet bara för förhållandevis lång (nio år) och trogen tjänst utan beroende på att hon verkligen är bästa kandidaten till uppdraget. 

Hon har haft ett stort antal uppdrag på Aftonbladet. Många som blivit framgångar som Plus och Online Academy. Andra som inte lyft på samma sätt. Som hennes första uppdrag för kvällstidningen – att ratta satsningen på lokala sajter på nio orter utanför storstäderna.

Då hade hon precis klivit av som chefredaktör för Norra Västerbotten efter utsatts för hot, hat och personliga angrepp. 

Nu kliver hon på ett uppdrag av lite grövre kaliber (förlåt alla Skellefteåbor). 

Att hon är första kvinna som blir chefredaktör på Aftonbladet innebär att hon redan är historisk. Men Aftonbladets situation innebär sannolikt att hon kommer att bli det på andra sätt också.

Sofia Olsson Olséns företrädare, Jan Helin, satt på posten i åtta år. Det har ventilerats flera anledningar till varför han valde uppdraget som programdirektör på SVT. Men en som inte nämnts kan vara att han inte ville vara den som började avvecklingen av det som fortfarande är Aftonbladet för många – den tryckta kvällstidningen.

Papperstidningens upplaga faller stadigt som en sten. Genomsnittsupplagan sista kvartalet ifjol låg på 118 900 ex. Ett tapp med 19 procent jämfört med samma period 2014. Annonsintäkterna från print minskade lika mycket, 19 procent. Snart har kurvorna av allt att döma nått den punkt där det inte längre är ekonomiskt försvarbart att distribuera en pappersprodukt över hela landet. 

Sofia Olsson Olsén har inte ett namn av sig som sentimental och tillbakablickande. Utan tvärtom. Vilket är ett måste när det blir dags att börja en handfast avveckling av papperstidningen, den redaktionella och finansiella ryggraden sedan 1830. Och skriva in sig i historieböckerna som den som därmed gjorde Aftonbladet till en helt digital produkt med allt vad det kan innebära. 

Läs också: Medievärldens porträtt på Sofia Olsson Olsén från 2003.

Intervju med Sofia Olsson Olsén om det nya uppdraget 

*, vän av ordning kan här påpeka att Aftonbladet visst haft kvinnliga chefredaktörer. Yrsa Stenius, Helle Klein och Karin Pettersson. Dessa är, eller har varit, politiska chefredaktörer. Sofia Olsson Olsén är första kvinnliga chefredaktör med ansvar över hela verksamheten och ansvarig utgivare.

1 april, 2016 - 11:40

Ett öppet brev till Anette Novak

Hej Anette. Jag tänkte lyfta fram en ny infallsvinkel på Medieutredningens arbete. Något viktigt har kommit i skymundan i ert arbete utifrån vad jag sett.

En mening du sa när vi sågs före påsk bet sig fast i min hjärna. Det var: ”Jag kan bli bekymrad när vissa reagerar med att det kan ju inte hända här när vi lyfter den frågan. Jag tycker att vi ska ha ett system som håller även under de värsta stresstesterna.”

Du syftade då på att partier eller strömningar som inte ”omfamnar idén om fria och oberoende medier” vinner terräng i Sverige. Men det finns andra frågor som leder till samma situation. Där det inte är frågan om, utan när vårt samhälle kommer att stresstestas i grunden. 

I december i fjol skrev de flesta av världens länder under det stora miljöavtalet i Paris där målet är att den globala temperaturhöjningen inte kommer att överstiga två grader. Och strävar efter att den ska bli betydligt lägre än så. 

Nu återstår för politikerna att göra verklighet av sina åtaganden. Avtalet ska börja gälla senast 2020. Ska den globala uppvärmningen begränsas till 1,5 grad måste vi ha en värld som inte längre släpper ut fossil koldioxid omkring 2030. Om det nu går att hålla temperaturhöjningarna på den nivån. De senaste siffrorna pekar snarare på att vi (eller rättar sagt våra barn och barnbarn) får vara glada om kurvan planar ut vid en uppvärmning på 2 grader. För att få till ett sådant trendbrott måste det till betydliga förändringar i vårt sätt att leva och konsumera. Det är bortom naivt att inte tro att det kommer att förändra medieföretagens tillvaro också.

