Schibsted har släppt sitt bokslut i dag. Bonnier-koncernen och Stampen har lagt sina till handlingarna. Snart kommer det fler bokslut.

Då är det dags att fundera över vad de innehåller. De säger en del om tillståndet för företaget. Men inte allt. Av en viktig överlevnadsfaktor syns inte ett spår.

Hur kul de anställda har.

Det ska vara Roligt På Jobbet. Annars är det kört. Det säger nästan alla tidningschefer jag pratar med. De hävdar också att de har roligt. Och att merparten av deras anställda har det. 

Men. När jag pratar med dessa medarbetare är det inte sällan att de är av en annan åsikt. När högsta tuppen kan svära med ena handen på det heliga bokslutet på att alla går omkring och småmyser mest hela tiden kvider i stället många av de anställda av allt för mycket jobb som ska utföras på allt för lite tid på ett ständigt växande antal plattformar.

Av dessa orsaker pratas det inte lika mycket på redaktionerna längre har ett antal personer vittnat om till mig. Och vad värre är – det skämtas inte heller! Många har helt enkelt inte roligt på jobbet längre.

Vilket är ett problem att ta på största allvar. 

För när skrattet och arbetsglädjen försvinner dröjer det inte länge innan kreativiteten gör det också. Och driver du en tidning utan kreativa medarbetare kan du lika gärna lägga ut datorerna på Blocket medan de fortfarande är något värda – för snart är din tidning rökt, död och borta. 

Inte minst gäller det redigerarna skulle jag säga. Känner inte denna yrkeskår lust och engagemang inför uppdraget blir det helt enkelt inte tillräckligt bra. Det går nämligen inte beordra fram en bra rubrik. Jo, kanske en bra. Men inte en lysande. 

Det går inte tvinga en redigerare att göra en snygg sida. Jo, kanske en snygg. Men inte en som har det där extra som får alla att stanna de där extra sekunderna som gör att de fångas av innehållet.

Kanske är det som kommer påverka Aftonbladet mest inte frånvaron av negplattor utan införande av det kvällstidningen så anspråkslös beskriver som ”superdesken”. Nu sitter alla redigerarna tillsammans helt enkelt.

Det är inte givet att det gör jobbet roligare. Men förutsättningarna ökar i alla fall inbillar jag mig. För möjligheterna till samtal blir fler. Vilket kan ge upphov till lite kreativ flabbande. Vilket kan leda till fler rubriker som den här…

Aftonbladets chefredaktör Jan Helin kallar rubriksättning journalistikens formell ett.  Han menar sannolikt inte att den ska gå så fort utan att det är en extremt svår gren. Att det krävs speciella egenskaper som inte alla besitter. Klockrent omdöme (helst i alla fall) och en formuleringsförmåga landets alla copys skulle sälja sina mödrar för.

Menar han det har han rätt. Men det krävs också att det är en kreativ arbetsplats där det är högt i tak och nära till skratt. För det är så att för varje riktigt bra rubrik har det satts ett antal dåliga. Som förhoppningsvis stoppats, antingen av redigeraren själv eller av någon närsittande person. 

En bra redigerare gör nämligen allt klanderfritt. En lysande passerar gränsen då och då.

Tillbaks till RPI-resultatet…

RPJ står alltså för Roligt På Jobbet vilket du säker förstått. Det är en viktig faktor för dig som tidningschef att hålla reda på. Och då det inte går att lita på att dina underställda är helt ärliga när du frågar dem hur roligt de har på jobbet återstår inget annat än att du tar reda på det själv.

Mitt förslag är att du installera en avlyssningsutrustning på redaktionen. I akt och mening att höra hur mycket det skrattas.

Kanske inte helt juridiskt ok men du kan ju göra som du brukar om någon upptäcker mikrofonerna. Antingen skylla på din föregångare eller facket. Välj själv. 

Sedan bokför du noga alla tydliga och hörbara skratt under en vecka. Dela antalet med antalet anställda som befunnit sig på redaktionen den veckan och vips har du fått ett RPJ-resultat.

Känner du dig nöjd med siffran kan den vara något att ta med i nästa bokslut. Annars får du jobba upp den och sedan om något år skryta med den fantastiska tillväxten ni har. 

Som du brukar göra med intäkterna på nätet – precis!

Ett sätt att dopa resultatet kan vara att utmana dina underlydande på snöbollskrig. Det tipsar professor Lars-Erik Berg om i en intervju med vetenskapsradion.

Ett annat sätt kan vara att tipsa om det här klippet på Youtube där Mikael Tornving som ”inte alls bitter” landsortsjournalist läxar upp juryn för Stora Journalistpriset:

Eller den här. Där någon visar hur extremt lätt det är att hamna på förstasidan på vilken tidning som helst:

 Med lite tur stiger RPJ-resultatet något. 

Varje hjärta i juryn ska vinnas. Annars blir det ingen guldmedalj från Society for News Design. Att nå den nivån är få förunnat.