Några exempel:

• Antalet tidningar som distribuerar en papperstidning till sina läsare med samma frekvens som i dag är betydligt färre om bara några år. Men det är inte osannolikt att en delvis förändrad transportpolitik där fossila bränslen på relativt kort sikt ska fasas ut driver på den utvecklingen. Det finns alternativ till bensin och diesel men det är oklart i vilken utsträckning de räcker till som ersättningsmedel och till vilken kostnad i så fall. 

• Digitaliseringen löser inte alla problem. Utan kan till och med skapa nya. Min bild är att många upplever digitaliseringen som en övergång till en ur miljösynpunkt relativt ren teknik. Men det är att göra det lite för lätt. I alla fall med ett vidare perspektiv än det strikt nationella. Tillverkningen av en mobil skapar 86 kilo avfall och ett klimatutsläpp beräknat till 140 kronor. 

2014 såldes det 1,25 miljarder mobiler. Det betyder ett avfallsberg på närmare 110 miljoner ton och utsläpp för 175 miljarder kronor. Sedan ska all teknik användas också. Att hålla internet igång förbrukar årligen mellan 84 till 143 gigawatt, den totala globala IT-användningen står för lika mycket koldioxidutsläpp som världens flygindustri.  Så en digitalisering av journalistiken är kanske inte heller långsiktigt hållbar, inte som den ser ut nu. Och definitivt inte ur ett globalt perspektiv.

• Flera företag försöker skaffa sig en grön(are) profil. Visst handlar det delvis om greenwashing, men någonstans tror jag också att det finns affärsmässiga orsaker bakom. Ett exempel är Fjärde AP-fonden som börjat växla över till att investera i verksamheter som minskar aktieportföljens koldioxidavtryck. Hittills har de fått ner den med omkring 35 procent. Ett annat är hamburgerkedjan Max som jobbar hårt för att få en grönare profil genom att sälja mer vegetariska burgare. 

Miljö- och hållbarhetsstrategier blir allt viktigare. På sikt måste även medieföretagen ta tag i frågan på allvar. Det räcker inte bara med att skaffa miljöbilar och skrivare som printar på båda sidorna. Eller som Schibsted, starta en kampanj för att handla mer begagnade prylar på Blocket.  Vad kommer hända med resebilagorna när det blir lika oacceptabelt att flyga på weekendresor till New York som att röka på krogen? Eller med motorannonseringen när allt fler unga helt enkelt struntar i att ta körkort för att det är dyrt, miljöovänligt och onödigt?

• Kan en upplevd passivitet slå tillbaka? Säg att det kommer en stark folklig reaktion mot de företag som inte agerat i tid och/eller med kraft för att begränsa CO2-utsläppen. Kan tidningsföretagen bli drabbade då? Inte helt orimligt kanske. Varför varnade ni oss inte? Varför gjorde ni ingenting? Det kan bli många läsares känsla gentemot medieföretagen. Även om det för många tidningar går att peka på artikel efter artikel med vad som kommer att hända med klimatet om ingenting (eller för litet) händer på utsläppsfronten är det läsarnas känslor som styr vad de tycker. 

Medieföretagens framtid, i alla fall de som verkar på ett lokalt plan och därför har ett begränsat huvudspridningsområde, är till syvende och sist inte beroende av hur den digitala omställningen går utan av att de långsiktigt lyckas behålla läsarnas intresse och förtroende. Ryker dessa är tidningen rökt. Oavsett hur digital den än är. Och vad händer med den lokala demokratin om de som ska bevaka den har fått sparken?

Sammantaget bäddar det för ett ordentligt stresstest skulle jag säga. Sedan är det upp till var och en att avgöra om det är under värsta tänkbara förhållanden.

Nu undrar jag hur mycket av den här typen av infallsvinklar ni har med i ert arbete? Utgår ni från att samhället i övrigt inte kommer att förändras? Om inte, hur mycket och i vilken riktning? Hur kommer det i så fall förändra medieföretagens arbetsformer? 

Eller är utgångspunkten för ert arbete ”allt annat samma”? I så fall undrar jag försynt, hur tänkte ni då? 

17 mars, 2016 - 14:38

Ett framtidskoncept för print

Dagens Nyheter Magasin blir ett alternativ för DN-läsare utanför Stockholm som inte har råd med huvudtidningen. Men är också ett möjligt exempel på den tryckta tidningens framtid.

Konceptet bygger på återvinning och postdistribution. Det bästa från den gångna veckan när det gäller nyheter, sport- och kulturtexter plus en hel del helgfeature som resereportage, mat- och drycktips, DN Junior och korsord.

Magasinet ska kosta 249 kronor i månaden över hela landet. Då ingår även allt innehållet på DN.se, DN Prio och e-DN. Det kommer inte att gå att köpa som lösnummer, i alla fall inte från start. Första numret kommer i början av april.

En Kirunabo som vill ha ett helgabonnemang på huvudtidningen får betala 326 kronor per månad om hen väljer autogiro, då ingår DN:s digitala innehåll. En som bor i Stockholm kommer undan drygt 70 kronor billigare för DN på helgen. (Men den som bor i Södertälje får betala nästan lika mycket som Kirunabon, på grund av olika distributionsbolag.)

Prismässigt ligger produkterna relativt nära varandra. Innehållsmässigt likaså. Tanken är sannolikt att magasinet främst ska vara till för prenumeranter utanför huvudkommunen där det kostar mycket att dela ut tidningen. Och där upplagan för huvudtidningen både är liten och dalande. 

DN:s redaktionschef Caspar Opitz svarar i en intervju med Sveriges Tidskrifter på frågan om magasinet är början på avvecklingen av sjudagarstidningen att det absolut inte är så. ”Denna satsning är något helt annat; en ompaktering av DN:s, som vi tycker, fantastiska journalistik för läsare ute i landet som vill ha perspektiv och fördjupning på de viktigaste samhälls- och kulturfrågorna till helgen. Vi tänker inte lägga ned vår vanliga sjudagarstidning.” 

Det finns det säkert inga uttalade planer på det. Men hur många prenumeranter på huvudtidningen utanför storstäderna kommer DN att ha kvar när Magasinet funnits på marknaden ett tag? För de är ändå på grund av höga priser (och i många fall även otillfredsställande distribution) på väg att säga upp tidningen. Med DN Magasin får sannolikt fler läsare utanför 08-området merparten av det innehåll de vill ha till ett pris de kan acceptera. Att det kommer med posten i stället för med tidningsbudet är ovidkommande för den här produkten.

Påverkar inte Magasinet upplagan utanför storstadsområdet har organisationen misslyckats med sitt jobb helt enkelt. Ju bättre jobb desto större påverkan.

Om redaktörerna gör ett riktigt bra jobb och plockar ut rätt russin ur DN-kakan är risken stor att magasinet blir ett betydligt mer attraktivt alternativ även för de som bor i Stockholm och är prenumeranter på huvudtidningen. Sannolikt finns det ett antal papperstidningsläsare i regionen som vill spara en hundring i månaden och ett stort antal vändor till pappersinsamlingen per år.

Provtrycken är gedigna innehållsmässigt. Och ur de flesta andra perspektiv också. Dock känns det som om namnet leder lite fel. Ordet magasin talar (i tidningsvärlden) om ett något mindre format och bättre papper. Men då blir det givetvis svårt med rationell återvinning av innehållet som i så fall måste redigeras om.

Ett problem kan dock vara att läsarna också får tillgång till allt digitalt innehåll. Det innebär att vissa säkert redan har läst vissa texter i magasinet när de öppnar tidningen på fredagseftermiddagen.