Att sedan också utses till Best in Show är det yttersta beviset på att allting har gjorts rätt. Och en stor majoritet av juryn ansåg att Svenska Dagbladets bidrag var på den nivån. Motiveringen hittar du här. De vinnande sidorna hittar du här.

För att någon ska utses till Best in Show krävs ¾-delars majoritet. Det är långt ifrån alltid juryn når dit. Senast det hände var då New York Times 2002 belönades för sin bevakning av 11 september-attacken.

– Det visar att vi håller absolut världsklass när det gäller de största nyhetshändelserna, säger Martin Jönsson, redaktionschef på SvD till den egna tidningen.

Och visst har han rätt. Det är bara att lyfta på hatten.

Men samtidigt ska många formmänniskor sträcka på sig. För över lag håller svensk tidningsdesign hög klass.

Dagens Nyheter fick 18 priser. En prestation det också då det handlade om ett urval från tre månaders produktion då tidningen bara skickade in från ”nya DN”. DN platsar därmed på tio i topp-listan över de tidningar i världen som fick flest priser i SND:s tävling. Utifrån en fjärdedels årsproduktion. 

Sverige fick totalt 24 priser. En förklaring heter Rickard Frank som nu jobbar med design och redaktionell utveckling på Dagens Nyheter. Han är tjänstledig från rollen som chefredaktör för Trelleborgs Allehanda. En tidning som fick nio priser i fjolårets SND-tävling.

För att komma dit räcker det inte att bara ha en hög lägsta nivå menar han. Det gäller att jobba målmedvetet, tänka på bra bilder, satsa på berättandet och gärna ha bra grafik. Men också att hitta det där extra som går utanför ramen och får materialet att sticka ut menar Rickard Frank.

Svenska tidningar är bra på att skicka in bidrag. Men kan absolut bli bättre på det. För deltar man inte blir det inga priser. 

Rickard Frank menar också att det inte bara är svensk tidningsdesign som står sig bra internationellt – utan skandinavisk. Och resultatlistan ger honom rätt:

Av de 20 tidningar som får flest priser i årets tävling är tre från Skandinavien (DN, Politiken och Bergens Tidende).

Av 712 priser går 52 till tidningar från Sverige, Norge och Danmark. Ser man länderna som en region blir ”vi” trea efter USA och Kanada. Länder med tidningar som har betydligt större resurser än vad som finns här.

Svenåke Boström, tidigare ordförande för SND och medieutvecklare på Sundsvalls Tidning, menar att svensk design generellt sett står sig bra. Men att den lutar sig mycket på ett traditionellt tänkande. Det finns inga exempel på mer banbrytande design som bland annat den portugisiska tidningen i står för menar han.

Främst är det viktigt för att locka yngre läsare som kräver ett mer visuellt berättande tycker han. Men samtidigt är det en balansgång att inte göra en tidning som känns främmande för äldre målgrupper.

En väg kan vara att göra som en av Chicagos ledande tidningar som gör en speciell utgåva med en design anpassad till de yngre målgrupperna tipsar han.

Så avgörs valörerna:

Varje klass har fem juryledamöter som säger ja eller nej till bidragen.

Blir ställningen 3-2 får bidraget en Award of Excellenc.

Blir ställning 4-1 eller 5-0 blir det en diskussion om guld eller silver. Det är inte givet att varje klass ska ha en guldmedaljör.

Alla som får guld bedöms sedan av den stora jurygruppen (som i år bestod av 21 personer, 16 var för, 3 mot och 2 avstod). Om minst  ¾-delar ställer sig bakom samma bidrag blir det ”Best in Show”. 

Till helgen ska en ny jury titta på alla 10 236 bidrag för att utse ”World´s Best Designed”. 

Amat Levin på Nöjesguiden har hittat 15 bevis på att katter är djurrikets största skithögar. (Eller hur man nu översätter douchebag)

Du hittar bevisen här:

Jag vet inte om de bortom rimligt tvivel fastslår hans tes, kattälskare som jag är. Men filmerna är i alla fall väldigt roliga. Perfekta att för att få mungiporna att peka rätt. Missa på egen risk!

Det är inte lyckat att ha en stort uppslagen nyhetsartikel om färjekatastrofen i Italien med rubriken ”Dödssiffran stiger” på vänstersidan och en helsida från en resebyrå om kryssningsresor på högersidan.

Men ibland slår den mänskliga faktorn till. 

Frågan är om The Guardians redaktion kan skylla på den faktorn. I sin blogg tar Roy Greenslade upp dagens etta. Den domineras bildmässigt av den kantrade färjan men rubrikmässigt av: ”Give Queen a new royal yacht for the jubilee, says minister”.

En inte helt lyckad kombination om man säger så.

Roy Greenslade säger i sin blogg att den här typen av krockar är det i regel bara journalister som fäster sig vid. I alla fall när det gäller rena nyhetskrockar. 

När det gäller krockar nyheter/annonser tenderar de som köpt utrymmet höra av sig. Men det handlar mest om att de ser en möjlighet till kompensation menar Roy Greenslade.