Men det kanske löser sig på sikt. Det kommer inte att krävas mycket för att Magasinet blir en lönsam affär, vilket ger ekonomiskt utrymme till att addera mer kärlek och redaktörskap för att utveckla produkten.

Det borde också vara förhållandevis enkelt att förverkliga de tankar Rickard Frank, kreativ chef på DN, luftat i Medievärlden Premium, att det på sikt kan bli möjligt att ”twista innehållet” i ett antal editioner. Där tonvikten till exempel kan ligga på antingen kultur, opinion, nyheter eller sport. 

Sannolikt sitter fler tidningar och funderar på en liknande lösning. Kanske som ett första steg på en mer eller mindre avlägsen rejäl frekvensnedgång. Genom att lägga all nyhetsbevakning på nätet och sedan publicera det bästa i ett magasin som kommer i brevlådan lagom till helgen. Det genererar både vissa läsar- och annonsintäkter (speciellt om de kommersiella inslagen blir fler än i provtrycken) samtidigt som kostnaderna för utbärningen minskar rejält.

11 februari, 2016 - 11:59

Inkonsekvent puffande av branded content-artiklar

I måndags puffade Aftonbladet en branded content-artikel rejält på printettan. Utan att skriva att det var ett samarbete med ett annat Schibstedbolag. Men på sajtettan är det tydligt. UPPDATERAD

När branded contentartikeln om spartips som tagits fram i samarbete med bolaget Compricer presenterades på Aftonbladets printetta i måndags fanns det inte något där om att innehållet inte var renodlat redaktionellt. 

För Dagens Media har Aftonbladets tf chefredaktör Sofia Olsson Olsén förklarat det så här: ”Generellt om sektionen ”Spara Smart” gäller att Aftonbladet har valt att märka sektionen ”Spara smart” med ”I samarbete med Compricer” för att vara transparent i förhållande till våra läsare och informera om att man i någon mån har beaktat ett tredjepartsintresse vid val av inriktning på det innehåll som publiceras under sektionen. Notera dock att detta tredjepartsintresse inte har beaktats vid själva utformningen av artiklarna. Märkningen kan således inte tolkas som att Aftonbladet anser att dessa texter utgör annonser. Texten utgör redaktionell text i bemärkelsen att innehållet i dem inte har påverkats av ett externt – kommersiellt eller annat – intresse. Marknadsföringslagens regler är därför inte tillämpliga och följaktligen är inte heller puffen annonsmärkt.”

Alltså. Branded content-artiklar är inte annonser. Och därför ska inte puffen annonsmärkas. Men det är ändå viktigt att berätta att det finns en tredje part inblandad här. På insidan.

Men på sajten gäller andra regler. Där är de artiklar som tagits fram i samarbete med andra aktörer, till exempel Compricer, tydligt utmärkta även på ettan.

Sannolikt är det inte så. Sannolikt har Aftonbladet samma policy för print och sajt. Men i det här fallet var det någon som missade det i hastigheten. Varför inte bara säga det?

Sedan undrar jag över varför man toppar tidningen med en intervju med en typ med en bra inkomst och som därför kunde spara 35 000 kronor i månaden i två och ett halvt år. Grattis till honom – men hur många Aftonbladetläsare är i den situationen? Men det är en helt annan fråga.

Fotnot: I en tidigare version stod det native-artiklar. Men det var fel. Aftonbladets samarbete med Compricer har gett upphov till branded content. Det vill säga ett redaktionellt innehåll som tagits fram i samarbete med en extern partner och där båda parter står bakom innehållet.

Native är ett rent kommersiellt innehåll där det bara är annonsören som står bakom innehållet.

8 februari, 2016 - 14:19

Kalla ”alternativmedia” vid dess rätta namn

Det är dags att kalla saker vid sitt rätta namn. Epitetet ”alternativmedia” skickar fel signaler.

I ordet alternativ ligger att något är jämförbart och mer eller mindre utbytbart mot något annat. Det är någon form av kvalitetsstämpel i ordet.

Därför känner jag en stor motvilja att kalla diverse sunksajter för alternativ. Att de själva gärna vill heta det är förståligt. Men det betyder inte att de är det. Att kalla hatsajter för alternativ är fel och fegt. Nationell i dag är inte ett alternativ till Dagens Nyheter. Avpixlat är inget alternativ till Aftonbladet. Inte mer är tidningar som ”En ding ding värld” och ”En rolig halvtimme”. 

Men när dessa sajter kallas alternativmedia av gammelmedia säger gammelmedia samtidigt att Avpixlat och dylikt är ett alternativ. Vilket jag inte tror de menar. 

Ett bättre övergripande namn för dessa sajter kan vara ”konspirationsmedia” eller ”aggressionsmedia”.

Det handlar inte om att dessa sajter ska stoppas eller tystas. Men de bör inte få ett bättre epitet än de förtjänar. 

23 november, 2015 - 15:03

”Stockholmsmedia” är vi allihop

BLOGG Att några stackars journalister i Stockholm inte visste var Boliden ligger och blandade ihop Skellefteå med Sollefteå har väckt munterhet. Inte minst bland murvlar med rötter i myllan norr om Dalälven.

Geografi är inte lätt. Det visade sig med all önskvärd tydlighet när Säpo och polisen med gemensamma krafter i förra veckan slog till mot ett flyktingboende i Boliden för att gripa en misstänkt terrorist som hade båden namnet på dörren och berättat för hela världen via Facebook var han befann sig. Ett faktum som är som gjort för att häckla och håna polismyndigheten. 

Mycket munterhet väckte det också när någon journalist råkade säga ”Boliden utanför Västerbotten”. Och när några andra journalister inte visste skillnaden mellan Sollefteå och Skellefteå. 

Jag tillhör den lilla klick av mänskligheten som ganska precist kan peka ut var Boliden är på en karta. Och hur det geografiska förhållandet är mellan Skellefteå och Sollefteå. Detta sannolikt för att jag är född och uppväxt några mil norr om Skellefteå samt även varit en del i Sollefteå. Men det är inte alla som haft den ynnesten.

Men skratten på bekostnad av dessa ”Stockholmsjournalister” pekar på två saker:

1, att lokaljournalistiken är hotad. Indragna eller nedbemannade redaktioner riskerar på sikt att medieskuggan kommer att breda ut sig över stora delar av landet. Och att det kommer att krävas händelser av den här digniteten för att medieföretagen ska finna det mödan värt att åka till Boliden, Gäddede, Torsby, Svenljunga eller Örkelljunga. Och nu när de stora riksmedierna jobbar mycket utifrån redaktionerna i Stockholm får knäcken utifrån stora delar av landet ofta en utgångspunkt i det exotiska, i det säregna och besynnerliga. Eller bevakning av händelser som inte alltid visar sig vara några händelser.

2, att de geografiska kunskaperna lämnar en del att önska. Men det gäller inte bara så kallade Stockholmsjournalister (som för övrigt består till övervägande majoritet av journalister inflyttade från övriga landet). Från början var det bara en teori som jag hade grundad utifrån en tes om att journalister i till exempel Skellefteå har ungefär lika stora kunskaper i geografi som Skellefteåborna i övrigt. Högst varierande alltså. Och det har visat sig stämma!

Ett nästan helt vetenskapligt test har nämligen utförts i dag på Norrans redaktion. Fem slumpvis utvalda journalister har på en karta där endast Boliden är utmärkt ombetts placera ut Linköping, Lidköping, Avesta, Alvesta, Borlänge samt Sollefteå.

Och ingen fick alla rätt. En person var nära men råkade placera Sollefteå mer eller mindre ovanpå Lycksele. Vilket inte min geografilärare på mellanstadiet skulle ha godkänt.

Om jag skulle fått alla rätt? Tja, det är bara att erkänna att innan jag flyttade till södra Sverige hade jag dålig koll på var Lidköping ligger. Och jag blandar ihop Avesta och Alvesta om jag inte tänker på att Avesta Tidning är en del av Ingress Media och därför knappast kan ligga i Småland.   

Slutsatsen måste bli att om ”Stockholmsjournalister” är synonymt med dålig koll på geografin utanför tullarna så är vi nog ”Stockholmsjournalister” allihop lite till mans.  

Svarsresultaten finns här: sverigekarta.pdf

Facit finns här: facit.pdf

 

 

 

18 november, 2015 - 14:56

Nyheten som förträngts

Vecka 47 år 2015 kommer att få ett stort kapitel i historieböckerna. Terrordådet i Paris är en orsak. Men i tysthet passerade mänskligheten en milstolpe som inte fått några rubriker i svenska medier. Ännu i alla fall.

Från och med nu och så länge vi lever, så länge våra barn och barnbarn lever kommer atmosfären bestå av minst 400 ppm koldioxid. Förutom alla andra växthusgaser.

Redan i förra veckan kunde WMO, The World Meteorological Organization, rapportera att vi nu tagit klivet in i en värld där koldioxidhalten ligger över 40 procent högre än den förindustriella nivån.

Halten koldioxid i luften stiger nu med 2 till 2,5 ppm per år. Vilket märks då 2014 blev det varmaste året som hittills uppmätts och 2015 med till visshet gränsande sannolikhet kommer att bli det. Vilket innebär att medeltemperaturen nu ökat med en grad jämfört med den förindustriella nivån på drygt 280 ppm. Det i sin tur innebär att mänskligheten nu bara har en knapp grad på sig för att klara det så kallade tvågradersmålet.

Om detta har jag inte sett en rad i någon svensk tidning. Det finns internationella exempel, bland annat Washington Post och The Guardian. Och de var från i början av förra veckan. 

Situationen för flyktingarna i Europa och Sverige reser många frågor som måste besvaras. Terrorattacken i Paris och dess efterspel kräver också, fullt förståligt, mycket av redaktionernas fokus och engagemang.

Men när det mesta adrenalinet försvunnit ut ur systemet och det börjar bli dags för en  koll på vad som hänt under tiden som allas ögon var riktade mot Paris är det läge att göra något ordentligt på det faktum att vi nu lever i en 400 ppm-värld. Annars kommer det att vara något våra barn och barnbarn undrar varför tidningarna inte lyfte fram. 

Det kan vara svårt att hålla flera bollar i luften samtidigt. Men det är en del av uppdraget och det som bygger trovärdighet på sikt.  

23 oktober, 2015 - 14:28

Vi är hedrade – tack alla!

I morse fick vi äntligen gå ut med nyheten att Medievärlden kan bli Årets Digitala Tidskrift Fackpress.

Vi är glada, hedrade och stolta över att få vara en av de tre tidskrifter som kan vinna utmärkelsen.

Juryns motivering finns inget att invända mot: ”Med små resurser och höga ambitioner håller de ställningarna och tänker samtidigt nytt. Med sin premiumtjänst har de hittat en ny affärsmodell.”

Nu har det snart gått två år sedan vi frikopplades från TU och Medievärlden blev vår egen tidning på riktigt. Två slitsamma men också väldigt roliga år där vi lärt oss mycket. En av dessa insikter är att vi knappast kunde ha gjort det här själva.

Utan våra skribenter, både på den öppna sajten och på Medievärlden Premium, hade verksamheten inte fått den verkshöjd den har i dag. Och utan de nyhetstips och tankar på sådant som kan förbättras som kommer in skulle vi inte heller varit på den nivå vi är i dag. 

Dessutom måste våra utvecklare Kollegorna nämnas, och alla andra som hjälpt oss med utveckling av såväl teknik som affärsmodeller. 

Så, på redaktionens vägnar, vill jag bara säga tack alla!

 

Medievärldens redaktions just nu Lisa Bjurwald, Mikael Marklund, Axel Andén och Linnea Khilström.

19 oktober, 2015 - 15:16

Därför ska Peter Wolodarski lyssna på Arnold Schwarzenegger

De publicister som vill framtidssäkra sina varumärken har världens chans nu. Det gäller bara att göra som The Terminator säger.

I söndags publicerade Dagens Nyheter tolv sidor med ambitiös miljöjournalistik om vad Parismötet kan innebära, reportage från utsatta platser och analyser av vetenskapsredaktionen. Satsningen fortsatte i dag med bland annat en lansering av ett samarbete mellan DN och KTH där budskapet är att klimatförändringarna är en för allvarlig sak för att överlåtas åt klimatexperter.

Men precis som med Svenska Dagbladets miljöpodd som lanserades för två veckor (läs mer här) sedan handlar det bara om journalistik. Och det räcker inte längre. Om tidningarna menar allvar när de säger att det handlar om ödesfrågor måste de göra mer.

Om medierna verkligen vill driva opinion i dessa frågor fungerar det inte bara med ingående skildringar om vad som händer om vi inte klarar av att begränsa utsläppen av växthusgaser så att två graders målet inte nås. Eller hur extremt nära vi är att passera den punkt där det målet fortfarande går att klara av. Om det räckte att göra journalistik om detta skulle vi inte befinna oss i den mycket prekära situation vi gör i dag. För det har skrivits om dessa frågor i årtionden.

Samtidigt med dessa tolv sidor kompetent miljöjournalistik publicerade DN i helgen en tjock resebilaga och ett antal sidor med motorannonser. Tänk om Peter Wolodarski vågar tacka nej till de mest miljöbelastande av dessa med argumentet att de sänker DN:s trovärdighet i miljöfrågor. I det korta förloppet skulle tidningen förlora ett märkbart belopp. Men det skulle kunna ses som en investering i framtiden.

Om toppmötet i Paris resulterar i det såväl länder som företag, institutioner och många privatpersoner hoppas, att världssamfundet agerar kraftfullt för att få ner utsläppen av växthusgaser kommer många aktiviteter som kräver förbränning av fossilt kol ändå att begränsas rejält i en rätt snar framtid. Vilket gör att de annonsintäkter dessa aktiviteter genererar för medieföretagen i så fall ändå är under avveckling. Kanske är det klokt att se ett något påskyndat intäktstapp som en investering i varumärket.

Men det gäller inte bara DN. Alla mediehus har mycket att vinna på att gå i täten här. Då går det inte i ett senare skede att beskylla dem för passivitet i ett kritiskt skede. Det handlar om att framtidssäkra både tidningen och kanske även det personliga varumärket. För på samma sätt som publicister som till exempel Torgny Segerestedt och JA Selander gått till historien som förkämpar mot nazism och totalitärt tänkande kan dagens publicister se till att deras namn i framtiden kopplas till starten på den rörelse som begränsade mänsklighetens miljöpåverkan till ett minimum. Inte ett maximum. 

Men vad har The Terminator med detta att göra? Jo. Det är inte bara DN och SvD som gör miljöjournalistik inför det stora miljötoppmötet i Paris. I helgens God morgon Sverige var det två inslag på temat. Ett om inuiternas allt mer utsatta situation när Arktis håller på att smälta bort och ett med Mia Torpe, miljöpolitisk förhandlare inom bostadssektorn som var med vid det förra miljömötet (Köpenhamn 2009) och kommer att vara med i Paris. En av hennes största behållningar från mötet i Danmark var när Arnold Schwarzenegger intog podiet.

Han var då guvernör i Kalifornien. Den delstat i USA som kommit längst när det gäller miljöåtgärder. Kanske beroende på att delstaten, bland annat den höga fordonstätheten, är så utsatt för olika miljöproblem. 

Schwarzeneggers budskap i Köpenhamn var tydligt. Ska vi vänta på politikerna kommer inget att hända. Det är upp till olika regioner, företag och enskilda att ta initiativ. 

Vågar Peter Wolodarski säga att The Terminator har fel?